Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Geografisk översikt - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1027
Grekland (Historia)
1028
familj på sin lott. Därtill bidrog, att G.
säkerligen var överbefolkat.
Befolkningsöverskottet fann dels utlopp i utvandring, dels
sysselsättning i det uppblomstrande
hantverket (industrien), som även arbetade för
export. Den andra kolonisationsperioden upptog
ung. två årh. (700- och 600-talet); senare
grundades endast enstaka kolonier. De
viktigaste kolonigrundande städerna voro i
Jo-nien Miletos och Fokaia, i G. Chalkis, Megara
och Korint, betydande handelsstäder, vilka
tillika voro utvandringshamnar. Grekiska
kolonier kransade snart Medelhavet och anlades
överallt, där den inhemska befolkningen
saknade statlig sammanhållning, så att den icke
förmådde hålla inkräktare borta: Egeiska
havets nordkust, sunden till Svarta havet
(By-santion), detta havs kuster (Trapezus, Sinope,
Krim), Cyrenaica, Sicilien (Syrakusa,
Akragas. Selinus, Zankle-Messina), s. Italien, som
fick namnet Storgrekland (Tarentum, Sybaris,
Kroton, Elea, Kyme), ej i Latium och
Etru-rien, däremot ända borta i s. Frankrike
(Mas-silia). Försöket att vinna Spaniens kuster
stäcktes av kartager och etrusker i förbund;
västligaste Medelhavet blev ett kartagiskt
mare clausum. De grekiska kolonierna voro
icke blott stödjepunkter för handeln utan
avsågo i huvudsak att skapa stadigvarande
bosättning och uppehälle, men köpmännen voro
kolonisationens pioniärer, och denna skapade
nya avsättningsmöjligheter. Samtidigt
härmed inträdde i moderlandet en ekonomisk
omvälvning, vars uttryck är det präglade
myntet; de första guldmynten slogos i Lydien, och
kung Feidon i Argos införde silvermyntet
(600-talet). Hantverket utvecklades till
industri i städerna i Jonien och omkring
Isth-mos samt försåg handeln med exportartiklar
(keramik, textilier, bronser m. m.). — Den
gamla adeln deltog i och gick ibland i spetsen
för den nya utvecklingen, men denna bragte
också en och annan lågbördig till rikedom.
Den stora mängden tjänade ett tarvligt bröd
med sina händers arbete. Allt detta bidrog att
undergräva adelsväldet. Den första fordran,
som folket uppställt, uppteckning av lagarna,
så att var man kunde veta vad lagen bjöd,
kunde ej avhjälpa de sociala
missförhållandena. Stödda på den lägre befolkningen, funno
äregiriga politiker tillfälle att rycka makten
till sig. Dessa tyranner, som uppträdde i de
högst utvecklade städerna (Miletos, Korint,
Sikyon. Megara, Aten m. fl.), främjade kraftigt
näringar och handel, sörjde för folkets behov
genom allmännyttiga arbeten och inrättandet
av folkfester men betraktades som
usurpato-rer och störtades efter en eller högst två
generationer, varpå en moderat aristokratisk
eller demokratisk författning infördes.
Typisk och bäst känd är Atens historia.
Sedan kungadömet avskaffats, låg regeringen
i händerna på adelsrådet (areopagen), som
utsåg ämbetsmännen (de högsta de nio
arkon-terna), vilka efter sin avgång inträdde i rådet.
Bönderna hade genom skuldsättning råkat i
ekonomiskt beroende av adeln. 621 utsågs
D r a k o n att uppteckna lagarna, men oron
fortfor, och 594 uppdrogs åt S o 1 o n att
verkställa en nyordning. Han avskrev skulder mot
hypotek i fastigheter och förbjöd att göra
gäl-denären till slav. Han införde en timokratisk
författning, som fördelade medborgerliga
rättigheter och skyldigheter efter förmögenhet.
Den fjärde klassen (de minst bemedlade)
deltog i folkförsamling och domstolar. Den inre
oron fortfor, tills Peisistratos upphävde
sig till tyrann (561). Hans styrelse var
ekonomiskt och utrikespolitiskt klok och
framgångsrik. Hans söner Hippias och
Hippar-chos råkade i svårigheter, bl. a. på grund av
persernas framträngande, och fördrevos med
spartanernas hjälp. Dessa önskade hålla
Aten i beroende, men K le is the nes
införde och befäste en demokratisk
författning genom att nedbryta
släktorganisationen och inrätta de fen hundrades råd. —
I Sparta skärptes däremot skillnaden mellan
folkklasserna. Heloterna voro statens livegna,
som underhöllo spartiaterna, vilka bildade en
stående här och ledde staten. Uppfostran
reglerades för detta ändamål. De båda
konungarna voro överbefälhavare i krig
men hade eljest ringa makt. Makten låg
i händerna på de gamles råd och de fem
eforerna. Perioikerna saknade politiska
rättigheter men voro fria och ägnade sig
åt näringar. I andra hälften av 700-talet
erövrade spartanerna Messenien och hävdade
dess besittning i det andra messenska kriget
(mitten av 600-talet). Därefter vände de sig
mot Arkadien men mötte så kraftigt
motstånd, att de i stället övergingo till
förbunds-politik. Den s. k. lykurgiska lagstiftningen
är säkert ett målmedvetet verk men har
utvecklats så småningom. Sin slutliga form
synes livet i Sparta ha fått under striderna med
arkaderna i mitten av 500-talet. Till det av
Sparta grundade Peloponnesiska förbundet
slöto sig de flesta stater på halvön utom dess
traditionelle fiende Argos. Sparta blev så G:s
mäktigaste och mest ansedda stat.
Perserkrigen och Atens
stormaktstid. Efter Lydiens erövring hade
även de grekiska städerna i Mindre Asien
blivit Persiens undersåtar. Dess välde var
icke tryckande, men det synes ha gynnat
feni-ciernas handel till grekernas förfång. Politiskt
missnöje var också oundvikligt. Det bröt ut
i uppror, som fann understöd i Aten. Sedan
Dareios besegrat jonerna (slaget vid Lade
nära Miletos 494), blev den naturliga följden
en avräkning med de fria grekerna. Om den
första expeditionen, som 492 under
Mardo-nios bröt in i Trakien men ej hann längre,
avsåg G. är omtvistat. Themistokles
bedrev flottans utveckling som det säkraste
värnet mot fienden men trängdes tillbaka av
Miltiades, en förnäm atenare, som
innehaft ett furstendöme på Chersonesos men, se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
