Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gripsholm - Griqualand, East och West - Gris - Grisaille - Grisbådarna - Grischun, Il
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1085
Griqualand—Grischun
1086
från 1755, 1790, 1820- och 1830-talet samt
senare. Se G. Nordensvan, »G. och dess
konstskatter» (1902; revid. uppl. 1903). Off.
vägledningar äro utg. av Nationalmuseum,
beskrivande katalog över porträttsamlingen av G.
Göthe (1925) och av S. Strömbom (1927). G-g N.
Griqualand [gri’k<yoländ], East och West,
två distrikt i Sydafrika. Namnet G. kommer
av g r i q u a s, biandfolk mellan boer och
hot-tentotter el. negrer. — E a s t G. ligger s. v. om
Natal och gränsar i n. v. till Basutoland, i s. ö.
till Pondoland; 19.668 kvkm, 264.827 inv. (1921),
därav 6,245 européer. Huvudstad är Kokstad
(omkr. 3,000 inv.). Huvudnäring är
boskapsskötsel. Området anslöts till Kapkolonien
1876 men äger delvis självständig styrelse. Jfr
Transkeiterritorierna. — West G.
ligger n. om Oranjefloden och begränsas i n.
av Bechuanaland, i ö. av Oranjefristaten;
39,359 kvkm. Inkorporerades i Cape of Good
Hope 1880. I West G. finnas några av
världens rikaste diamantfält, med Kimberley som
medelpunkt. — Om G:s naturbeskaffenhet se
Cape of Good Hope 2. Jfr även
Sydafrikanska unionen.
Gris, se Svinskötsel.
Grisaille [grizä’j], fr. (av gris, grå),
målning grått i grått; jfr C a m a i e u.
Grisbådarna, några undervattensskär i
Kattegatt, utanför Bohusläns kust, belägna ett
stycke n. om Kosteröarna mellan dessa öar
och den norska ögruppen Tislarne. De gåvo
anledning till en sedan 1890 talet förd, 1909
genom skiljedom avgjord gränstvist mellan
Sverige och Norge. Tvisten berörde även det
något längre i n. belägna
undervattensgrun-det Sköttegrundet, några skär n. om
Kosteröarna samt den lilla holmen Heja.
Dessa skär och undervattensgrund ha värde
nästan uteslutande genom där bedrivet
hummerfiske (1897 uppskattat till ett årligt värde
av 20.000 kr.). — Gränstvisten om G.
sammanhängde ytterst med den otydliga lydelsen
av gränsregleringstraktaten av 26 okt. 1661
om sjögränsen mellan Norge och det till
Sverige i Roskildefreden avträdda Bohuslän, enligt
vilken gränsen skulle gå »från Kosteröarna
mellan Tislarne och mellan Kattholmen och
Hvalöarna in genom Svinesundsfjorden». Den
till 1661 års gränstraktat fogade kartan var
ytterst bristfällig, och den där utmärkta
gränslinjen gick ej ända ut till havsbandet. Om
gränsens sträckning yppades 1897 en
unions-konflikt. Svenska och norska kommissarier
företogo i aug. s. å. en utredning, som
resulterade i ett gemensamt förslag till inre
gränslinje, varemot olika meningar framställdes om
gränsens sträckning i dess västligaste del.
Den av kommissarierna samstämmigt före-’
slagna inre gränssträckningen godkändes i
sammansatt statsråd, men frågan om G. blev
oavgjord. Den upptogs ånyo 1904, då i
sammansatt norskt-svenskt statsråd; preliminärt
beslöts att hänskjuta saken till en
skiljedomstol, bestående av två svenska och två norska
skiljomän samt en ev. av ett främmande
statsöverhuvud utsedd ordf. Dessa grunder för
skiljedomstolens sammansättning ogillades
(maj s. å.) av svenska riksdagen, och
stortinget lade då frågan till handlingarna. Efter
unionsupplösningen återupptogs den ånyo, och
7 mars 1908 avslöts mellan Sverige och Norge
en konvention, enligt vilken den ännu
omstridda sjögränsens sträckning skulle avgöras
av en skiljedomstol med utländsk man, ev.
utsedd av drottningen av Nederländerna, som
ordf, samt en svensk och en norsk led. Till
Norges förmån gjordes den inskränkningen,
att ytterlinjerna för det skiljedom
underkastade området ej finge dragas så, att därav
omfattades »öar, holmar och skär, som ej
ständigt översköljas av vattnet» (därmed
undan-togs från skiljedom holmen Heja, som tillföll
Norge). Om skiljedomstolen ej ansåge sig böra
uppdraga gränsen med ledning av 1661 års
traktat och karta, ägde den »fastställa
densamma med avseende på faktiska förhållanden
och folkrättsliga principer». Konventionen
godkändes av svenska riksdagen 1 maj s. åj
Till skiljedomare utsågos i okt. 1908 förre
nederländske justitieministern J. A. Loeff
(ordf.) samt landshövdingen Hj. Hammarskjöld
och justitiarius F. W. N. Beichmann. Svenska
statens ombud (»agent») blev assessor C. O.
Montan; den kartografiska utredningen leddes
av E. W. Dahlgren. Skiljedomstolens utslag
avkunnades i Haag 23 okt. 1909. Däri
framhölls, att gränslinjen ej kunde anses vara
helt bestämd genom gränstraktaten av 1661
med därtill hörande karta. Domstolen ansåg
emellertid, att en delning av sjöterritoriet
automatiskt kommit till stånd år 1658 »med
hänsyn till den huvudsakliga sträckningen,
av det landterritorium, vartill sjöterritoriet
utgjorde en adpertinens», och verkställde
därför uppdelningen (återfinnandet av 1658 års
automatiska delningslinje) genom att »draga
en linje vinkelrätt mot kustens huvudsakliga
sträckning». Gränslinjen, dragen i riktningen
väst 19° syd från mittpunkten av
samman-bindningslinjen mellan det nordligaste av
skären Stora Drammen på svenska sidan och
övervattensstenen Hejeknub på norska sidan,
infaller mitt emellan G. och Sköttegrundet och
fortgår sedan till öppet hav. G. tillföll
sålunda Sverige, Sköttegrundet, den minst
viktiga delen av det omtvistade området, Norge,
varvid domstolen som stödjande faktiska
förhållanden åberopade det svenska
hummerfisket vid G., Sveriges sjömätningar,
utläggande av fyrskepp (1900) och anbringande av
sjömärken där samt den omständigheten, att
norska fiskare nästan ständigt och vida
verksammare än vid G. deltagit i hummerfisket
vid Sköttegrundet. Den sålunda fastställda
gränsen försågs 1911—12 av en svensk-norsk
kommission med märken, vilka turvis, 5 år i
sänder, underhållas av svensk, resp, norsk,
myndighet. V. S-g.
Grischun, II, se Graubünden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
