- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 8. Fröman - Gullabo /
689-690

(1928) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giotto di Bondone

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

689

Giotto

690

dier av klassisk och samtida gotisk skulptur.
Traditionellt anföras (i överensstämmelse med
Vasari) de 28 freskomålningarna med motiv
ur den helige Franciscus’ liv i den övre
kyrkan i San Francesco i Assisi som tidiga
arbeten av G. Målningarna ha vunnit klassisk
betydelse som illustrationer till
Franciscus-legenden, vilket kanske även haft en viss
betydelse för att de förbundits med G:s namn.
Emellertid betvivlas denna attribution av en
del moderna forskare (Burchardt. Wickhoff,
Rintelen, Sirén m. fl.), över huvud äro inga
målningar kända, som med visshet kunna
betecknas som ungdomsverk av G. Denne
framträder fullt färdig och mogen i den
fresko-serie, som pryder kyrkan Madonna dell’ Arena
i Padova och sannolikt utförts åren närmast
före 1305. Här målade G. i 37 stora
kompositioner illustrationer till Marias och Kristi liv.
Målningarna äro anordnade i tre rader över
varandra; dessutom förekomma på
långväggarna ett slags sockelmålningar,
framställande de 7 dygderna och de 7 lasterna, samt
på ingångsväggen en stor framställning av
yttersta domen. Korets dekoration har
däremot utförts av en senare konstnär. Dessa
fresker i Arenakapellet i Padova betecknas
redan av Riccobaldo Ferrarese (d. 1319) som
G:s verk, och Ghiberti omtalar dem ävenledes.
Det är också huvudsaki. på grund av dessa
målningar, som man kan bilda sig en
föreställning om G:s personliga stil och nya
insatser. Konsthistoriskt sett beteckna de en
ny epok i det italienska måleriets utveckling.
Här upptages f. ggn det kubiska
rumsproble-met till lösning. G. nöjer sig icke längre med
den ytmässiga framställningsmetoden, som
varit förhärskande i 1200-talsmåleriet. utan
söker inställa sina figurgrupper, som han
utför plastiskt, i slutna rum; han strävar att
skapa optisk illusion och därigenom förstärka
verklighetsintrycket. Han bryter definitivt
med den bysantinska skolans abstrakt
symboliska framställningssätt och ställer konsten
i direkt förhållande till verkligheten. F. ö.
framstår G. i dessa målningar som en episk
berättare av hög rang: allt försiggår i ett
lugnt och högtidligt tempo. Människan får
en helt ny betydelse i G:s konst. I st. f.
abstrakta silhuetter framställer han levande
varelser, besjälade av samma lugna ro och
klarhet, som tillhörde den klassiska konsten.
Utom målningarna i Arenakapellet utförde G.,
enl. samtida dokument, en del andra arbeten
i Padova. vilka dock synas ha gått förlorade.
1307 vistades han i Florens, och han nämnes
där även två gånger 1312. Såväl Ghiberti
som senare skriftställare omnämna arbeten
av G. i flera kyrkor i Florens (Badia, Santa
Croce, Ognissanti. San Giorgio. Santa Maria
Novella) samt i Palazzo del Podestä; den stora
madonnabilden från Ognissanti, numera i
Uffi-zierna, är den mest betydande fullt
autentiska tavelmålning. som går under G:s namn.

Höjdpunkten av G:s konstnärliga
verksam

het i Florens betecknas av freskomålningarna
i Cappella Peruzzi och Cappella Bardi i Santa
Croce. 1 det förstnämnda utförde han 6 stora
målningar ur Johannes Döparens och Johannes
Evangelistens historia. I det senare återstå
7 målningar med motiv ur Franciscus’ historia
(jfr pl. 1 till art. Florentinsk konst)
jämte en del stora helgonfigurer samt
allegoriska takmedaljonger. Dessa målningar ha
lidit genom restaureringar, sedan de under
flera årh. varit överkalkade, men de bära dock
vittne om en viss utveckling i förhållande
till målningarna i Arenakapellet. G. har här
i viss mån frigjort sig från sitt beroende av
den samtida skulpturen och upptagit nya, rent
måleriska problem till lösning. Andra verk
i Florens, vilka traditionellt hänföras till G.,
äro de starkt förstörda freskerna i kapellet
till det forna Palazzo del Podestä (Bargello).
Det förefaller dock omöjligt att i dessa
fresker, sådana de numera återstå, igenkänna
G:s personliga stil. G. var även verksam på
flera andra orter i Italien, framför allt i Kom
och Neapel, sannolikt även i Assisi. men
tidpunkterna för dessa resor äro svävande. Ett
av hans mest berömda verk i Rom var
»Navi-cellan» (d. v. s. apostlarna i storm och Petrus,
gående på vattnet), vilken han utförde för
förhallen i den gamla Peterskyrkan. G:s
komposition har bevarats dels i teckningar, dels
i en mosaik i nuv. Peterskyrkans förhall.

Fr. o. m. början av 1330 befann sig G. i
Neapel, där han synes ha intagit en
privilegierad ställning vid hovet. Åt konung Robert
målade G. i Castello Nuovo betydande
fresko-serier med motiv ur G. T. och N. T., men dessa
såväl som hans serier av »huomini famosi»
i Castello dell’ uovo ha gått spårlöst till spillo.
— Senare arbetade G. även, enl. bevarade
historiska dokument, i Bologna. där en mindre
altarmålning, numera i pinakoteket, bär G:s
signatur, ehuru målningens kvalitet snarast
tyder på elevarbete. Ett långt svårare
problem erbjuda de rätt talrika
freskomålningarna i underkyrkan i Assisi, vilka i allm.
pläga tillskrivas G., näml, fyra stora allegorier
på korsvalvet över högaltaret samt
freskomålningarna i södra tvärskeppet. Dessa
målningar. som röja ett visst inflytande från den
sienesiska målarskolans stil, ha säkerligen
utförts av någon yngre konstnär.

G:s konstnärsbana fick sih ärofulla
avslutning, då hans hemstad, Florens, 1334 utsåg
honom till högste ledare (magister et gubernator)
för de viktigaste då pågående konstnärliga
arbetena, näml, byggandet av domen samt av
kampanilen. Traditionen tillskriver honom
utkastet till den stolta kampanilen samt vissa
av dess figurreliefer. Litt.: H. Thode, »G.»
(2:a uppl. 1910); F. Rintelen, »G.» (1912); O.
Sirén, »G. and some of his followers» (2 bd,
1917); J. B. Supino, »G. Testo & tavole»
(1920); R. van Marie, »The development of the
italian schools of painting», 11 (1924), och
C. H. Weigelt, »G.» (1925). Osvald Sirén.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 21 19:45:52 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdh/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free