Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gulsot - Gulsparvsläktet el. Busksparvsläktet - Gulspetssjuka - Gulsporre - Gulsuga - Gulträ - Gulvial - Gulärla - Gumælius, släkt - Gumælius, Arvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Gulsparvsläktet—Gumælius, A.
10
mation etc.) och en del förgiftningar (med
fosfor, arsenikväte, kloroform, toluylendiamin
m. fl.), vilka orsaka en höggradigare
lever-degeneration. G. uppträder slutligen
fysiologiskt hos späda barn under de första
levnadsdagarna (icterus neonatorum). Den mekaniska
orsaken till en del av dessa sist omnämnda
slag av g. har påvisats vara små gal It ro
m-b e r, d. v. s. ett slags koagel- eller
proppbildningar, sannolikt av äggvitenatur, inom de
fina gallkapillärerna, vilka lätt uppträda, då
leverns arbete med gallavsöndringen starkt
ökas till följd av ett hastigt sönderfall av
blodkroppar, vilkas färgämne ombildas till
gallfärgämne. Att g., som man förr trodde,
kan framkallas av en psykisk chock, alltså
rent nervöst, är obevisat. En följd av
gall-retentionen blir en mer eller mindre svår
gallförgiftning av hela organismen, märkbar
genom sjukdomskänsla, allmän trötthet,
långsam puls och ofta klåda i huden. Avföringarna
berövas sitt gallfärgämne och bli vitgrå och
klibbiga (av oresorberade fettsåpor). Med
urinen utsöndras däremot från blodet
gallfärg-ämnen, vilka förläna urinen en gulbrun, i
svårare fall nästan porterlik färg.’ Den plägar
vid g. ha ett karakteristiskt gulgrönt skum.
— G. vid förgiftningar,
cirkulationsrubbningar och infektionssjukdomar upphör i allm.
av sig själv, då förgiftningen hävts eller
grundsjukdomen eljest övervunnits. De
nyföddas g. går ävenledes över av sig själv utan
någon behandling. Vid de former av g.
däremot, som vållas av större mekaniska hinder
för det normala gallavflödet, strävar
behandlingen främst att undanröja dessa, antingen
genom operation (sten, tumörbildning etc.)
eller genom invärtes medel, som befordra
gallavsöndringen, varvid det ökade galitrycket
kan övervinna motståndet i gallgången och
återställa gallavflödet till tarmen. I. H.
Gulsparvsläktet el.
Busksparvsläk-t e t, Emberi’za, tillhör underfam.
fältsparvar (se d. o.) och fam. fink fåglar (se
d. o.) av ordn. tättingar. Det kännetecknas av
att baktåns klo är kortare och mera krökt,
medan den hos övriga svenska fältsparvar är
lång och föga krökt. Släktet omfattar över
50 arter och underarter, företrädesvis från
Europa samt n. och mellersta Asien. I Sverige
finnas följ, arter: Gulsparven, E.
citri-nella (se bild på plansch vid Finkfåglar),
är allmän i nästan hela landet i skogsmark
nära odlade trakter. Om vintrarna kommer
den fram till människoboningar för att söka
föda. Hanen är gul på huvud och undersida
samt har rödbrun övergump. Honan har
orenare färger. Ortolansparven, E.
hortu-lana, är ovan brun med grått huvud. Strupen
är gul och undersidan ljust rödgrå. Den
anträffas över hela landet i buskmark;
flyttfågel. Kornsparven, E. calandra,
gråbrun med svarta längsfläckar, är störst av de
svenska fältsparvarna och når storleken av en
liten trast; förekommer endast i de s. och s. v.
delarna av landet och vistas vanl. på odlade
fält; stannfågel. Sävsparven, E.
schoe-niclus, är på ryggsidan svart- och
brunspräck-lig, undertill vit med bruna fläckar på
sidorna. Huvudet är hos hanen svart med vit
nackring. Den anträffas i videbuskar och vass
över hela landet; flyttfågel. Insekter ingå
i stor utsträckning i dess föda.
Videsparven, E. rustica, är ovan röd- el. gråbrun,
undertill vit med rödbruna fläckar. På de
senaste årtiondena har den blivit rätt allmän
på norrländska myrar men tillhör annars en
östligare fauna liksom den i Sverige blott
några gånger funna dvärgsparven, E.
pusilla, som ovan är brun- och svartspräcklig,
under vit med svarta fläckar. Den är minst
av de svenska arterna. T. P.
Gulspetssjuka, sjukdom hos havre och korn;
dess fysiologiska orsaker äro otillräckligt
kända. Toppbladen gulna från spetsarna, som
bli slappa och rulla ihop sig pisksnärtlikt. G.
uppträder särskilt på mark, som vunnits
genom sjösänkning. Den kan motverkas genom
att lera eller sand tillföres. Th.Lfs.
Gulsporre, se Linaria.
Gulsuga, se P 1 i s t e r.
Gulträ, se Chlorophora.
Gulvial, se V i a 1.
Gulärla, se Ärlesläktet.
Gumælius, svensk släkt, urspr. från gården
Gummarp (i Torskinge socken, Jönköpings
län), efter vilken namnet på 1600-talet
upptogs av kyrkoherden Jonas G. (d. 1680). Om
dennes ättlingar i sjätte led bröderna G. W. G.
och O. J. G. se nedan.
Gumælius, Arvid, publicist och politiker
(1833—1908), son till O. J. G. Han blev 1852
student, ingick i telegrafverkets tjänst och var
1856—87 telegrafkommissarie i Örebro.
Därjämte var G. 1855—
81 huvudred, för
Neri-kes Allehanda, som
under hans ledning
vann en inflytelserik
ställning inom
landsortspressen och fick
namn om sig att vara
en god skola för
tidningsmäns praktiska
utbildning. Han
utgav även, dec. 1872—
89, den mycket spridda
veckotidningen
Alle
handa för Folket. G. var frisinnad, tog
livligt del i hemtraktens kommunala
angelägenheter samt var led. av Andra kammaren för
Örebro stad 1870—77 och 1882—90 samt för
Stockholms stad 1891—93. Han var led. av
bankoutskottet 1873—77, 1882—87
(januaririksdagen) och 1891—93 samt av
konstitutionsutskottet majriksdagen 1887. — G. var
en orädd och slagfärdig debattör i tal och
skrift. Han ägde klok affärsblick, ägnade sig
med stor framgång åt affärsverksamhet, fick
1867 till stånd den första svenska folkbanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
