Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gustav I (Gustav Vasa, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Gustav
34
blivit kuvad, satte G. kronan på sitt verk
genom de viktiga beslut, som i Västerås 1544
fattades av ständerna. Till förmån för G:s
avkomlingar infördes arvriket med en
agna-tisk, på förstfödslorätt grundad lineal
tron-följdsordning (Västerås arvförening). Förut
hade den evangeliska reformationen av lära
och kult huvudsakligen åvägabragts genom
av G. gynnad religiös förkunnelse i tal och
skrift (hit höra också bibelöversättningarna
1526 och 1541), på sistone även genom
administrativa åtgärder. Nu vann den för första
gången uttrycklig sanktion av ständerna,
och en mängd katolska religionsbruk,
däribland all helgondyrkan, avlystes. Slutligen
överenskom man i anknytning till
arvrikes-författningen, att G:s yngre söner skulle
försörjas med län, vilka sedermera såsom på
manslinjen ärftliga hertigdömen fingo sin
geografiska utsträckning definitivt bestämd
i G:s på riksdagen i Stockholm 1560
framlagda och godkända testamente. Efter
Dacke-upproret förblev det inre lugnet ostört.
Under hela G:s regering voro de
utrikespolitiska förhållandena bekymmersamma. För
längre tid pålitliga bundsförvanter vann han
aldrig. I vida europeiska kretsar hyste man
länge tvivelsmål om Sveriges framtid som en
av Danmark oberoende stat och betraktade
G. föga annorlunda än som den tilltagsne
uppkomlingen med bräckligt och ovaraktigt välde.
Själv skaffade han sig fiender genom en
skrupelfri diplomati, som ej sällan fick ett drag av
bakslughet. Direkt fara hotade honom i regel
blott från den fördrivne Kristian II samt
dennes fränder och partigängare i Tyskland, men
även med de schmalkaldiska ständerna stod
G., trots gemensamma religionspolitiska
intressen, mestadels på spänd fot. Med
Danmark nådde han 1524 förlikning (Malmö
recess; se d. o.), och relationerna till
denna grannstat voro under de följande trettio
åren mer eller mindre drägliga, emellanåt
vänskapliga (formligt förbund slöts i
Bröm-sebro 1541), men undergingo mot slutet av G:s
levnad en definitiv försämring, som
förebådade nordiska sjuårskriget. På sin ålderdom
invecklades han också i den stora östbaltiska
kris, som sammanhängde med den livländska
ordensstatens sönderfallande, men innan
denna kris inträtt i sitt avgörande skede,
avled G. i Stockholm 29 sept. 1560.
För Sveriges land och folk har G:s
livsgärning varit av omätlig betydelse. Han kan
sägas ha uppbyggt den svenska statsbyggnad,
som ännu består, och han gav den en inre
styrka, genom vilken den höll provet i den
kamp för fortsatt existens och
utvecklingsmöjligheter, som Sverige under G:s närmaste
efterträdare fick utkämpa. G:s styrelsesätt
var i hög grad personligt, präglat av
realistisk blick och en överlägsen kraft, som
särskilt i hans yngre år ej sällan tog sig
uttryck i hänsynslöshet och hårdhet men icke
uteslöt smidighet, när sådan tarvades. Upp-
Gustav Vasas gravmonument i üppsala domkyrka.
född i den högadlige godsherrens villkor,
härskade han över sitt rike med något av
samma patriarkaliska myndighet och till
detaljerna trängande omsikt, som om det
varit ett enda stort jordagods och han själv
dess ägare. Finansiella och ekonomiska
angelägenheter togo i synnerlig grad hans
uppmärksamhet i anspråk. Statsverket befann
sig vid hans död i blomstrande skick, och G:s
enskilda förmögenhet blev med tiden även
efter europeisk måttstock betydande, men
dessa resultat nåddes till avsevärd del
genom en närighet och en vinningslystnad, som,
vare sig det gällde kronans eller hans egna
intressen, mången gång överskredo det
rättmätigas gräns. Ett icke oviktigt drag i G:s
utrustning som människa och regent var den
folkliga vältalighet, full av kärv pregnans
och drastisk humor, varöver han förfogade
och om vilken eftervärlden kan vinna en
föreställning i hans bevarade, stilistiskt
högtstående brevväxling (se »Brev av Gustav
Vasa. Ett urval», utg. av N. Edén, 1917).
— G. var tre gånger gift: 1. (1531) med
Katarina av Sachsen-Lauenburg (d. 1535), mor
till Erik XIV. 2. (1536) med Margareta
Eriksdotter (Leijonhufvud; d. 1551), mor till
Johan III och Karl IX, hertig Magnus och
fem döttrar (Katarina, g. m. greve Edzard
II av Ostfriesland; Cecilia, g. m. markgreve
Kristofer av Baden-Rodemachern; Anna, g. m.
greve Georg Johan av Veldenz; Sofia, g. m.
IX. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
