Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goethe, Johann Wolfgang von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
807
Goethe
808
1794), tecknande en mans samtidiga kärlek
till två kvinnor, ett par sångspel, övermodiga
burlesker och polemiska satyrdramer (»Götter,
Helden und Wieland», »Satyros» m. fl.),
utkast och fragment till
skådespel om
titan-gestalter, ss.
Prome-theus, Muhammed,
Caesar o. s. v., recensioner
i Frankfurter Gelehrte
Anzeigen och rik
lyrisk diktning, i
vilken en kraftig
aktivitet, stundom en
trotsig självkänsla, är
nerven. »Egmont»
påbörjades, och »Faust» var
nästan färdig
(»Ur-Faust», utg. 1887)
1775; dess djup och
rikedom, omfattande såväl elementär
mänsklighet som högsta intellektualitet, uttryckta
i gestalter som Faust, Wagner, Mefistofeles
och Gretchen, vilka tillhöra världslitteratu
rens oförgätliga typer, ställde honom vid sidan
av Shakespeare. De privata förhållandena
tryckte och oroade G.; förlovningen med den
vackra och karaktärsfulla Lili Schönemann
hotade binda honom som borgare i Frankfurt.
Förlovningen bröts, och från beroendet av allt
och alla i fädernestaden gjorde han sig
plötsligt lös, när hertig Karl August av
Sachsen-Weimar bjöd honom till sig. 7 nov. 1775 kom
han till Weimar.
Där förblev han. Hertigen förmådde honom
att stanna kvar i hans tjänst; som dennes
förtrognaste vän fick G. ett avgörande
inflytande. Under G:s ledning utvecklades Karl
August till en duglig, vidsynt och
frisinnad regent, och G. övertog småningom
ledningen av hertigdömets styrelse, fick 1776
säte i konseljen som geheime legationsråd,
övertog 1782 kammarpresidiet och adlades.
För G., som avskydde yrkesmässigt
litteratörliv och eftersträvade största mått av
kunskap som människokännare och naturforskare,
mångsidig praktisk verksamhet som ansvarigt
handlande, betydde detta, att han lyftes till en
högre livssfär. Det var en appell till hans rika
gåvor, och arbetet, som splittrade hans tid,
samlade hans väsen. Det borgerliga
samlarintresset och ordningssinnet, som G. fått i
arv från fadern, blevo hos G. administrativ
skicklighet, lugn, tålmodig forskning och en
djup humanitet, som strävade att omfatta och
förstå liv och natur. Förvaltningen
intresserade G., som personligen satte sig in i nästan
alla dess grenar; därjämte bedrev hän
naturstudier och bidrog litterärt till hovets
sällskapsliv. De många svårigheter, som avund,
småsinne och inskränkthet beredde honom i
Weimar, mildrades av hertigens fasta stöd,
och hans väg jämnades av fru Charlotte von
Stein (1742—1827), som utbildade
borgarso-nen till världsman och hovman. Han dyrkade
henne, men förhållandet bar i sig så mycken
halvhet, och hennes begränsning var så stor,
att det måste sprängas. Utom lyrik och
till-fällighetsdiktning nådde under denna tid inga
litterära verk slutgiltig form. Efter ett
årtiondes framgångsrik
ämbetsmannaverksam-het lämnade G. hemligen Weimar i sept. 1786
med hertigens samtycke och for till Italien.
Han vistades i Rom till febr. 1787, for sedan
till Neapel och Sicilien, återkom juni 1787
till Rom och vände april 1788 tillbaka till
Weimar (jfr G:s »Italienische Reise», 1816 ff.;
»Tagebücher und Briefe aus Italien», utg.
1886). Mest i sällskap med konstnärer,
studerade han ivrigt Italiens konst, främst den
antika; ivriga men fåfänga försök att utbilda
sig till konstnär grusade hans tro, att han
var född att måla och teckna, och gåvo G.
visshet om att dikt och forskning voro hans
levnadsuppgift. Han bedrev flitiga biologiska
studier, iakttog natur och folkliv. Alltmer
vände han sig till antiken som ideal och
formprincip; »Iphigenie auf Tauris» (utg. 1787;
sv. övers. 1818 och 1926), vari århundradets
humanitet når sin höjdpunkt, överfördes från
prosa till sublim, melodisk blankvers;
»Eg-mont» (1787; sv. övers. 1826 och senare)
omarbetades, »Faust» återupptogs, och i
»Nau-sikaa» (ofullb.) valde han Homeros’ versmått
för ett homeriskt motiv.
G. återkom till Weimar med full klarhet
över sig själv och sin framtid. Av
ämbets-sysslor behöll han blott dem, som gällde
vetenskapliga institut, vården av de sköna
konsterna och teatern, för vilka han var en
outtröttlig, insiktsfull ledare och främjare; från
hovlivet frigjorde han sig väsentligen. Med
orubblig fasthet ägnade han framgent sitt liv
åt den systematiska utvecklingen av sin
personlighets olika sidor; mot yttervärlden
iakttog han en förbehållsam tystnad. Den mask
han bar tryggade hans inre frihet.
Förhållandet till fru von Stein bröts 1789; G. knöt vid
sig den unga Christiane Vulpius (1764
-—1816; vigd vid G. 1806), vilket än mer
fjärmade societeten från honom. Förstämningen
efter återkomsten — G. hade lämnat Italien
och friheten av försakande pliktkänsla — gav
långsamt vika under träget arbete. Ofta
vistades G. i Jena för universitetets eller sina egna
arbetens skull, och där skaffade han 1789
Schiller en professur. Förtrolig vänskap
förenade dem 1794, sedan ett klassiskt
bildningsideal blivit bådas mål, och 1799 flyttade
Schiller till Weimar. Deras samarbete bar för
bägge de rikaste frukter. Det upphävde den
isolering, vari G. länge-stått, eggade och
uppmuntrade honom; under G:s påverkan
fram-bragte Schiller i dikt som i drama sitt
yppersta. Allmänheten hade med likgiltighet
mottagit G:s »Sehriften» (8 bd, 1787—90);
från Schillers djupa och förstående beundran
utgick den sedan av nyromantikerna fortsatta
strävan att ställa G:s alstring på dess rätta
plats i det allmänna medvetandet.
Goethe 1779.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
