Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gustav I (Gustav Vasa, svensk konung) - 2. Gustav II Adolf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Gustav
36
hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg;
Elisabet, g. m. hertig Kristofer av Mecklenburg).
3. (1552) med Katarina Gustafsdotter
(Stenbock; d. 1621). Jämte sina tre gemåler är
G. begraven i Uppsala domkyrka, i
Gustavianska gravkoret. Hans gravvård där är
utförd av W. Boy (se d. o.). — G:s staty är rest
framför Riddarhuset i Stockholm (1774, av
Larchevesque), på Mora strand (1904, av Zorn)
och i Gävle (1924, av Ida Matton), hans byst
uppställd i Uppsala (av Fogelberg) och i
Västerås (av Qvarnström). I Nordiska museet
finns en kolossalstod (av Milles). Monument
eller minnesstenar över G. äro resta i
Utme-land (1860), i Kalmar (urspr., 1851, på Stensö;
med byst av Sergel), på Lindholmen (1866)
och i Isala.
Litt.: Bland urkundssamlingar ang. G:s
regering märkas främst »Konung Gustaf I:s
registratur» (utg. genom Riksarkivet; 29 dir,
1861—1916) och »Svenska riksdagsakter 1521
—1718», bd 1 (utg. av E. Hildebrand och
O. Alin, 1887). Viktigast bland krönikorna
om G. äro Peder Swarts (utg. av G. E.
Klemming 1870, av N. Edén 1912), Per Brahe
d. ä:s (utg. av O. Ahnfelt, 1896—97), Rasmus
Ludvigssons (utg. av J. A. Almquist, i Hist.
Handl., 20: 1, 1904), E. Jöransson Tegels (2 bd,
1622). Moderna sammanfattande skildringar
av G:s hela regering föreligga i E.
Hildebrand, »G. Vasa» (i »Sveriges historia till
våra dagar», d. IV, 1920), och H. Almquist,
»Reformationstidens och stormaktstidens förra
skede» (i »Svenska folkets historia», bd 11,
1922), en översiktlig, populär biografi i G.
Jacobson, »Gustav Vasa» (1923). Bland den
rika speciallitteraturen må nämnas H. Hjärne,
»Reformationsriksdagen i Västerås» (1893;
även i »Ur det förgångna», 1912); S.
Samuelsson, »Källorna för Gustaf Vasas äfventyr i
Dalarna» (1910); S. Tunberg, »Västerås
riksdag 1527» (1913) och »G. Vasas konungaval
år 1523» (1923); K. B. Westman,
»Reformationens genombrottsår i Sverige» (1918); G.
Carlsson, »G. Eriksson i Rydboholm» (i Sv.
Tidskr. 1921), »Johannes Magnus och G.
Vasas polska frieri» (i Kyrkohist. Årsskr.
1922) och »Wulf Gyler i svensk tjänst» (i
Hist. Tidskr. 1922—24); Hj. Holmquist, »Den
svenska reformationens begynnelse 1523—
1531» (1923); E. Heckscher, »Svensk
natura-och penninghushållning i äldre tid, belyst av
G. Vasas brev» (i Ekonom. Tidskr. 1923). G:s
porträtt återges på pl. vid sp. 32. G. C-n.
2. G. II A d o 1 f (1594 0/12—1632 6/u), äldste
son till hertig Karl av Södermanland,
sedermera konung Karl IX, och hans maka i andra
giftet, Kristina av Holstein, föddes på
Stockholms slott. Utan betydelse har säkert icke
varit, att han på mödernet räknade släktskap
med flera av den tyska protestantismens
stridbaraste furstehus. Hans barndom och första
ungdom sammanföllo med stormiga händelser
i Sveriges historia, och de tidigaste bevarade
omdömena om den unge prinsen färgas av
motsättningarna inom nationen: Axel
Leijon-hufvud skildrar honom som en tyrannisk
faders hätske son, medan Carl Carlsson
Gyl-lenhielm, en i alla avseenden säkrare
sagesman, bevarat åt eftervärlden flera drag, som
visa hans hurtiga gry, hans öppenhet och
rättskänsla. Från början och till slutet gav
G. A. till känna en solidaritet med faderns
politiska verk, som bottnade i djup
övertygelse, men samtidigt skönjer man hur han
efter sitt trontillträde målmedvetet strävat
att gottgöra orättvisor, återknyta brustna
personliga band och för rikets tjänst
återförvärva värdefulla krafter, som under striderna
mellan Sigismund och Karl kommit i fientligt
förhållande till den yngsta Vasagrenen. G. A.
erhöll den omsorgsfullaste uppfostran, ägnad
att härda viljan och utveckla den känsla av
självständigt ansvar, som kraftfullt skulle
prägla hans skaplynne som regent. Sällsynt
grundlig och väl avpassad för den blivande
statsmannen var den teoretiska bildning, som
han under Johan Skyttes ledning tillägnade
sig. För militära spörsmål visade han tidigt
ett vaket intresse; som sin läromästare i
krigskonsten betraktade han själv Moritz av
Oranien. Under faderns sista levnadsår gjorde
G. A. på egen hand sina första lärospån i fält
(Kalmarkriget).
I dec. 1611 besteg G. A. Sveriges tron efter
en helt kort förmyndarregering. Rikets
tillstånd var i många hänseenden
bekymmersamt. Den nya dynastiens ställning måste
alltjämt anses osäker; Sigismund av Polen
såg i G. A., »hertigen av Södermanland», helt
enkelt en troninkräktare och underlät ej att
mot sin kusins svenska konungatitel
framföra energiska protester, varav ej heller
protestantiska makter lämnades alldeles
oberörda. Det ärvda kriget med Polen, vars
utgång måste avgöra fejden inom Vasahuset,
var ett led i en numera tredubbel
frontställning. Sveriges ingripande i de ryska
stridigheterna hade upprullat vittutseende
möjligheter, på samma gång lockande och vanskliga.
Men kännbarast var för ögonblicket det av
Danmark mot Sverige inledda anfallskriget;
dess avvärjande tog på det hårdaste i
anspråk folkets hela motståndskraft och den
unge konungens hela rådighet. Det fördes på
svensk mark under former, som i mycket
erinrade om svunna tiders gränsfejder, och
blev för G. A. den hårda skolan i krigets
konst; härunder befästes också hos honom en
av hans militärpolitiska huvudsatser: att en
kraftmätning, som icke stode att undgå, i tid
måste förläggas till fiendens land. Freden i
Knäred (jan. 1613) innebar uppgivandet av
danska erövringsplaner men blev på flera sätt
dyrköpt. Den av Karl IX förfäktade
Finn-markspolitiken måste uppgivas, och Sverige
nödgades genom den dryga Älvsborgs lösen
återköpa sina utfallsportar mot v. Att G. A.
lyckades uppbringa den för landets och tidens
villkor oerhörda summan — 1 mill. rdr specie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
