Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
971
Gravvård
972
Bild 1. Fornpersisk gravbyggnad (»Kyros’ grav»).
täcktes gravarna ofta med liggande hällar
(eller trälock), som antingen äro rektangulära
eller avsmalna mot gravens fotända; de
an-bragtes såväl över gravar i det fria som över
gravar under kyrkornas golv och smyckades
med inskrifter, ornament och i senare tid
bilder, vanl. framställande den eller de
därunder jordade. Sådana gravhällar i egentlig
mening brukades i Sverige ända in på 1800
talet. Hos romarna och i hela Europa fr. o m.
1800-talet brukas också kolonn- eller
obelisk-formade g. Gravbyggnaden, av orientaliskt
ursprung, har på vitt skilda tider i olika
gestalter införts till Europa. Under det sista
förkristna årtusendet nyttjades i Främre Asien
gravbyggnader, som i monumental form
efterbildade hus med sadeltak eller kupol; en
gravbyggnad med kupol är också den indiska
stupan (se Stupa); samma gravbyggnadstyp
upptogs sedermera av de muhammedanska
folken (se Muhammedansk konst)
jämte konstgjorda gravgrottor, klippgravar,
uthuggna i branta bergväggar och ofta
utvändigt försedda med en ur klippan uthuggen
byggnadsfasad. Gravbyggnaden tillhörde de
orientaliska kulturelement, som upptogos av
hellenismen och sedan i den romerska
kulturen. Ryktbara äro Mausollos’ gravbyggnad
vid Halikarnassos (se Mausoleum) och
Hadrianus’ i Rom (nu Castel San Angelo).
Anspråkslösa gravbyggnader, små timmerhus,
ha fordom (1700-talet och dessförinnan)
förekommit i svenska skogsbygder; möjl. är det
icke endast en tillfällighet, att sådana
byggnader i folkets mun betecknades med det
om Indien påminnande namnet stupa (jfr
uppsats av N. Lithberg i Fornvännen 1915).
Inom kristenheten, där bruket att fira
nattvarden vid martyrernas gravar mycket tidigt
blivit traditionellt, blevo kyrkobyggnaderna,
så snart dylika kunde uppföras, tillika
gravbyggnader, i det att de restes över helgon-
Bild 2. »Helge bror Staffans stupa» i Norrala.
Träsnitt från 1600-talet.
Bild 3. Gravvård med den
dödes bild i hög relief.
Tomaskyrkan i Leipzig.
1400-talets mitt.
gravar; den katolska seden att i varje altare
innesluta reliker gör varje katolsk kyrka till
en gravbyggnad (jfr Altare). Efter
reformationen förvandlades många åt enskilda
helgon invigda kapell vid de större kyrkorna
till gravbyggnader åt furste- och adelsätter
eller byggdes intill kyrkorna nya, till
gravplatser avsedda kapell; stundom ha hela
kyrkor på sådant sätt upphört att tjäna kulten
och förvandlats till gravbyggnader
(Riddar-holmskyrkan i Stockholm, Panthéon i Paris).
Under 1800-talet upptogs på nytt den
romerska seden att bygga fristående
»mausoleer» åt ryktbara eller rika personer.
I forntidens katakomber uppstod den i en
vägg insänkta nischgraven (arcosolium;
jfr Katakomber), en typ, som under
medeltiden förekommer än i enkla former, än
med arkitektonisk och
plastisk utsmyckning.
Av renässansen
utbildades nischgraven med
rik användning av
dekorativ och figural
skulptur (se bilder
vid Florentinsk
konst, pl. 2);
barockens pompösa
gravkonst sprängde dess
arkitektoniska ram
och förvandlade
stundom g. till en pittoresk,
tablåartad
uppställning av statyer och
reliefer (bild 17; se
också bild på pl. vid
B e r n i n i). — Den
monumentala
kistgra-ven är antingen ett
verkligt
förvaringsrum för den dödes stoft
(sarkofag) eller en
kistformad minnesvård
(t u m b a). Sarkofagen är nästan alltid utförd
i endast två delar: kista och lock; den
nyttjades i stor utsträckning av egypterna, som
ofta gåvo den människo- eller rättare
mumieform, en typ, som också upptogs av
fenici-erna. Den hellenistiska, romerska och
forn-kristna sarkofagen (se bilder vid A 1 e x a
n-dersarkofagen och Fornkristen
konst) är arkitektoniskt formad och ofta
prydd med reliefer. Efter romerskt mönster
har sarkofagen också nyttjats i nyare tid för
synnerligen förnäma gravar; den har då i
regel arkitektoniskt sammankomponerats med
det gravkapell, där den är uppställd, eller
försetts med en praktfull, baldakinartad
överbyggnad. Den under medeltiden
förekommande tumban är nästan alltid byggd av
sammanfogade hällar och prydd med skulptur;
vanl. bär den på locket en liggande staty av
den döde och liknar därigenom mera en
katafalk än en likkista. Under medeltidens senare
del förekom det, att locket med statyn fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
