Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goethe, Johann Wolfgang von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
809
Goethe
810
G:s skapande verksamhet gavs
nu i högre grad än förut åt
naturvetenskaperna, men en
väsentlig del av hans tid ägnades
diktningen. 1790 utkom
blankversdramat »Torquato Tasso» (sv.
övers. 1819), rikt på
människokännedom oeh visdom, där skalden
och handlingens man ställas mot
varandra. »Römische Elegien» (tr.
1795), burna av erotisk
lyckokänsla och prisande Italien, äro
ett sidostycke till Tibullus’ och
Catullus’ poesi; »Venezianische
Epigramme» äro skarpa och
cyniska. 1792—93 följde G. hertigen
i fält; dagboken »Campagne in
Frankreich» (tr. 1820) skildrar
friskt och åskådligt hans
iakttagelser. I små dramer,
»Gross-Cophta» (sv. övers. 1826), »Der
Bürgergeneral» och »Die
Aufge-regten» (ofullb.) samt ett årtionde
senare det likaledes ofullbordade
»Die natürliche Tochter» (1803; sv.
övers. 1851), gav han luft åt sin motvilja mot
franska revolutionen. 1794—96 utgav han den
erfarenhetsrika och fylliga »Wilhelm Meisters
Lehrjahre» (en omarbetning av den 1785
fullbordade »Wilhelm Meisters theatralische
Sendung»), icke en bok om uppfostran som
Rousseaus »Émile» och mångfaldiga andra
utan den första bildningsromanen om den
rätta utvecklingen av själens gåvor och
krafter; den fick stor betydelse som förebild. En
omarbetning av folkboken »Reineke Fuchs»
på hexameter, i samarbete med Schiller
skrivna distika, »Xenien» (1796), en kvick
men ofruktbar polemik mot dilettantism och
dumhet, ett knippe ballader (1797), av vilka
»Die Braut von Corinth», mot den asketiska
moralen, och »Der Gott und die Bajadere», om
kärlekens förädlande makt, stå högst, samt
en hexameteridyll, »Hermann und Dorothea»
(1797; sv. övers. 1823 och 1926), som i plastisk
stil harmoniskt förenar episk storhet med
nationell realism och snabbt blev populär, äro
denna periods viktigaste vittra verk.
Dessutom översatte han Benvenuto Cellinis
självbiografi, Voltaires »Mahomet» och »Tancred»
(för Weimarteatern, där Schiller och G.
genomförde en antinaturalistisk stilisering av
spelstilen) och Diderots »Le neveu de
Ra-meau», skrev ett stort antal smärre och större
natur-, kultur- och konsthistoriska avh., bl. a.
den utmärkta karakteristiken »Winckelmann»
(1805; sv. övers. 1806). Vid Schillers död 1805
miste G. sitt livs litterärt betydelsefullaste vän.
Napoleonstiden medförde för både
Sachsen-Weimar och G. personligen de största bekymmer
och vanskligheter, vartill flerfaldiga enskilda
sorger sällade sig. Under oavlåtlig
verksamhet lyckades han likväl bibehålla obrutna sin
skaparkraft och energi att tillägna sig nytt
bildningsstoff. 1806—10 utgav han en ny sam-
Goethe på den romerska kampagnan. Målning av J. H. Tisclibein
1786.
lad uppl. av sina verk. Dess förnämsta nyhet
var den fullbordade första delen av »Faust»
(sv. övers, av J. Andersson 1853, V. Rydberg
1876, G. Sundberg 1927), samtidigt en livsbild,
en kulturbild och en världsbild, ett av
världslitteraturens djupsinnigaste diktverk.
Romanen »Die Wahlverwandtschaften» (1810; sv.
övers. 1903), urtypen för alla senare
äkten-skapsromaner, skildrar försakelsens
nödvändighet icke som en moralfordran utan som ett
naturkrav. Enastående som självbiografi är
G:s »Aus meinem Leben. Dichtung und
Wahr-heit» (3 bd, 1811—-14; bd 4 postumt 1832; sv.
övers., 4 bd, 1923—25), där han, fri från
självros och självbespegling, tecknar sin egen
utveckling som en organisk naturföreteelse;
dess episoder äro konstnärligt formade till
själsskildringar och tidsbilder; en rent
kronologisk fortsättning bilda »Annalen» (tiden
1804—22; utg. 1830). Medan hans prosastil
styvnade och vart omständlig, bevarade hans
verskonst en underbar ungdom:
»West-öst-licher Diwan» (utg. 1819), en stor samling
lyriska dikter i orientalisk dräkt, innehåller
en del av hans yppersta poesi; särskilt gäller
detta kärleksdikterna (till Marianne von
Wil-lemer). »Wilhelm Meisters Wanderjahre» (utg.
1821—29), ett vidlyftigt arkiv i form av en
ramberättelse med allehanda inlägg, är till
stor del didaktisk och pedagogisk, handlar
om individernas utbildning för samhälle och
mänsklighet och rymmer både social etik och
social utopi, delvis högst radikala. G:s sista
stora lyrik är »Trilogie der Leidenschaft»
(1823), framkallad av kärleken till den
sjuttonåriga Ulrike von Levetzow.
Överlevande samtida, vänner och anhöriga
— 1828 dog Karl August, 1830 G:s ende son
—, vann han småningom en europeisk andlig
maktställning utan like. Han skapade ordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
