Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravlax - Gravlund, Thorkild - Gravor - Gravosa - Gravplundring - Gravrannsakning - Gravskick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
967
Gravlax—Gravskick
968
Gravlax, lax, beredd på ett sätt, som torde
vara egendomligt för Sverige. Fisken, som
bör vara av det fetare slaget och ej gärna väga
mer än 4 kg, uppskäres i ryggen, befrias från
rygg- och sidoben, beströs eller ingnides med
en blandning av salt och socker samt något
salpeter och lägges i lindrig press med de
båda köttsidorna mot varandra, vanl. blott
för en tid av omkr. 6 tim. Dill är en för g.
nödvändig krydda. Den sålunda tillagade, mycket
lindrigt saltade laxen förvaras i kärl, som
hålles på is. Förr brukade man nedsätta det
väl omlindade gravlaxkärlet i en liten grop i
jorden och övertäcka det med jord; härav
torde namnet g. ha uppkommit. — Även
annan fisk, t. ex. strömming, sik och makrill,
gravas stundom. F. T-m.*
Gravlund, T h o r k i 1 d, dansk författare (f.
1879 l6/8). Har skrivit romaner (bl. a. »Nilaus»;
sv. övers. 1918), noveller och utmärkta
folkpsykologiska arbeten om dansk landsbygd. Jfr
J. Landquist, »Det levande förflutna» (1919).
Gravör, se S m ä c k.
Gravosa [ å’sa], serbokroat. Gruz, ort n. v.
om Ragusa (se d. o.) och dettas egentliga hamn.
Gravplundring, se Griftefrid.
Gravrannsakning, undersökning, som, när
av någon anledning (reparation, plantering
o. dyl.) gravar i en kyrka eller på en
kyrkogård måste rubbas eller ändras, anställes för
att utröna vilka gravarnas ägare äro. Dessa
kallas att inom viss tid styrka sin äganderätt,
om sådan föreligger (t. ex. genom g r
avbrev, se d. o.), samt uppge de villkor, på vilka
de vilja överlämna denna till församlingen,
över gravar, till vilka äganderätt ej kan
styrkas, förfogar församlingen. (O. Hpl.)
Gravskick. I fråga om gravanordningen
under förhistorisk tid skiljer man på
gravar med och utan synliga minnesmärken, de
senare kallade flatmarksgravar och till sin
typ otvivelaktigt de ursprungligaste.
Minnesmärkena kunna utgöras av jordhög, stenröse,
av stora otillhuggna stenar uppbyggt
monument (se Megalitiska monument), en
upprättstående, ohuggen sten (monolit,
bauta-sten) eller en med ristningar försedd huggen
sten (stele), en stensättning, d. v. s. av lagda
eller mindre, resta stenar markerad grav. De
kunna vidare bestå av gravgrottor eller
klippgravar — naturliga eller av människohand i
en klippvägg utformade (s. k. hypogéer). Till
denna kategori höra de mera utvecklade
kammargravarna (t. ex. i Konungarnas dal; se
Egyptisk konst, bild 6). Nämnas må
vidare schaktgravar, t. ex. i Mykenai (se d. o.),
samt kupolgravar (se d. o. och Egeisk
kultur, bild 13). Egyptens pyramider ha uppstått
ur den enklare bänkgraven (mastaba) och varit
försedda med kulttempel (se Egypten, bild 6
och 21, samt Egyptisk konst, bild 2—4). I
Assyrien gravsattes stundom furstarna i palats,
vilka man upphört att använda till bostäder.
Ett efterbildande av de levandes boningar går,
utom i kammargravarna, igen t. ex. i
megalit
monumenten, husurnorna (se nedan) och en
del egyptiska gravkistor; en enl. förmodan
liktydig kista fanns på det rika gravfältet vid
Gödaker (uppsats av G. Ekholm i Fornvännen
1925, s. 332 ff.). I Syrien och Palestina har
man sedan äldsta tid strävat efter att göra
gravplatsen osynlig (särskilt gravgrottor);
först i hellenistisk tid uppkomma synliga
mera konstrika minnesmärken.
Gravar kunna ligga enstaka eller samlade
till gravplatser (gravfält, ss. bygravfält
i Sverige, eller gravstäder, t. ex.
pyramidgrupperna med omgivande mastabor). Till sitt
inre kunna gravarna också högst betydligt
växla. De kunna vara anlagda för en person
(enmansgravar), för flera, ja, för en hel familj
eller släkt. Enklare gravtyper, ss. jordkullen,
kunna i sitt inre ha ett röse av stenar, som,
då det ligger i gravens mitt, kallas
central-röse. Gravhögarna kunna innesluta andra
anläggningar till den dödes skydd, ss. en kista
av sten el. trä eller en båt av trä (s. k.
båt-grav), någon gång en skeppsformig
stensättning (ss. bronsåldersgravarna från Hasslöv, se
d. o., i Halland) eller gravurna av lera eller
metall till förvaring av den dödes brända ben.
Med hänsyn till det tillstånd, i vilket man
finner den döde, skiljer man på
skelett-grav, då den döde begravts obränd, och
b r a n d g r a v (se d. o. och Brandlager),
då den döde bränts före jordläggningen. Om
förekomsten till tid och ort av dessa olika g.
se Eldbegängelse. En särdeles märklig
form är jordande endast av den dödes huvud
(kraniegravar); särskilt kända äro två
sådana från Ofnet vid Nördlingen med resp.
27 och 6 kranier från övergångstiden mellan
paleolitisk och neolitisk tid.
Gravläggningen av den döde har från äldsta
tid förbundits med riter, som hos högt
stående kulturer, ss. i Egypten (se d. o., sp.
375 ff.), blivit en invecklad dödskult (jfr
G r a v k u 11). Om vikten av att behålla
kontakten mellan den dödes kropp och själen
tala i fråga om Egypten mumifieringen och
uppresandet av statyer över den döde i
kulttemplet. Skelettens läge kan vara
beroende på rituell uppfattning, ss. den
hop-böjda ställningen med knäna uppdragna mot
hakan (ty. 11 ocker g rober, fr. squelette
accrou-pi), känd redan från paleolitisk tid och
särdeles vanlig i yngre stenålder på skilda håll
i Europa, i Egypten och i Nordafrikas
megalitgravar. Rituell betydelse ha båten
(gravläggning i eller bränning i båt) och den
skepps-formiga stensättningen, känd redan från
bronsåldern i Sverige (Gotland, Halland).
Under stenåldern begrov man i största
utsträckning i enmansgravar under slät mark,
stundom med en enkel läggning av stenar
kring den döde, i äldsta tid på boplatsen
(gravar äro funna i paleolitiska grottboningar
och i danska kökkenmöddingar, se d. o.). Från
neolitisk tid, fortsättande in i bronsåldern,
må framhållas såväl naturliga gravgrottor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
