Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grafisk konst el. Grafik - Grafit el. Blyerts - Grafitgnejs - Grafologi - Grafostatik - Grafström, släkt - Grafström, Anders Abraham - Grafström, Erik Frans Michaël
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Grafit—Grafström, E. F. M.
914
Etsare som Méryon, Forain, Whistler,
Ha-den, Zorn, Carl Larsson, Klinger och
Lieber-mann, litografer som Toulouse-Lautrec, Munch,
Slevogt och Willumsen samt träsnidare som
Vallotton och Nicholson äro några
representativa namn inom den moderna grafiken.
Litt.: H. Singer, »Die möderne Graphik»
(1914); P. Gusman, »La gravure sur bois»
(1916); A. Tallberg, »Om etsningar och andra
konstblad» (1917) ; M. Friedländer, »Der
Holz-schnitt» (2:a uppl. 1921) ; P. Kristeller,
»Kup-ferstich und Holzschnitt in vier
Jahrhunder-ten» (4:e uppl. 1922); A. Hind, »A short
his-tory of engraving & etching» (3:e uppl. 1923);
F. Lippmann, »Der Kupferstich» (6-e uppl.
1926); H. Sallberg, »Konstgrafiska metoder»
(1927). G. W-m.
Grafit (av grek, gra/feln, skriva) el.
Blyerts, ett mycket löst (hårdhet 1), av kol
bestående mineral, svart till mörkgrått,
ogenomskinligt och metallglänsande. Spec. v. 1,9—2,3.
Bildar vanl. bladiga eller jordartade massor. G.
är avfärgande, kännes fet, är osmältbar, ytterst
svårförbrännlig, mycket motståndskraftig mot
kemisk inverkan samt en god ledare för värme
och elektricitet. Härpå grundar sig g:s
mångsidiga användning till smältdeglar och i
gjute-rier samt till spissvärta, smörjmedel,
blyertsstift (se Blyertspenna), färger,
elektroder och överdrag i galvanoplastiken. G.
uppträder som beståndsdel av både eruptiva och
metamorfa bergarter (t. ex. grafitgnejs).
Liksom g. bildas i masugnar och grått tackjärn,
kan den i vissa fall ha uppkommit ur
kol-haltiga ångor eller smältor. I andra fall kan
g. ha bildats genom förändring av organisk
substans. De viktigaste f. n.
grafitproduce-rande länderna äro Madagaskar, Ceylon,
Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Italien,
Korea och Mexiko. Världsproduktionen utgör
normala år omkr. 100,000 ton men steg under
världskriget till mer än 200,000 ton. För
blyertspennor tager man numera g. från
Böh-men, Passau i Bayern, Mexiko och Ceylon. I
Sverige har g. brutits i gruvor v. om Norberg
i Västmanland, och stora förekomster
finnas vid Vittangi i Lappland. — Konstgjord
g. beredes i stor skala i fabriker vid
Niagara-fallen, Acheson-grafit (se d. o.). Aquadag,
oildag och liknande benämningar beteckna
olika slag av konstgjord g. i finfördelat
tillstånd för smörjningsändamål. Jfr
Smörjmedel. N. Zn.
Grafitgnejs, se Gnejs.
Grafologl (av grek, grafé, skrift, och lo’gos,
vetenskap), läran om bedömandet av en
persons karaktär på grund av hans handstil.
Den förste kände grafologen var en läkare i
Bologna, C a m i 11 o B aldo, som 1622 utgav
en liten avh. i ämnet. Senare studerades g.
bl. a. av Lavater; som metodens egentlige
grundläggare räknas abbé M i c h o n (1806—
81) med »Système de graphologie» (10:e uppl.
1891) och »Méthode pratique de graphologie»
(6:e uppl. 1893). Mera vetenskapligt
behand
las g. i A. Lehmanns »Grafologien» (1899) och
W. Preyers »Zur Psychologie des Schreibens»
(2:a uppl. 1919). — Olika metoder ha använts
inom g. Den intuitiva metoden dömer av
totalintrycket, varvid en viss skrivstil kan
synas röja energi, en annan disharmoni o. s. v.
Den empiriska metoden, införd av
Mi-chon, söker av gemensamma drag i
skrivstilen sluta till gemensamma karaktärsdrag
hos de skrivande. Båda dessa metoder leda
lätt till godtyckligt teckentyderi. Den r
a-tionella metoden, införd av Preyer, söker
fysiologiskt förklara skriftens enskilda
egenskaper och därifrån sluta till
orsakssammanhang mellan skrivrörelser och
karaktärsdrag. Även dess resultat äro omstridda. —
Till g. räknas stundom vetenskaplig
skriftexpertis (se d. o.). S-e.*
Grafostatlk, lösning av statiska problem
genom grafisk konstruktion, varvid i
kalkylen ingående storheter representeras av
längder och ytor; nyttjas för beräkning av
konstruktioner för broar, takstolar m. m. och
utgör ett läroämne vid de tekniska högskolorna.
Grafström, svensk släkt från Gräfte by i
Stöde socken, Medelpad. Namnet antogs av
rådmannen i Hudiksvall Anders G. (1702
—64). Om hans son A. A. G. och sonson Th.
F. G. samt den sistnämndes son E. F. M. G.
se nedan.
Grafström, Anders Abraham, skald
(1790—1870). Fil. mag. i Uppsala 1815, 1821
lektor vid Karlberg, 1829 docent i historia,
1832 lektor i Härnösand, 1835 kyrkoherde
i Umeå, 1844 teol. dr
och 1849
kontraktsprost samt 1839 led.
av Sv. akad. G:s
dikter äro en rätt
opersonlig efterklangsro-mantik, veka
stämningar, religiösa
betraktelser och några
allmänna norrländska
motiv; många ha
ton-satts (av Nordblom
m. fl.), några, t. ex.
»Harpan» och
»Norr
land», ha varit mycket populära. Hans
»Samlade skaldestycken» utkommo i 2 bd 1864.
G. skrev på prosa bl. a. texten till det av
Chr. D. Forssell utgivna planschverket »Ett år
i Sverige», predikningar och andliga tal samt
en levnadsteckning över sin svärfar, F. M.
Franzén, i dennes »Samlade skrifter».
Grafström, Erik Frans M i c h a e 1,
militär (f. 1872 26/4), son till Th. F. G. Blev 1892
underlöjtnant vid Jönköpings och 1915 major
vid Norrbottens reg:te, deltog 1918 med
utmärkelse i Finlands frihetskrig som
brigadchef vid stormningen av Tammerfors och
sedan som arméstabschef samt var med om ett
20-tal drabbningar. G. blev överste för
Norrbottens reg:te 1924 samt är överste och chef
för Kronobergs reg:te från 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
