Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravskick - Gravstickel el. Stickel - Gravsänka - Gravvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
969
Gravstickel—Gravvård
970
(bl. a. på Kreta) som konstgjorda (t. ex. de
med primitiva reliefer försedda grottorna i
dep. Marne och Champagne). Till denna tid
höra huvudsaki. de stora megalitgravarna,
dö-sar och gånggrifter, gemensamt kallade
dol-mens, samt hällkistor (se Megalitiska
monument). Dolmens ha, särskilt på
utom-nordiskt område, varit i bruk in i bronsåldern.
Ur gånggriften utvecklas sannolikt
kupolgraven, vars förekomst vid sidan om schaktgraven
är typisk för den egeiska kulturkretsen. För
bronsålderns g. må erinras om de stora
jordhögarna, särskilt i Skandinavien (se
Bronsåldern, bild 21—23). Anmärkningsvärd är
den med eldbegängelsens genombrott
uppkommande h u s u r n a n, ett ler- el. stenkärl i
husform, vilket vanl. varit förvaringsplats för
askan men på vissa områden blott haft en
sakral uppgift. Husurnan var i bruk under
bronsålderns slut och äldre järnåldern på skilda
områden från Skandinavien till Egypten, från
Holland till Japan. Järnålderns begynnelse,
Hallstattiden (se d. o.), har såväl
flatmarks-som stora jordgravar, brand- och
skelettgravar, ofta sida vid sida. Under La Tènetiden
(se L a T è n e k u 11 u r e n) härska på keltiskt
område skelettgravar under slät mark, ofta
i kistor av stenhällar; ofta finnes bland
gravgodset en vagn (vagngrav). På germanskt
område möter brandbegravning, än i stenkista,
än i lerkärl, än endast i brandgrop (se d. o.).
Om etruskernas gravar se Etruskisk
konst med bilder. Under s. k. romersk
järnålder, folkvandrings- och vikingatid är i
norden högen den vanligaste gravformen, men
under alla dessa perioder förekomma även olika
slags stensättningar (runda, ovala, fyrsidiga,
triangulära, skeppsformiga; se Järnåldern).
Se i övrigt Bronsåldern, Europas
förhistoriska tid, Järnåldern,
Stenåldern samt art. om olika länders
förhistoria. — Litt.: »Reallexikon der
Vorge-schichte» (utges av M. Ebert, 1924 ff.) med art.
»Grab», »Grabgrotte», »Grabsitte», »Hausurne»,
»Hiigelgrab» m. fl.; G. de Jerphanion, »Une
nouvelle province de Fart byzantin. Les
égli-ses rupestres de Cappadoce» (1925 ff.). H. R-h.
G:s former bland naturfolken bero mycket
på olika folks uppfattning av döden och
tillståndet efter denna ävensom på huruvida man
hyser övervägande fruktan för de avlidna eller
i detta avseende nått en högre ståndpunkt.
De mest brukade yttre formerna bland nu
levande mera primitiva folk äro likens
jordande, utläggande (varvid de ofta förtäras av
rovdjur), deras placering uppe i träd, på en
plattform eller i en särskild byggnad på
höga pålar, likbränning, mumifiering (i mera
egentlig bemärkelse eller endast genom
torkning) och skelettering. I sistnämnda fall
tillvaratagas och förvaras i hyddan vanl.
kraniet och stundom även lårbenen (gärna
målade) eller göras till föremål för en särskild
efterbegravning (i ett lerkärl, en grotta etc.).
På sina håll kastas liket i en flod eller i
havet. Högre stadier representera begravning
i paket, i likkistor eller (i Sydamerikas
tropiska lågland) i hängmattor. Ofta växla g.
inom samma stam, alltefter den dödes
ålders-el. samhällsklass. Särskild omsorg ägnas
hövdingarnas bisättning och begravning. Bland
vissa negerfolk begravas t. ex. äldre gifta
personer, medan de yngre läggas ut. Hos
några sydamerikanska stammar bränner man
medicinmän för att förinta deras onda och
farliga själ. Litt.: H. C. Yarrow,
»Introduc-tion to the study of the mortuary customs
among the North American indians»
(Smith-sonian Institution, 1880, samt art. i Annual
Report Bureau of Ethnology, Washington,
vol. 1, 1881); Th. Preuss, »Die Begräbnisarten
der Amerikaner und Nordostasiaten» (1894);
Küsters, »Das Grab der Afrikaner» (i
Anthro-pos 1921—22). — Om nutida svenska
begrav-ningsceremonier, borgerlig begravning m. m.
se J o r d f ä s t n i n g. K. G. L.
Gravstickel el. Stick el, handverktyg av
härdat stål, vanl. med tresidig spets. Begagnas
av träsnidare,
kop-parstickare och
gra-vörer för att på en
yta av trä, metall,
ben el. dyl. genom
inskärning
åstadkomma mönster,
figurer eller annan
formgivning i materialet. G. H-r.
Gravsänka, geol., ett av två el. flera i
samma riktning gående förkastningar
begränsat, nedsänkt område, t. ex. Rhendalen, Döda
havet. Motsatsen är hor st (se d. o.). K. A. G.
Gravvård, ett minnesmärke över en eller
flera avlidna personer, anbragt på eller intill
graven; en »skengravvård», som icke
utmärker viloplatsen för den dödes kvarlevor, kallas
cenotafium (se d. o.).
De flesta gravvårdstyperna kunna härledas
ur de urgamla bruken att begrava de döda
antingen under bar himmel, i grottor eller i
gravbyggnader (jfr Gravskick); därjämte
märkes en gravvårdstyp, som utgör en
monumental ombildning av likkistan. ■—■ Vid
gravar i det fria nyttjas sedan antiken i stor
utsträckning, i vår tid allmänt, fristående,
häll-eller brädformade g., numera i regel av sten
(stundom av trä eller järn), ofta dekorativt
utbildade, ej sällan försedda med
bildframställningar, nästan alltid med inskrifter. Hit hör
den grekiska gravstelen (se Döden i
bildande konst, bild 1, och Stele) liksom
järnålderns bautastenar och bildstenar (se
Bildsten; jfr också Gotland, sp. 872,
bild 20, 21). Under medeltiden uppstod det ännu
kvarlevande bruket att ge dylika g. korsform.
Ålderdomliga vackra prov på denna typ äro
i Sverige några medeltida stenkors; i nyare
tid har den svenska allmogen i vissa trakter
med förkärlek nyttjat rikt utformade
gravkors av smidesjärn. Träkors äro vanliga i
hela den kristna världen. Under medeltiden
Gravstickel för xylografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
