Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glanvil(l), Joseph - Glareanus (Heinrich Loriti) - Glarnalperna, Glarneralperna - Glarus - Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
731
Glareanus—Glas
732
För att avväpna angreppen mot den religiösa
tron ville G. uppvisa på vilka osäkra
grundvalar vetenskapen vilar. Bland triviala och
banala invändningar mot vetenskapens
säkerhet finner man i hans huvudarbete, »Seepsis
scientifica» (1665), en skarpsinnig kritik av
kausalitetsförestäIlningen: sinnena visa blott,
att en företeelse följer en annan, men ej, att
detta sammanhang är nödvändigt; ej heller
kan detta inses genom förståndet. Genom
denna kritik räknas G. som Humes
föregångare. Monogr. av F. Greenslet (1900) och
N. Petresen, »G. und Hume» (1911). C. H-m.
Glareänus, eg. Heinrich Loriti (tog
sig namnet G. efter sin födelseort, Glarus),
schweizisk humanist och musiklärd (1488—
1563), prof, i Freiburg (i Baden). Mest känd
genom musikskriften »Dodekachordon» (1547;
ny uppl. på ty. 1888—90), där han bl. a.
omtalar durtonarten (tonus peregrinus) och
påvisar dess förekomst i folkmusiken. Boken
ger noga besked om den nederländska
skolans musikteori och meddelar många
notexempel. G:s andra skrifter fingo ej samma
popularitet. T. N.
Glarnalperna, Glarneralperna, del av
Västalperna (i Schweiz), mellan Reuss i v.
och Rhen i ö. Högsta toppar: Tödi, 3,623
m ö. h., och Sandgipfel, 3,434 m; i
Glärnisch-gruppen Bächistock, 2,919 m.
Glärus, kanton i ö. Schweiz; 685 kvkm,
33,834 inv. (1920), därav 95 % tysktalande
och 76 % protestanter. G. är en alpkanton
(Glarnalperna; i s. v. hörnet Tödi, 3.623 m
ö. h.) kring Linthdalen och dess sidodalar,
Sernf- oeh Klöndalarna, i n. begränsad av
Wa-lensee. Huvudnäringar äro industri
(bomulls-och sidenväverier; färgerier) och
boskapsskötsel; en aromatisk örtost, Schabzieger, beredes;
någon brytning av skiffer (vid Elm). Huvudstad
är Glarus på vänstra stranden av Linth
(5,027 inv.), med bomullsindustri; efter
branden 1861 nästan h. o. h. nybyggd. På Linths
motsatta strand fabriksstaden Ennenda (2.600
inv.). — Författningen, av 1836, med ändringar
1887 och 1920. är rent demokratisk. Folket
utövar all makten, dels genom den årliga
folkförsamlingen, Landesgemeinde, dels genom
de valda myndigheterna, Landrat och
Regier-ungsrat. — G. hörde under den äldre
medeltiden till nunneklostret Säckingen, kom 1288
till Österrike men vann självständighet genom
segrarna vid Nä fels 1352 och 1388 samt
inträdde 1450 i Edsförbundet. Reformationen
infördes genom Zwingli, som 1506—16 var
pastor i G. Litt.: G. Heer, »Geschichte des
Ländes G.» (2 bd, 1898—99). E. L-r; Ä. S-n.
Glas är en genom smältning åstadkommen
amorf blandning av kiselsyrade salter,
hu-vudsakl. kalium-, natrium-, kalcium- och
bly-silikat. I glas för optiska, fysikaliska o. a.
vetenskapliga apparater ersättas ofta helt
eller delvis kiselsyra av borsyra eller
fosforsyra, de nämnda basmetallerna av barium el.
zink, stundom av vismut el. tallium. Efter
sin kemiska sammansättning kunna de
vanliga glassorterna indelas i fyra grupper:
1) Kaliumkalkglas (k a 1 i g 1 a s, b
ö-miskt g. el. lätt kristallglas),
färglöst, svårsmält, hårt och motståndskraftigt
mot kemiska förändringar. Spegelglas
står vanl. på gränsen mellan denna och följ,
glassort.
2) Natriumkalkglas (natronglas,
franskt g., fönsterglas), blågrönt,
något hårdare men mera lättsmält än föreg.
Hit hör det för optiska ändamål använda
kronglaset.
3) K al i u mbly glas (blyglas, tungt
kristallglas), tungt, mjukt, lättsmält,
färglöst och starkt ljusbrytande. Hit höra
flintglas, som nyttjas för framställning
av optiska linser, och s t r a s s, materialet
för prydnadsglasstenar (s. k. similidiamanter).
Halvkristallglas står emellan denna
och föreg. grupp samt håller både natrium-,
kalk- och blysilikat.
4) Lerjordkalk-alkaliglas
(butelj g 1 a s), rödgult eller mörkgrönt, med
ringa kalihalt, innehåller väsentliga mängder
järn, mangan och magnesium ur orena
råmaterial.
Färdiga glasvaror pläga indelas i
hålglas, som omfattar buteljer, flaskor,
karaf-finer, belysnings- och hushållsglas, vilka blivit
»blåsta» med glasblåsarpipa eller i maskin,
pressglas, som gjutes i form under
mekaniskt tryck, och fönsterglas samt
spegelglas, de två senare slagen såväl blåsta
som gjutna samt slipade och polerade. S m
å-glas är en annan sammanfattande
benämning på husgerådsglas.
De bästa kali- och natronglasen närma sig
den kemiska formeln 6 Si O2. K2 O (el. Na2 O),
Ca O, motsv. 70,8 % kiselsyra, 18,3 %
kaliumoxid och 10,9 % kalciumoxid eller 75,5 %
kiselsyra, 12,9 % natriumoxid och 11,6 %
kalciumoxid. Blyglasen närma sig normalt formeln
6 Si O2, K2O, PbO med en halt av 53,4 %
kiselsyra, 13,8 % kaliumoxid och 32,8 % blyoxid.
G:s fysikaliska egenskaper äro av stor
betydelse för dess användning och växla i viss
mån med den kemiska sammansättningen och
behandlingen vid dess framställning. Spec. v.
är hos vanligt g. 2,4—2,6, hos blyglas 3,o—3,8.
Hårdheten ökas med kiselsyrehalten men
nedsättes av alkalier och bly. De hårdaste
glasslagen låta knappt repa sig med järnfil.
Mot konstant tryck är g. ganska hållfast men
mot stöt och böjning sprött. Sprödheten
avtager dock med g:s tjocklek, och i tunna
trådar el. skivor är materialet elastiskt. Hastig
avkylning gör g. sprött, långsam avkylning
minskar bräckligheten. G. är en dålig
värmeledare, vilken egenskap i förening med
sprödheten gör det mindre motståndskraftigt
mot hastiga temperaturväxlingar men å
andra sidan just betingar dess användning för
en mängd ändamål. I elektriskt avseende är
g. en dålig ledare. Ljusbrytningsförmågan är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
