Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotland - Det fasta försvaret - Konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
Gotland (Konsthistoria)
876
förandet av befästningar vid Tingstäde,
vilka sedan även utförts. 1919 nedlades
Fårösunds fästning, ön har nu intet
kustförsvar. (L. af P.)
Konsthistoria. Medeltidens
kyrkliga konst på G., rikare än något annat
svenskt landskaps, är konstnärligt och
ut-vecklingshistoriskt av största intresse, öns
byggnads- och bildhuggarkonst har visserligen
mottagit impulser från olika håll men även
varit livgivande för kringliggande länders
konst. — Dateringen av de rester av stavkyrkor
(se d. o.), som man tillvaratagit på G., bl. a. i
Hemse och Guldrupe, är ännu osäker.
Träarkitekturens ornamentik är besläktad med
utsmyckningen av vissa bildstenar och
runstenar (se dessa ord), som antagas vara från
900-talets senare och 1000-talets förra hälft.
På några ställen finnas lämningar av
stenkyrkor från 1000-talet. öns stensorter,
kalksten och sandsten, ha lämpat sig utmärkt för
byggnads- och skulpturändamål. Hegvald (se
d. o.; jfr Dopfunt, bild 4), känd som
mästare till ett flertal dopfuntar från omkr. 1100,
var som skulptör delvis beroende av
traditionerna från vikingatiden. Fardhems kyrkas
koravdelning, ett märkligt ex. på den äldre
gotländska stenkyrkoarkitekturen, har en
portal med omfattning av stenreliefer,
påminnande om Hegvalds arbeten. Under 1100-talets
första hälft gjorde sig lombardiska
stilinflytelser gällande via domkyrkobygget i Lund,
varom Hablingbo kyrkas nordportal vittnar,
men de österländska förbindelserna gåvo
periodens skulptur och måleri övervägande
bysantinsk karaktär, så t. ex. i fasadreliefer och
triumfbågskrucifix i Vänge kyrka samt
murmålningar i Garde och Källunge kyrkor.
De äldsta stenkyrkorna bestodo av
halvrund absid, kvadratiskt kor och rektangulärt,
enskeppigt långhus samt ibland torn i väster;
koravdelningen hade valv av kalkstensflis,
långhuset platt innertak av trä eller synliga
takstolar. Få absidkyrkor äro bevarade, ty i
regel ha kyrkorna på G. ombyggts en eller
flera gånger. De framgrävda grundmurarna i
S:t Clemens’ ruin i Visby åskådliggöra hur
större och tidsenligare anläggningar undan för
undan fått ersätta de äldre. Munkordnarna
bidrogo verksamt till det rastlösa
byggandet på ön. Cistercienserna, grundläggarna av
klostret i Roma 1164, införde västerländsk,
närmast fransk byggnadskonst, som i motsats
till öns äldre kyrkoarkitektur var
bildfientlig. Större kyrkor, ss. klosterkyrkan i Roma
och den äldsta Mariakyrkan i Visby,
uppfördes med treskeppiga långhus, mindre
kyrkor med tvåskeppiga, t. ex. i Tingstäde och i
Ganthem. Både större och mindre kyrkor
välvdes i sin helhet. Av skulptörerna under
1100-talets senare hälft är Sigraf (se d. o.
och bild vid art. Aakirkeby) mest känd;
hans stenbilder stå ej konstnärligt lika högt
som från Frankrike importerade träbilder,
t. ex. Viklaumadonnan, eller under franskt
inflytande utförda skulpturer, t. ex.
Hejdeby-madonnan. — I kyrkobyggnader från
1200-talets förra hälft spårar man stilpåverkningar
av sachsisk och västtysk arkitektur, tidigast
märkbara i ombyggnaden av Mariakyrkan i
Visby. Tingstäde kyrkas galleritorn och
väst-portal, båda av jämförelsevis betydande mått,
äro typiska för denna riktning, den s. k.
över-gångsstilen. Långhusen till kyrkorna i
Dalhem, Vamlingbo, öja m. fl. ha storslagna,
luftiga interiörer, som påminna om
rumsbildningen i den av dominikanerna sannolikt
strax efter 1227 ombyggda S:t Nicolai kyrka
i Visby. Botvid (se d. o.), far till Lafrans (se
d. o.; jfr nedan), synes ha varit en av periodens
främsta konstnärer. Det sachsiska inflytandet
är tydligt även i glasmålning och träskulptur.
Å andra sidan exporterades under
århundraden dopfuntar från G. till Danmark, Tyskland
o. s. v.; öns byggnads- och stenhuggarkonst
var av betydelse för konstutvecklingen på
fastlandet.
Gotiken uppträder på G. före mitten av
1200-talet. Franciskanernas kyrka i Visby,
S:ta Karin, ett av de ståtligaste gotländska
arkitekturminnesmärkena, uppfördes, om- och
tillbyggdes under hög- och senmedeltiden med
början på 1230-talet. Unggotikens mest
framstående nu kände, arkitekt på G. var
Lafrans (se d. o.), vars kyrkor utmärka sig
genom rikt dekorerade portaler, som ha
släkttycke med den muhammedanska arkitekturens
bågöppningar. Den samtida skulpturens bästa
verk äro av franskskolade mästare, så
triumf-bågskrucifixet i öja kyrka och domkyrkans
Kristusstaty. Gotiken når kulmen mot slutet
av 1200-talet, då stenskulptörerna smycka
portalerna med realistiska figurscener, t. ex.
långhusportalerna till Hörsne och
Gammel-garns kyrkor, och träskulptörerna, i
anslutning till fransk bildstil, leverera
draperifigurer i behagfulla ställningar. Mot 1300-talets
mitt uppstod en reaktion mot det franska
inflytandet, och en kraftigare
kolonnarkitektur i förening med starkt stiliserad, ibland
groteskt uppfattad kapitäl- och
portalskulptur arbetade sig fram. Denna om
gammalegyptisk stil påminnande riktning (se E g y
p-t i c u s), bäst genomförd i Hablingbo och
Grötlingbo kyrkors långhus, dog ut med
krigsåret 1361, ödesåret för den
gotländska landsbygdens byggnadskonst. I Visby
fortsatte man dock medeltiden ut med om- och
tillbyggnader, så i S:ta Karins och S:t Nicolai
kyrkor. Bildkonsten under skedet 1361—1530
är ej av samma höga kvalitet som under den
tidigare medeltiden. Omkr. 1400 utfördes
murmålningar i flera kyrkor; samtidigt och
senare anskaffades flerstädes altarskåp, dels
inhemska, dels importerade. — Först på
1600-talet gjordes några större förändringar i
kyrkorna, då interiörerna restaurerades och nya
inventarier anskaffades, närmast som en följd
av den efter reformationen förändrade kulten.
Dessa förändringar liksom 1760-talets vittna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
