Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk-baktriska riket - Grekisk fornkunskap - Grekisk-katolska kyrkan - Grekisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1007
Grekisk fornkunskap—Grekisk konst
1008
talet f. Kr.). Jfr J. Charpentier i Nord. Tidskr.
(1919) och »Cambridge history of India», I
(1922), kap. XVII och XXII. J. Ch-r.
Grekisk fornkunskap, se Fornkunskap,
sp. 799—800.
Grekisk-katolska kyrkan, off. beteckning
för a) de med Rom unerade ortodoxa i
gränsländerna mellan Ryssland, Rumänien och
Tjeckoslovakien samt för b) den självständiga
ortodoxa kyrkan i Finland. Namnet har även
i äldre litt. använts som beteckning för den
efter schismen 1054 uppkomna österländska
kyrkan, numera vanl. kallad ortodoxa
kyrkan (se d. o.). E. Nwn.
Grekisk konst. Den egenartade, högt stående
(»minoiska») konst, som under Greklands
bronsålder blomstrade på Kreta och därifrån
överfördes till fastlandet (se Egeisk kultur,
K r e t i s k kultur och Mykensk k u
1-t u r), har blott avlägsna förbindelser med
den historiska tidens konst. Den konststil,
som uppträdde, då kulturen vid början till
den historiska tiden åter begynte höja sig,
den geometriska (se Geometrisk stil),
är helt olika den minoiska konsten; medan
den senare är utmärkt av en impressionistisk
naturalism, tecknar den förra schematiskt
kantigt och använder en geometrisk
ornamen-tik, som givit den dess namn. Dess främsta
alster äro vaserna; därtill komma fibulor och
småbronser. Under 600-talet råkade denna
stil i upplösning under inflytande av en
orientalisk strömning; de orientaliserande vaserna,
av vilkas olika lokala arter de korintiska äro
allmännast, visa rader av djur och fabeldjur,
vilka alltmera trängas tillbaka av
mytologiska bilder. Så uppstod i början av 500-talet
det svartfiguriga vasmåleriet i Korint och
Aten. Därjämte finnas talrika småbronser
från samma tid. Då skulpturen började på
600-talet, förmodligen icke utan egyptiska
impulser, grep den sig genast an med
framställning av människogestalten i naturlig
storlek. De äldsta exemplen, t. ex. Nikandros’
Artemis, Cheramyes’ Hera (bild 1), äro
mycket ofullkomliga och likna en grovt
tillyxad planka eller stock. I vad mån man får
hänföra detta till »materialtvång» är omstritt.
I varje fall brukades skärande verktyg, med
vilka lösare sten bearbetades; därom vittna
de plana ytorna, som begränsas av skarpa
kanter. Friskulpturen sysslade huvudsakligen
med den nakna manliga och den klädda
kvinnliga gestalten. Ställningen är frontal. De
nakna ynglingafigurerna, s. k. Apollonfigurer,
visa väl genomarbetade extremiteter, vilket
beror på sportintresset, medan bål och buk
äro oartikulerade och först småningom
framställas bättre (bild 2). Vad kvinnofigurerna
beträffar, lade joniska konstnärer an på en
sirlig utarbetning av dräktens detaljer.
Åtskilliga dylika kvinnostatyer från 500-talet
äro funna på Atens akropolis (bild 3). Den
attiska konsten hade en saftigare och
allvarligare tendens; den lärde av jonerna men
bevarade sin egenart (»Gigantstriden» från
gavelfälten från Peisistratos’ Athenatempel,
Antenors kvinnostaty, Aristokles’
gravmonument m. m.). På den joniska
reliefkonsten är frisen på sifniernas skattehus i
Delfi ett gott exempel (bild 5). Ung. vid
Peisistratos’ död (528) avlöstes det svartfiguriga
vasmåleriet i Aten av det rödfiguriga (bild 6
—7); grunden täcktes med svart fernissa, vari
figurerna utsparades; därigenom
möjliggjordes detaljteckning. Skulpturens ståndpunkt
vid tiden för perserkrigen åskådliggöres av
vissa skulpturer från Atens akropolis och
gavelgrupperna från Egina (bild 9). De senare,
som tillhöra den peloponnesiska skolan, visa
en beundransvärd skicklighet i återgivandet av
kroppens byggnad och muskulatur, men
ansiktet är stelt och livlöst och starkare
vrid-ningar av kroppen oriktigt återgivna.
Dräktens stilisering är sträng men uttrycksfull,
t. ex. i den tronande gudinnan i Berlin (bild 4).
Arkitekturen sysslade huvudsaki. med
tempelbyggnader (se Byggnadskonst); i
Grekland och de v. kolonierna var den doriska stilen
(se Kolonnordningar) allenarådande. Med
dess former experimenterades livligt, särskilt
på Sicilien och i s. Italien (bl. a. tvåskeppiga
tempel, t. ex. den s. k. basilikan i Paestum).
Den tunga doriska kolonnen blev något
smäckrare, och i både form och plan kom det
doriska templet vid periodens slut nära sin
klassiska form (Afaias tempel på Egina; se
Grekland, bild 2). Den joniska stilen
nyttjades i de grekiska städerna på Mindre Asiens
västkust; de största templen voro
Artemis-templet i Efesos och Heratemplet på Samos.
Den arkaiska perioden slutar med.
perserkrigen. Visserligen dröjer ett sista skimmer
av den arkaiska bundenheten ännu något
längre och giver en obeskrivlig charm åt verk
som »Törnutdragaren» och den ludovisiska
tronen (se d. o.; Afrodites uppstigande ur
havet) ; de under namnet »De herkulanska
dan-serskorna» kända kvinnliga draperifigurerna
tillhöra den stränga peloponnesiska skolan.
En egendomlig karaktär ha de till omkr. 460
f. Kr. daterade skulpturerna från Zeustemplet
i Olympia (östra gaveln: förberedelser till
kappkörningen mellan Oinomaos och Pelops;
västra gaveln: strid mellan lapiter och
ken-taurer; 12 metoper: Herakles’ bragder). De
äro beräknade på dekorativ fjärrverkan och
förena en sista rest av arkaism (i de kvinnliga
draperifigurerna) med drag av realism (bild
10, 13). Vid denna tid var eljest arkaismen
helt övervunnen; ett utmärkt ex. är den i
Delfi funna bronsstatyn av en körsven (bild 16).
Årtiondena kring perserkrigen äro det
attiska vasmåleriets glanstid. Den stränga stilen,
som alltmer frigjorde sig från den arkaiska
bundenheten, representeras av en rad berömda
mästare, Epiktetos, E u f r o n i o s, B r
y-g o s m. fl., vilka signerade kärlen. Omkr. 460
f. Kr. kom vasmåleriet under inflytande av det
stora måleriet och visar en nästan monumental
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
