Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravitation - Gravitationskonstant - Gravitera - Gravitet - Gravkult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
965
Gravitationskonstant—G rävkult
966
genom den ömsesidiga attraktionen. Bland de
mest storslagna bevisen för den Newtonska
gravitationslagens giltighet må nämnas
upptäckten av planeten Neptunus (1846),
föranledd av L e v e r r i e r s och J. C. Adams’
förutberäkningar på grund av observerade
ojämnheter eller störningar i planeten
Ura-nus’ rörelser, samt i viss mån liknande
undersökningar, vilka ledde till upptäckten av
Si-rius’ och Procyons drabanter.
Alla hittills inom solsystemet fastställda
rörelseförhållanden ha, med några få
undantag, visat sig stå i fullständig
överensstämmelse med Newtons gravitationslag.
Emellertid uppvisar jordens måne smärre
rörelseyttringar, som ej kunna förklaras enbart genom
störningar. Härvidlag har man nödgats
empiriskt söka, förbättra rörelseteorien.
Detsamma gäller planeterna Merkurius samt (i
ringa grad) Venus och Mars. Här är det en
långsam vridning av banornas storaxlar,
vilken ej genom störningar vunnit sin förklaring.
De i E i n s t e i n s relativitetsteori
(se Relati vitetsteorien), vilken
uppbygger héla mekaniken på en ny och från
den Newtonska skild grundval, utvecklade
rörelselagarna ge ung. samma grad av
överensstämmelse mellan observation och teori som
den Newtonska lagen och dess följdsatser. Ett
undantag finner man emellertid i det faktum,
att enl. Einsteins rörelselagar ojämnheten i
Merkuriusperiheliets rörelse kan förklaras. I
övrigt lämnar även Einsteinteorien
oförklarade skiljaktigheter mellan observation och
teori. — Bland de mest uppmärksammade
fenomen Einstein påpekat och numeriskt
förut-beräknat märkes ljusets avböjning vid dess
gång genom ett gravitationsfält, vilket i viss
mån synes verifierat genom observationer av
solen skenbart närstående stjärnor vid totala
solförmörkelser. S. A-f.
Gravitationskonstant. Enligt Newtons
gravitationslag är den kraft, varmed två
himlakroppar attrahera varandra, direkt
proportionell mot produkten av kropparnas massor och
omvänt proportionell mot kvadraten på deras
ömsesidiga avstånd. Kraften kan alltså
uttryckas genom formeln:
mXnT
K = k2 –-—,
r-
där m och m’ äro de båda massorna och r
avståndet. Proportionalitetsfaktorn, för
vilken Gauss infört beteckningen k2, är en
konstant, vars värde beror av de enheter, som
väljas för tid, längd och massa. Denna
konstant kallas g ra v i t a tion skon st a
n-ten el. Gausska konstanten. Det
numeriska värdet beräknades av Gauss på
följande sätt: med utgångspunkt i den
allmänna gravitationslagen kan man härleda
följande lag för en planets rörelse kring solen
(tredje Keplerska lagen i dess stränga form):
4 n2 a3
T2 (i + mj’
där a är halva storaxeln i planetens bana, T
planetens omloppstid och m dess massa,
uttryckt i solens massa som enhet. Gauss
till-lämpade denna lag på jorden och valde som
längdenhet jordbanans halva storaxel och som
tidsenhet medelsoldygnet, d. v., s. han satte
a — 1 och T = 365,2563835. För jordens massa,
uttryckt i solmassan som enhet, antog han
det då som det noggrannaste ansedda värdet
m=1f5T1TT{j. Gauss fick sålunda följande
numeriska värde på gravitationskonstanten:
k2 = 0,000295912.
De antaganden, som ligga till grund för Gauss’
bestämning av g., äro numera föråldrade och
måste ersättas av andra. Särskilt avviker det
antagna värdet på jordmassan märkbart från
de moderna värdena. Då det emellertid skulle
medföra väsentliga olägenheter att ändra det
i den teoretiska astronomien allmänt
accepterade Gausska värdet på k2, har man
föredragit att bibehålla det som en absolut
konstant och i stället modifiera längdenheten på
så sätt, att den ovan anförda relationen
mellan k2, a, T och m blir bestående trots de nya
antagandena ang. T och m. Man kan sålunda
säga, att längdenheten numera är bestämd
genom Gausska värdet på k2 och att jordbanans
halva storaxel, uttryckt i denna enhet, icke är
strängt = 1 utan ett från 1 något avvikande
tal. Avvikelsen är obetydlig och spelar i
många fall ingen märkbar roll. B-d.*
Gravitèra (fr. graviter), till följd av
gravitationslagen attraheras till en viss punkt; luta
åt, gå till mötes. Se Gravitation.
Gravitèt (lat. gra’vitas), värdighet,
högtidligt allvar. — Adj.: Gravitétisk.
Gravkult, den kult av de avlidnas själar,
som förekommer vid gravar. I synnerhet på
det primitiva kulturstadiet men stundom även
i ganska högt utvecklade religioner tänker
man sig själen bundèn vid liket, varför graven
blir den dödes hem, som därför måste både
gestaltas på samma sätt som de levandes
boningar och förses med allt, vad den döde
behöver. Detta är orsaken till de synnerligen
rika gravfynd man gjort t. ex. i Mykenai eller
i Tut-anch-Amons gravkammare i Egypten.
Ibland lägger man ned i graven värdelösa
föremål eller avbildningar, så t. ex. i Kina,
där man tillverkar allehanda kläder och
hus-geråd av papper och bränner upp dem på
de dödas gravar, för att själarna i
dödsriket skola få motsvarande ting. För att
stämma de avlidnas själar milda, så att
de icke tillfoga de efterlevande några skador,
fortsätter man efter begravningen att förse
de döda med mat och dryck. Detta sker så,
att man antingen sticker ned rör i graven
och häller födoämnena genom dessa eller
ställer ut gåvorna på gravarna, ett bruk, som
ännu lever kvar i vissa folkseder, i synnerhet
i katolska länder. G. bildar än i dag den
egentliga kärnan i de kinesiska och
japanska religionerna. Se vidare A n i m i s m och
Gravskick (med där anförd litt.). E. B-m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
