Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
Glas
734
hos blyglas större än hos vanligt g. Ljuset
absorberas vid sin genomgång olika av olika
glassorter, t. ex. av flintglas 4,27 %, av
vanligt fönsterglas 13 %. G:s smältpunkt höjes
genom kiselsyra men sänkes genom bor,
alkalier och bly.
Vid en temp. av 400° C mjuknar g., vid
omkr. 800° är det segt och utomordentligt
formbart, vid 1,200° är det tunnflytande som
sirap och kan gjutas i formar. På dessa
egenskaper grunda sig de flesta metoder för g:s
framställning och formgivning. — G. har i
allm. stor motståndsförmåga mot kemikaliers
inverkan. I fuktig luft anlöpes det
emellertid småningom av ett iriserande
ogenomskinligt ytlager, som består av kiselsyra och
därför kan avtvättas med kalilut; även vid
långvarig kokning med vatten löser sig g. i
någon mån. Syror och kaustika alkalier inverka
ännu kraftigare än vatten, starkast
fluorvätesyra, som därför nyttjas till etsning av g. —
G. är vanl. genomskinligt men stundom
endast genomlysande. Fullkomligt färglöst g.
kräver vid tillverkningen rena ingredienser
och skickligt handhavande av
avfärgningsme-del, verkande enl. regeln för
komplementfärger. Färgat g. åstadkommes i allm.
genom tillsats till massan av smärre mängder
metalloxider. Den vanliga buteljgröna färgen
framkallas av järn, den bruna av mangan.
Krom och koppar giva gröna nyanser, kobolt
blå, uran gula; svart g. erhålles genom
kombination av flera olika oxider o. s. v. (jfr
Emalj). — Genomlysande, mjölkfärgat g.
erhålles genom tillsats av fältspat, flusspat,
tennoxid, benaska (b e n g 1 a s) o. dyl.
Alltefter graden av ogenomskinlighet skiljer man
på mjölkglas, o p a 1 gl a s och a 1 a b
aste r g 1 a s. På ytan kan g. färgas genom
inbränning av lättsmälta glasflusser eller
genom anbringande av ett täckande lager av
färgad glasmassa (s. k. överfång). Matt g.
åstadkommes genom etsning med
fluorvätesyra eller numera vanl. genom behandling
med sandbläster (se d. o.). Upphettas g. länge
vid den temp., då det är mjukt, omvandlas
det småningom med början i ytan till en
ogenomskinlig, kristallinisk, hård massa. Detta
fenomen har använts för dekorativa syften
(Réaumurs porslin). — S. k. härdat g.
framställes genom att färdiga glasföremål
upphettas, tills de mjukna, sedan neddoppas
i ett ljumt oljebad och slutligen långsamt
avkylas. Härigenom ökas motståndsförmågan
mot slag, stötar och hastiga
temperaturväxlingar, men i stället uppstå inre spänningar,
som vid minsta rispa eller t. o. m. utan
synbar anledning kunna utlösas så, att hela
föremålet springer sönder i bitar. —
Kvartsglas är i elektrisk ugn smält ren kvarts
(kiselsyreanhydrid), som formats till rör,
deg-lar, skålar o. dyl. för laboratorieändamål.
Så gott som okänsligt för
temperaturväxlingar och för kemikalier (med undantag av
starka alkalier), ersätter kvartsglas i många
fall den dyra platinametallen för sagda
ändamål. Om vattenglas se d. o. — Råglas
kallas glasmassa, som gjutits i skivor eller
plattor för olika tekniska ändamål och visar
en mer eller mindre matt, ojämn, »rå» yta till
skillnad från fönster- och spegelglas.
Glastegel, katedralglas (glatt på ena, matt
på andra sidan) och trottoarglassten
äro avarter av råglas. Trådglas är ett i
skivor med inlägg (armering) av
metalltråds-nät gjutet råglas, som har den fördelen att,
om det spricker eller krossas, dock
sammanhållas av nätet, så att större skärvor ej falla
ur. En trådglasruta är ur
brandsäkerhetssynpunkt vida motståndskraftigare än en vanlig
glasruta. Jfr H. Schultz, »Das Glas» (1923).
Glasfabrikation. Tillverkning av g. sker vid
glasbruk i den s. k. glashyttan, som
inrymmer alla för glasets framställning och
beredning behövliga ugnar och anordningar.
De vanliga råmaterialen äro kiselsyra i form
av kvartssand (glassand) eller flinta, natrium
såsom vattenfri soda eller glaubersalt,
kalium såsom kaliumkarbonat (pottaska),
kalcium såsom marmor, krita eller bränd kalk,
bly såsom blyglete eller mönja. Dessutom
användas avfärgningsmedel för åstadkommande
av färglöst glas; sådana äro t. ex. brunsten,
arseniksyrlighet, salpeter och nickeloxidul.
En viktig tillsats till de flesta glassorter är
»krossglas», skrot av sönderslaget g.
Nedsmältningen av den tillblandade
glassatsen sker i glasugnen, som är murad av
högeld-fast material och vanl. uppvärmes med
generatorgas (se d. o.) enl. Siemens’ regenerativa
system (se Regenerator). Ugnen är
antingen ordnad för smältning i ett antal d e
g-1 a r eller byggd med v a n n a, ett enda stort
smältrum, där lågan slår över den inlagda
satsen och smälter den ovanifrån.
Smältningen innefattar tre på varandra följ,
moment: glassatsens första nedsmäitning,
därefter reningen, varunder de kemiska
omlagringarna ske och den åsyftade glasmassan
bildas, samt slutligen massans avkylning till
den för förarbetning lämpliga temp. Den
färdiga glasmassans förarbetning sker sedan på
olika sätt. Vid tillverkning av hålglas är det
viktigaste verktyget sedan urminnes tider
glasblåsarpipan, ett fingertjockt, omkr.
1,5 m långt järnrör med munstycke av trä.
Med denna pipas ena ända upptages för hand
ur den något avkylda sega glasmassan en
glasklump av lämplig storlek, varefter arbetaren
inblåser luft i klumpen under ständig
om-vridning av pipan. Vid tillverkning av enkla
massartiklar formas klumpen under fortsatt
inblåsning genom att nedsättas i en form av
trä eller järn. Konstföremål och artiklar,
som tillverkas endast i mindre skala, formas
däremot för hand med tillhjälp av enkla
verktyg, ss. saxar, tänger o. dyl., varvid förnyad
uppvärmning företages under arbetets gång,
om så behöves. De formade artiklarna inläggas
i en kylugn, där de få avsvalna på långsamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
