Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guimerá, Angel - Guinchard, Axel Johan Josef - Guinea (kust) - Guinea (mynt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1231
Guimerå—Guinea
1232
Guimerå [gimära’], Ängel, katalansk
(spansk) författare (1847—1924). Var en
förgrundsfigur i litteraturens och språkets
renässans i Katalonien och i sitt hemland
oerhört uppburen. G:s lyriska dikter (2 bd)
utmärka sig för plastisk, koncis form och
betraktades redan under hans livstid som
klassiska. Framför allt ingöt G. nytt liv i
den katalanska scenen genom ett 40-tal
skådespel, mestadels dramer på vers el. prosa,
alla skrivna på katalanska men flera
översatta till kastilianska (av J. Echegaray, E.
Gaspar m. fl.). Hans mest bekanta drama
är »Terra baixa», som E. d’Albert använt som
text till sin opera »Tiefland» (uppf. 1908 på
Kungl. teatern i Sthlm under titeln
»Låglandet»). Hjälten i detta drama, herden
Mane-lich, har blivit en typ för det katalanska
folket och fått sin staty rest i Barcelona. Bland
övriga dramer må nämnas »Maria Rosa»,
»Mar y cel», »La festa del blat» m. fl. Många
av G:s lyriska dikter äro från katalanskan
översatta av K. A. Hagberg i Finsk Tidskrift,
i Ord och Bild samt i »Modärna trubadurer»
(1917), där även dramat »Terra baixa» är
översatt. Se f. ö. uppsats av K. A. Hagberg
i Vår Tid, II (1917). K. A. H.
Guinchard [gäJVr],AxelJohanJosef,
statistiker (f. 1873 Studerade vid
Stockholms högskola samt vid univ. i Uppsala och
Würzburg, blev 1899 fil. dr i Uppsala,
tjänstgjorde i Statistiska centralbyrån 1900—05
och blev därpå chef för det nyupprättade
Stockholms stads statistiska kontor. Detta
har under hans ledning kraftigt utvecklats.
Bland G:s arbeten må främst nämnas den nya
uppl. av G. Sundbärgs handbok »Sveriges land
och folk» (1915) jämte motsv. tyska och
engelska uppl. G. har i tal och skrift varit flitigt
verksam för statistikens popularisering och
bl. a. gjort en insats till förmån för systemet
med glidande löneskalor. (H. H-n.)
Guinea [giné’a], del av Afrikas v. kust,
omsluter Guineabukten och omfattar
i vidsträckt bemärkelse kusten från Kap
Roxo i n. (12° 22’ n. br.) till Kap Negro i s.
(16° 1’ s. br.) jämte närmast innanför liggande
landsträckor. Som nordgräns uppges även
Senegals mynning; i äldre tid ansågs G. börja
vid Kap Nun (mitt för Kanarieöarna). G:s
n. del kallas övre G. eller G. i inskränkt
bemärkelse, södra delen Nedre G.; som
gränspunkt anges vanl. Kap Lopez (0° 34’
s. br.), stundom även ekvatorn eller
Kamerun-mynningen. övre G. övergår utan tydlig gräns
i Sudan; Nedre G. står i nära samband med
Kongobäckenet. Guineakusten är i allm. låg
och jämn samt fattig på uddar, vikar och
öar. Det framskjutande Nigerdeltat delar
Guineabukten i Beninbukten och
Biafrabuk-ten. Längre mot v. märkas inom övre G. Kap
Three Points och Kap Palmas; vid det senare
ändrar kusten huvudriktning från västlig till
nordvästlig. Stranden är låg och sandig, och
dess jämna kontur brytes endast av flod- och
lagunmynningar. Ett markerat avbrott
bildar det höga Kamerunberget (4,070 m ö. h.),
ändpunkten för en vulkankedja, som sträcker
sig mot s. v. över Biafrabukten och bildar
Guineaöarna, Fernando Poo, Ilha do
Principe, Säo Thomé och Annobön. Nedre G:s
viktigaste inskärning är Kongomynningen. G.
påverkas av sydvästliga, monsunartade vindar,
som året om medföra stor nederbörd. Om
vintern ligger n. v. G. i passadbältet och har då
torrtid; kuststräckan från Kap Three Points
till Beninbukten uppvisar en relativt ringa
nederbörd, emedan monsunen här blåser
parallellt med kusten, och torrtid om sommaren.
Nedre G. har typiskt ekvatorialt klimat med
stark värme samt två regntider och två
torrtider om året; regnmängden avtager mot s.
Större delen av G. faller inom det tropiska
regnskogsområdet; de torrare delarna tillhöra
den tropiska savannen. Den inhemska
befolkningen utgöres av sudan- och bantunegrer;
gränsen mellan dem går över
Kamerunmyn-ningen. Bland G:s huvudprodukter märkas
jordnötter, kaffe, kakao, palmolja och
palmkärnor samt värdefulla tropiska träslag.
Jordbruket drives överallt av de infödda;
europeiska plantager äro fåtaliga.
Sedan gammalt har övre G. delats i fyra
kuststräckor, Peppar- el. K r y d d k u
s-ten, Elfenbenskusten,
Guldkusten och Slavkusten, uppkallade efter
resp, huvudprodukter under upptäcktstiden.
Politiskt självständig är endast republiken
Liberia; f. ö. är G. delat på europeiska
kolonialområden. Franska kolonier äro Franska
G., Elfenbenskusten och Dahomey (ingå i
Franska Västafrika) samt Gabon och
Moyen-Congo (ingå i Franska Ekvatorialafrika).
Brittiska besittningar äro Sierra Leone,
Guldkusten och Nigeria. Till Portugal höra
Portugisiska G. och Angola samt Säo Thomé och
Ilha do Principe, till Spanien Spanska G.,
Fernando Poo, Annobén m. m., till Belgien
Belgiska Kongo. De forna tyska kolonierna Togo
och Kamerun äro mandatområden, uppdelade
på Frankrike och Storbritannien. Se vidare
art. om de särskilda politiska områdena.
Namnet G. uppges ha uppstått av Ghana
el. Genahoa, en fordom mäktig stat i Sudan,
eller av staden Djenné (se d. o.). Äran av
G:s upptäckt är omtvistad; två genueser skola
omkr. 1290 ha seglat längs Afrikas v. kust, och
under 1300-talet lära franska expeditioner till
G. ha utrustats i Dieppe. G. blev emellertid
känt först genom portugisernas expeditioner
under prins Henrik Sjöfararen. S. F.
Guinea [gi’ni], plur. guineas, eng., gammalt
engelskt guldmynt, som slogs f. ggn 1663 av
guld från Guineakusten; därav namnet. G.
upphörde att präglas 1813, men ordet har
bibehållit sig ända till nutiden som
beteckning för en summa av 21 shillings (myntets
ursprungliga värde) vid en del särskilda
likvider, ss. läkararvoden, bidrag till välgörande
ändamål, pris på konstföremål. G. H-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
