Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk religion - Grekisk-romersk brottning - Grekland - Geografisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1015
Grekisk-romersk brottning—Grekland (Geografisk översikt)
1016
och konungar. I början av 1800-talet sökte
F. Creuzer (i »Symbolik und Mythologie der
alten Völker», 1810—12) i g. och dess myter
symboler, i vilka präster med avsikt inhöljt
från orienten stammande vishet. Dessa
fantasier undanröjdes av C. A. Lobeck (i
»Aglao-phamus», 1829) genom grundligt filologiskt
arbete och skarp kritik. K. O. Müller
grundläde i flera arbeten, särskilt »Prolegomena zu
einer wissenschaftlichen Mythologie» (1825),
det historiska betraktelsesättet. Under senare
delen av 1800-talet härskade den jämförande
mytologien (Max Müller m. fl.), vilken sökte
rekonstruera den urariska religionen genom
en jämförelse av myterna. Denna skolas välde
bröts av den etnologiska och folkloristiska
forskningen; banbrytande verkade W.
Mann-hardt (»Wald- und Feldkulte», 1875). H.
Use-ner sökte förklara gudarnas uppkomst ur de
s. k. funktions- eller särgudarna
(»Götterna-men», 1896). Hans lärjungar, särskilt A.
Die-terich, ägnade sig åt utforskandet av den
folkliga och synkretistiska religionen. Den
historiska riktningen företrädes av U. v.
Wilamowitz-Möllendorff i talrika skrifter. Av
engelska författare behandlar J. G. Frazer
alla primitiva sidor av grekisk religion i sitt
stora verk »The golden bough» (1890; ny
uppl. i 12 bd 1907—20; förk. uppl. 1922; »Den
gyllene grenen», 2 bd, 1925). Vidare märkes
J. E. Harrison (»Prolegomena to study of
greek religion», 1903). Översikt över de
orientaliska religionerna ger F. Cumont, »Les
religions orientales dans le paganisme romain»
(2:a uppl. 1909). Jfr även Martin P-n Nilsson,
»Den grekiska religionens historia» (1921) och
kortare i »Illustrerad religionshistoria», utg.
av E. Lehmann (1924). M. Pn N-n.
Grekisk-romersk brottning, se Brottning.
Grekland, republik i ö. Sydeuropa, 127,000
kvkm, 6,600,000 inv. (1927); omfattar den s.
halvödelen av Balkanhalvön mellan Joniska
och Egeiska haven, delar av Makedonien och
Trakien, öar och ögrupper i de bägge haven
samt längst i s. ön Kreta. Ät fastlandssidan
gränsar G. till Albanien, Jugoslavien,
Bulgarien och Turkiet. Nordligaste punkten 41° 38’
n. br., den sydligaste (ön Gandos) 35° 45’ n. br.
Huvudstad: Aten.
INNEHÅLL:
sp.
Geografisk översikt... 1015
Geologi ........... 1017
Klimat ............ 1018
Växt- och djurvärld... 1018
Befolkning ........ 1018
Näringar .......... 1020
Kommunikationer...... lO.T
Finanser .......... 1021
Mynt, mått och vikt 1022
Kyrkliga förhållanden 1022
sp.
Undervisningsväsen... 1022
Tidningspress........ 1"22
Försvarsväsen........ 1023
Författning, förvalt-
ning o. rättskipning 1023
Flagga ............. 1024
Den gamla
landskaps-indeln ingen....... 1024
Historia............ 1025
Geografisk översikt. G:s fastland och öar
fingo sin nuv. gestaltning i sen geologisk tid
genom förkastningar och sänkningar. Halvön
tillhör det dinariska veckningssystemet och är
delad på en v. zon, där bergen gå i s. s. ö.
riktning, och en ö. med östgående kedjor. Kalksten
Bild 1. Greklands
vapen.
I blått fält ett likarmat
silverkors.
är den dominerande bergarten. Huvudberget
i n. är det till dinariska systemet hörande
Pindos, som fyller de ö. delarna av
landskapet Epirus och åt s. fortsättes av Etoliska
kalkalperna och en
östligare kedja samt
i sina olika
förgreningar bär talrika
toppar över 2,000 m
(Smo-lika, Tymfrestos),
tilllika huvudvattende-lare: i en v. längsdal
flyter Aspros, åt ö.
Salambria. På ömse
sidor om dessa inre
bergstrakter är
landet delat i berg,
platåer och slätter; bland
slätterna märkas i v.
Janinabäckenet,
lågslätter mellan
Arta
viken och Mesolongibukten närmast ö. om
Akarnaniens kalkplatå och kring
Trichonis-sjön (etoliska sänkan), i ö. främst Tessaliska
slätten, på alla sidor omgiven av berg, Pelion,
Ossa, åt n. ö. Olympos, G:s högsta berg (2,985
m ö. h.), skilt från Ossa genom Tempedalen,
där Salambria brutit sig väg till havet; pass
föra därifrån åt s. över Othrys och över
Oite-kedjan till slätterna kring Kefissos, den forna
Kopaissjön och Tebeslätten, i s. begränsade av
de östgående massiven Parnassos, Helikon,
Kithairon, Parnes (sydbeotiska kedjan); även
Attikahalvön i s. ö. har smärre slätter (se
Ättika). Eubea delas av de från fastlandet
kommande kedjorna i smärre slätter och
bergland; över n. Eubea fortsätter Othrys till N.
Sporaderna. I v. äro Joniska öarna rester
av en yttre kustbåge; bergen följa öarnas
yttre rand. Peloponnesos rymmer samma
landskapsmotsättningar som övriga G.; genom
v. Peloponnesos går en fortsättning av
Pindos-kedjan (Olenos 2,224 m ö. h.), på Arkadiens
högplatå resa sig i n. höga toppar (Ziria),
Östarkadien omfattar avloppslösa
bäckenslätter, Evrotasdalen omgives av höga kedjor, i
v. Taygetoskedjan (2,409 m); innanför vikarna
i s. samt utmed kusterna i n. och n. ö. finnas
slätter; huvudfloden är Alfeios, som bryter
sig väg västerut genom bergen till Joniska
havet. Korintiska näset (79 m ö. h.)
genom-brytes nu av Korintiska kanalen (6 km).
Hela halvön är genom växlingen av berg och
slätt samt genom inträngande vikar delad i
smärre landskapsenheter, G:s alltifrån
forntiden kända historiska landskap (jfr sp. 1024).
Nordligaste G. har delvis berg och floder
gemensamma med angränsande Balkanländer;
gränsen avskär till G. delar av sydalbanska
bergen, Prespasjön, Rhodopemassivet (i n. ö.);
från Balkanhalvöns inre komma floderna
Var-dar, Struma och Mesta; gränsflod mot Turkiet
är Marica. Makedoniens huvudlandskap är
slättlandet innanför Salonikiviken (Kampania),
delvis en bildning av floderna Vardar och Ha-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
