Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Geografisk översikt - Den gamla landskapsindelningen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1025
Grekland (Historia)
1026
Arkadien, Elis, huvudorten i landskapet med
samma namn, och P i s a i det av eléerna
erövrade lilla landskapet P i s a t i s, på vars
område tempelorten Olympia, platsen för
de olympiska spelen, låg, P a t r a i i Akaja,
vid Korintiska viken, och nära Isthmos S
i-k y o n samt på landtungan mellan G:s båda
huvuddelar den betydande handelsstaden K
o-r i n t h o s. M. Pn N-n.
Historia. Den förhistoriska tiden.
Från den äldre stenåldern finnas inga spår
i G., och den yngre stenåldern är svagt
representerad, hittills huvudsakligen genom
spridda fynd med undantag av Knossos och
Faistos pä Kreta, som redan då voro
betydande boplatser. Så mycket rikare utvecklad
var bronsåldern (omkr. 3000—1000 f. Kr.),
vilken under den yngre tiden (omkr. 2100—1200)
är den första kultur av högre lyftning, som
existerat i Europa (jfr Kretisk kultur
och Mykensk kultur). Denna tid är icke
förhistorisk i samma egentliga mening som
t. ex. Sveriges bronsålder; de mycket
betydande fynden giva glimtar av religiösa och
samhälleliga förhållanden, och förbindelserna
med Egypten möjliggöra en absolut datering
av de arkeologiska perioderna inom ganska
snäva gränser. Bronsålderns högkultur
började på Kreta med den mellanminoiska
tiden (kort före 2000 f. Kr.) och övergick till
fastlandet vid den senminoiska tidens
början (omkr. 1600), där den benämnes den
mykenska kulturen. Den äldre, fattigare
bronsålderskulturen på fastlandet, h e 1 1
a-d i s k kultur (se d. o.), visar två skarpt
skilda perioder; insnittet faller kort före
2000. På gränsen mellan den senminoiska
tidens andra och tredje period (omkr. 1400 f.
Kr.) förstördes Knossos, och Kreta förlorade
sin kulturella betydelse. Vid samma tid
infaller den mykenska kulturens högsta
blomst-ring, ståtligt framträdande i byggnaderna i
dess huvudort, Mykenai. Den utbreddes
särskilt mot s. ö. (Rhodos, Cypern) och nådde vid
periodens slut’ Egeiska havets ö. kust på ett
par enstaka punkter (Miletos, Samos). Efter
år 1200 f. Kr. inträdde en mycket stark
nedgång, som kan beskrivas som en verklig
kulturförmörkelse. — Det folk, som skapat
bronsålderns högkultur under starkt
egyptiskt inflytande, var, som rester av dess språk
visa, icke av grekisk eller över huvud arisk
stam (se Grekiska språket). Grekerna
ha således invandrat norrifrån någon gång
under bronsåldern. Vissa forskare sätta
invandringen i samband med det skarpa brottet
i kultur mellan den tidig- och mellanhelladiska
tiden kort före 2000, andra med den
mykenska kulturens undergång efter 1200 f. Kr. Det
synes sannolikare, att invandringen
fortsatt en längre tid och skett i flera etapper,
möjl. motsvarade av de tre grekiska
huvudstammarna, joner, akajer-eoler och dorer, samt
att de förstnämnda invandrat först och
över-tört kretisk kultur till fastlandet.
Aka
jerna kunna antagas ha invandrat omkr. 1400
och ha förstört den kretiska kulturen. De
drogo därefter i vikingafärder på den stora
färdevägen mot s. ö.; de koloniserade Cypern
och anföllo omkr. 1200 Egypten; den
filistei-ska keramiken är en avläggare av den
mykenska. Mot slutet av perioden började de
undanträngda jonerna att kolonisera Mindre
Asiens västkust. Minnet av dorernas
invandring på Peloponnesos har bevarats i den
mytiska traditionen om Heraklidernas
invandring; den äldre befolkningen höll sig i
Arka-diens högland. Dorerna fortsatte på den
övliga vägen till Södra Sporaderna, Kreta och
Mindre Asiens s. v. hörn. Doriska vandringen
medförde den redan försvagade mykenska
kulturens undergång. Undanträngda eoler
koloniserade n. v. Mindre Asien.
Den homeriska tiden. De
homeri-ska dikterna äro ett historiskt dokument av
högsta rang, om icke för händelser så för
tillstånd, men svårigheten är att rätt utnyttja
dem historiskt, ty de innehålla element, som
täcka ett halvt årtusende eller mer, från
slutet av mykenska tiden till den andra
koloni-sationsperioden (ung. 700-talet); under eller
kort efter denna tid faller deras slutliga
avfattning. Det är således knappast riktigt att
tala om en homerisk tid som en enhet. Från
den mykenska tiden torde härstamma
skildringen av Agamemnon av Mykenai som
överkonung, vilken de övriga furstarna följa och
lyda som vasaller, men i denna skildring
inmängas också drag från ett adelsvälde,
vilket framträder ännu starkare i Odysséen.
Invandrarna hade uppdelat jorden i
»lotter» för gemene man och »reservationer»
(te’menos) för konung och gudar. Hur större
jordegendom uppstått är ovisst; delvis
sammanhänger det möjl. med nyodling och
betesdrift, som var en huvudnäring jämte
jordbruk och trädgårdsodling (oliver, vin m. m.).
I jordbruket nyttjades fria arbetare
(daglönare), som tyckas ha funnits i stort antal och
varit dåligt ställda. Slavar anlitades vid
betesdriften, slavinnor i husligt arbete.
Samhället sammanhölls av sedvänja och oskriven
lag, familjeband, stam- och släktsamhörighet,
gästvänskapen, som även förlänade skydd åt
den bönfallande och åt främlingen samt
möjliggjorde samfärdsel mellan staterna. De
homeriska dikternas avfattning tillhör den
s. k. geometriska tiden (se
Geometrisk stil); den följ, perioden, som
präglas av starkt orientaliskt inflytande
på konstindustrien, förebådas redan.
Adelsväldet, kolonisationen och
tyrannerna. Föga yngre än Homeros är
Hesio-dos, som skildrar liknande förhållanden, sedda
nedifrån, böndernas betryck under en
övermäktig adel, som hänsynslöst utnyttjade sin
makt i samhället till sin fördel, och de
ekonomiska förhållandenas tryck. Delningen av
jorden synes ha drivits så långt, att många
bönder knappast kunde finna bärgning för en
VIII. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
