Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gustav II Adolf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Gustav
38
att erläggas inom 6 år — är ett vittnesbörd
främst om hans handlingskraft och förmåga
att finna utvägar, nu liksom senare icke så
sällan i de finansiella improvisationernas form.
— Till stor del under G. A:s personliga
ledning (fälttågen 1614 och 1615) fördes därefter
kriget med Ryssland till ett för Sverige
lyckosamt slut. Med uppgivande av tankarna på
att trygga ett svenskt inflytande inom själva
Ryssland, för vilket konjunkturerna nu
förflyktigats, tillkämpade sig G. A. målmedvetet
en territoriell uppgörelse, som betydelsefullt
avrundade rikets gräns mot ö. Genom
förvärven av Ingermanland och Keksholms län,
avträdda av Ryssland i Stolbova 1617,
menade han sig stänga den mäktige grannen ute
från Östersjön; i det följande beflitade han
sig med påtaglig konsekvens om att med
Ryssland underhålla vänskapliga förbindelser.
Det visade sig omöjligt att på fredlig väg
ernå någon för G. A. och svenska nationen
tillfredsställande lösning av den dynastiska
konflikten med Polens konung, och Sverige
kom att under större delen av hans regering
befinna sig i krigstillstånd med denna makt.
I förhållande till Polen sökte G. A. oavbrutet
behålla det militära initiativet i sin egen
hand. Sigismunds upprepade försök att på
smygvägar vinna känning med opinionen i
sitt stamland, misstanken — knappast helt
ogrundad — om tillvaron av strömningar på
folkdjupet, som ännu voro tillgängliga för
dylik påverkan, efter hand också utvecklingen
av hela den europeiska politiken, oroväckande
för de nationella och religiösa intressen G. A.
som furste och person företrädde, allt detta
skärpte hans vaksamhet och stegrade hans
aktivitet. Det framstod för honom som en
ofrånkomlig politisk nödvändighet att
framtvinga klarhet i rikets ställning till Polen
och dess konung. Därvid framväxte under
förhållandenas inverkan ett praktiskt
handlingsprogram, tydligt skönjbart ehuru
knappast vid något tillfälle fastslaget i
programmets uttryckliga form: Sveriges utveckling
till ledande östersjömakt genom besittningen
av de baltiska »sjökanterna». Och slutligen
har uppgörelsen med Polen för G. A. tidigt
tett sig som ett led i kraftmätningen mellan
protestantismen och den katolska reaktionen,
förkroppsligad i den habsburgska
kejsarmo-narkien. »Den gemensamma saken»,
samhörigheten mellan Europas protestanter, ägde
från början i honom en tveklös målsman.
Både hans ideella utgångspunkter och de
politiska problem, varmed han som svensk konung
brottades, ’medförde otvivelaktigt på samma
gång en förenkling och en skärpning av sättet
att uppfatta händelseutvecklingen, vartill i
det dåv. Europa knappast fanns något fullt
motstycke på protestantisk sida. Häri ligger,
näst G. A:s viljemättade och snillrika
personlighet, förklaringen till hans världshistoriska
gärning. I denna är uppgörelsen med Polen
ett grundläggande moment. Kriget upptogs
på allvar 1621, då G. A. efter ett lysande
fälttåg bragte Riga under Sveriges lydno. Det
fördes under de närmaste åren lamare men
ledde efter ett nytt framgångsrikt fälttåg
1625 till Livlands faktiska erövring (segern
vid Wallhof jan. 1626). Nästa steg var det
överraskande angreppet på Weichselområdet
genom den svenska landstigningen i Preussen
sommaren 1626. Resultatet av detta års
fälttåg blev besittningen av en rad städer i
kustbältet med angränsande landsbygd. Tre följ,
fälttåg (1627—29) fingo i huvudsak
karaktären av ställningskrig. Brist på rytteri,
slitningar med Brandenburg, omöjligheten att
med hot eller lockelser draga Danzig över
på Sveriges sida samt växande missnöje
hos Nederländerna och England med kriget
i Preussen medverkade till att G. A. ej
kom att realisera de längre syftande militära
planer, som tidigare föresvävat honom. Den
diversion med Preussen som bas, för vilken
han sökte intressera Habsburgs motståndare,
väckte hos dessa alls ingen genklang. Det
återstod att förmå Polen till en uppgörelse,
som åtm. för ett antal år gav G. A. fria
händer. Genom stilleståndet i Altmark 1629
vanns detta mål under för Sverige förmånliga
former. De föregående årens händelser hade
allt tydligare ådagalagt det svensk-polska
krigets nära samband med det stora tyska.
Ett ingripande i detta senare stod för G. A.
som en av tidsläget och av Sveriges intressen
förestavad nödvändighet.
Tankar på ett dylikt ingripande kunna
spåras redan från de första åren av 1620-talet.
Fastare form fingo de 1624 i samband med
de livliga förhandlingar, som då vidtogos
mellan de antihabsburgska makterna. G. A. var
beredd att med en svensk armé landstiga i
Nordtyskland, dock endast under
förutsättning av tillfyllestgörande understöd från
dessa makters sida. Då säkerhet härför ej
stod att vinna, förföll hela planen. Kristian
IV av Danmark förmåddes i stället att
inskrida för att söka giva kriget en annan
vändning. Med spänd uppmärksamhet följde
G. A. de händelser på den tyska
krigsskådeplatsen, som alltmera artade sig till en alla
hans farhågor överträffande triumf för
kejserliga och utpräglat katolska intressen. Hans
härunder utformade program till fredlig
uppgörelse i Tyskland visar med stor konsekvens
hur han främst fattade i sikte bevarandet
av tidigare maktförhållanden i den
neder-sachsiska rikskretsen och vid östersjökusten.
Också misstron mot Danmark gav sin färg
åt dessa överväganden. Rivaliteten mellan
de nordiska rikena återuppblossade starkt
1629, då Kristian IV genom freden i Lybeck
skilde sig ur striden, otillgänglig för G. A:s
energiska vädjanden (mötet i Ulvsbäck). Den
kejserliga statskonstens fientliga avsikter
stodo för G. A. höjda över varje tvivel. Därom
vittnade utsändandet av två kejserliga
hjälp-kårer till Preussen (1627 och 1629) samt av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
