Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotik, Gotisk stil (spetsbågsstil) - Kyrklig byggnadskonst - Skulptur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
863
Gotik
864
Bild 1. Valv- och försträvningskonstruktion i en
gotisk katedral (Amiens; jfr Byggnadskonst, bild 15).
a strävpelare, b fial, c strävbåge, d triforium, e
valvkappor, / valvribbor, g slutsten.
all »barbarisk», icke antik eller antikiserande
konst, bar först under 1800-talet kommit att
brukas om allenast den yngre
medeltidskon-sten med uteslutande av den romanska ocb
äldre stilarter; det innebär intet historiskt
samband med de gotiska folkens konst (den
i Sverige stundom nyttjade termen »götisk
stil» är ännu mera oegentlig).
Kyrklig byggnadskonst. Den gotiska
arkitekturen uppstod och nådde sin rikaste
utveckling vid de stora katedralbyggena (om
dess uppkomst och utvecklingshistoria se
Fransk konst, sp. 1049—52). Den är
efter antiken och före 1800-talet den enda
radikala nyskapelsen inom arkitekturens
historia; ur ren konstruktionssynpunkt kan man
betrakta den som en storslaget djärv och
konsekvent ingenjörskonst. Byggnadsstommen
ut-göres av ett system av smärta pelare, som
i alla riktningar förenas av valvbågar, vilkas
tryck motväga varandra eller, där de äro
riktade mot byggnadens yttre, upptagas av
strävpelare och strävbågar (se bild 1, 4—5 och
Fransk konst, bild 18—23). Efter
strävbågens uppfinning vid 1100-talets slut kunde ett
dylikt system med full stabilitet uppdragas till
en höjd, som med motsv. lätthet och
materialknapphet ånyo uppnåtts och överträffats först
av 1800-talets järnkonstruktioner. Väggarna
kunna betraktas som lätta skärmar, som
delvis utfylla mellanrummen mellan pelarna utan
att stödja eller bära något; tornmurar och
murpartier vid inåtgående hörn ha dock ofta
en stödjande funktion, som med
samma effektivitet kunnat
fyllas av strävpelare.
Sträckmurarna, som vila på
valvbågarna och bära taken, äro de
enda genomgående murdelar,
som ha statisk uppgift (jfr
Byggnadskonst, bild 15).
Över de rektanglar och
polygo-ner, som bildas av valvbågarna,
spännas lätta kryssvalv på ribbor, slagna
korsvis mellan pelarna, vilka upptaga valvets
vertikala tryck, medan det horisontala motväges av
strävbågarna. Genom kraftig profilering av
bågar och ribbor (bild 6) framhäves dessas
huvudriktning och minskas reellt men ännu mera
skenbart deras massa. Pelaren, i äldre
byggnader cylindrisk, utformas fr. o. m. 1200-talet ofta
som en knippa av smala kolonner
(knippepelare), motsvarande var sin av de i
pelaren på olika höjd sammanlöpande bågarna och
ribborna (bild 9). Fönstren, som i äldre
byggnader voro odelade och icke upptogo hela
vidden av ytterväggarnas valvbågar, ökades
på 1200-talet till största möjliga vidd samt
fingo mellanposter och rosverk (se bild 7 och
Fransk konst, bild 18). Den yttre
dekorationen, i äldre byggnader helt sparsam,
koncentrerades på 1200-talet till strävpelare, murkrön,
västfasad och torn, utvecklades under nästa
årh. till slösande rikedom (decorated style i
England; se Engelsk konst) och under
1400-talet till fantastisk, rörlig och
irrationell prakt, för vilken de böljande,
flamlik-nande linjerna i fönstrens rosverk (f 1 a
m-boyantstil; bild 8) äro karakteristiska.
Bland dekorationsmotiven märk
baldakinformade eller massiva
miniatyrtorn, mestadels anbragta
som krön på strävpelare (bild 1),
vimperger, genombrutna
gavlar över fönster och portaler
(vanliga först på 1300-talet),
krabbor, stiliserade blad, som i rader
tyckas krypa uppför
gavelkonturer m. m., och
korsblommor, anbragta som krön på
spiror och baldakiner (bild 2—3).
I det yttre samlas dekorationen
främst kring ingångarna, särskilt
på den nästan alltid tornprydda
västfasaden. — Den djärva
gotiska byggnadskonstruktionen
har träffande jämförts med skolastikens
skarpsinniga och subtila tankebyggnad; den gotiska
kyrkointeriörens estetiska verkan av
tyngdlöst himmelssträvande och världsfrånvänd
andakt påminner om tidens mystiska
fromhet. — Om profanarkitekturen se
Byggnadskonst, sp. 337.
Skulptur. Den dekorativa skulpturen på
f i a 1 e r,
Bild 3.
Korsblomma.
Bild 2. Krabba.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
