Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goethe, Johann Wolfgang von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
811
Goethe
812
världslitteratur och var själv den förste
främ-jaren av denna genom sitt outtömliga,
fördomsfria intresse för den andliga kulturens
företeelser i alla länder. Vittfamnande som
hans andliga intressen blevo hans
kulturförbindelser, och Weimar vart ett slags
kulturellt centrum. Engelsmän som Walter Scott,
Byron och Carlyle, fransmän som Mérimée,
Cousin, Ampère, Saint-Hilaire och Berlioz,
vidare Mickiewicz, Oehlenschläger m. fl., av
svenskar bl. a. Atterbom, Geijer och Tegnér
hyllade honom. Hans sista år ägnades åt
sammanställandet av en ny uppl. av hans skrifter
(40 bd, 1827—31; kompletterad av
efterlämnade skrifter i 20 bd, 1833—42) och fullbordan
av »Faust», vars andra del vart färdig först
1831 (sv. övers, av H. M. Melin 1872, G.
Sundberg 1927), endast åtta månader före G:s
död. I en impressionistisk stil av
utomordentlig skiftningsrikedom och stundom
hierogly-fisk chiffermässighet skildras Fausts
utveckling från självisk skönhetsdyrkan och trotsig
forskning till osjälvisk praktisk verksamhet
för mänskligheten. Fausts levnadsöde blir en
bild av mänsklighetens strävan efter kunskap,
erfarenhet och skönhet.
Den ställning G. intager i världslitteraturen
beror i lika hög grad på makten av hans
personlighet som på betydelsen av hans verk.
Med utomordentlig viljestyrka tvang han sin
naturs olika krafter, anlag och egenskaper till
samverkan. Sitt labila och känsliga väsen, som
gärna kastades från ytterlighet till
ytterlighet, visste han att tämja och lyckades i
ständig strid vinna harmoni med och seger över sig
själv. Enastående var G:s förmåga att
iakttaga — »ögat var framför andra organ det,
varmed jag fattade världen», skrev han —
och kunna mottaga intryck; vad den
omedelbara åskådningen gav honom bearbetade han
med tanken till idé och återgav i dikt som
konkret gestaltning. Hans naturstudier bilda
grundvalen för hans världsåskådning såväl
som för hans estetik: naturen är grundvalen
för konsten, människan skapar i konsten en
ny natur, där tiden förintas, och »konstens
triumf» är att föra oss allt närmare det
outgrundliga. I mångfalden av konstnärliga
skapelser är G. ojämförlig, redan hans lyrik
omfattar en hel värld av motiv, stämningar, idéer
och gestalter. Hans sånger spegla och
återgiva natur och själsliv med oöverträffad
renhet, äkthet och harmoni (»Über allen Gipfeln»,
Gretchens och Clärchens sånger o. s. v.), hans
dikter (t. ex. »Harzreise», »Der Wanderer»,
»Ganymed», elegierna, »Paria») förklara hans
genius, hans filosofiska och gnomiska poesi
(»Gott und Welt» m. fl.) uttrycker med
utomordentlig pregnans hans åskådning och
lev-nadsrön; han skrev även
tillfällighetsdikter, sällskapsvisor, epigram m. m., och hans
»Sprüche in Prosa» innehålla en
skattkammare av visdom. Genom G. blev tyskan ett
världsspråk, och efter att som ung ha
hängivit sig åt att uttrycka sin individualitet
och som man ägnat sig åt sin själsutbildning
verkade han som äldre medvetet som sitt
folks lärare, i vidaste mening som en
praecep-tor Germaniae. Fantasi och förstånd voro hos
G. i lika hög grad utvecklade; han var i samma
utsträckning både receptiv och produktiv.
Litt.: Fullständigaste uppl. av G:s arbeten
är Weimaruppl. (133 bd, 1887—1918);
Propy-läen-uppl. (1909 ff.; hittills 33 bd) är
kronologisk; goda urval bjuda Cottas
jubileums-uppl. (40 bd) och Heinemanns (30 bd); »G:s
Gespräche», utg. av Biedermann (5 bd, 1909
—11), och J. P. Eckermanns »Gespräche mit
G. in den letzten Jahren seines Lebens 1823
—32» (3 bd, utg. av Houben 1925; förk. sv.
övers, s. å.) äro mycket värdefulla. Centrum
för G.-forskningen är G.-G esel 1 sch a f t,
bildat 1885, då G:s siste ättling, sonsonen
Walter von G., testamentariskt överlämnat
all skriftlig kvarlåtenskap till
storhertiginnan Sofia av Sachsen-Weimar, vilken upplät
den till forskningen. För arkivet, som, sedan
även Schillers arvingar dit skänkt dennes
kvarlåtenskap, kallas G. -
und-Schiller-A r c h i v och varmed även flera andra tyska
skalders handskrifter införlivats, uppfördes
1896 en större byggnad. — Organ för
G.-Gesellschaft var först G.-Jahrbuch (1880—
1913) och är fr. o. m. 1914 Jahrbuch der
G.-Gesellschaft. — I Weimar äro G:s hus
vid Frauenplan (G. - Nationalmuseu m),
med bibliotek, samlingar och inredning, och
hans Gartenhaus i parken vid Ilm
statsegendom. En utmärkt bibliogr. (till 1913) finnes
i Goedekes »Grundriss zur Geschichte der
deutschen Dichtung» (3:e uppl., IV, 2—4). Av
äldre biogr. äro populära A. Bielschowskys och
R. M. Meyers; av nyare monogr. äro viktigast
H. S. Chamberlains (1912; 3:e uppl. 1921), F.
Gundolfs (1916), E. Ludwigs (1920) och Georg
Brändes’ (1915); jfr H. G. Gräf, »Sverige i G:s
liv och skrifter» (1921); av sv. skrifter om G.
kunna nämnas sådana av Atterbom, V.
Rydberg, A. T. Lysander och Ellen Key. — Sv.
övers, av G. äro vidare C. Snoilsky, »G:s
ballader» och »Visor och dikter», K. Wåhlin,
»Sånger» (1892), samt K. E. Forsslund,
»G.-dikter» (1906). — G:s porträtt återges på
vid-stående plansch. R-n B.
Goethe som naturfilosof. I likhet med
Her-der sökte G. förena olika naturföremål under
gemensamma typer. Gentemot Camper (se
d. o.), som hävdade, att människan skilde sig
från aporna bl. a. genom att sakna
mellan-käksben, påvisade G. detta bens förefintlighet
i människokraniet, vilket dock var känt långt
tidigare. I ett senare utkast påyrkade han
uppställandet av en idealtyp, med vilken
anatomiska detaljer hos de olika djuren borde
jämföras, men han fullföljde icke tanken
vidare. Slutligen må nämnas hans försök att
härleda ryggradsdjurens kranium ur kotor,
vilket kullkastades av Huxley. Större
inflytande fick hans »Versuch die Metamorphose
der Pflanzen zu erklären» (1790), vari han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
