Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Gustav III (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Gustav
46
klandret idel otacksamhet. Hans intresse
blev allt mindre för det inre reformarbetet
och riktades i stället mot nya uppgifter
utåt. Han hoppades att genom yttre
framgångar återvinna anseende och popularitet.
Efter den försiktige Ulrik Scheffers avgång
1783 blev G. i egentligaste mening sin egen
utrikesminister. De äldre rådgivarna trädde
efter hand tillbaka för nya män, bland vilka
under de närmaste åren J. Ch. Toll, senare
G. M. Armfelt och E. W. Taube framstå som
inflytelserikast. G:s första erövringsplan var
riktad mot Norge, som han hoppades kunna
frånrycka Danmark genom ett plötsligt
anfall. Vid ett personligt möte med
kejsarinnan Katarina i Fredrikshamn 1783 sökte han
vinna hennes samtycke härtill. På
Katarinas bestämda vägran att överge Danmark
strandade hela planen, och G. begav sig i
stället utomlands på en långvarig resa till
Italien och Frankrike (1783—84). Från denna
tid såg han åter i Ryssland sin främste fiende
och spejade efter ett gynnsamt tillfälle att
angripa denna makt. Slöseriet och lättsinnet
vid hovet, den begynnande skuldsättningen*
utan ständernas bifall, avstannandet av alla
reformer och flera missbruks inträngande i
förvaltningen (pastoratshandeln) m. m. gjorde
oppositionen allt kraftigare och djupare
spridd. Vid 1786 års riksdag gav missnöjet
sig luft genom avslag på nästan alla G:s
propositioner. Den om folkgunsten ömtålige
konungen blev djupt sårad därav men drevs
endast att ännu ivrigare söka sin räddning
ur alla svårigheter genom ett lyckosamt
krig. Förbindelsen mellan den fanatiska
delen av adelsoppositionen och ryske ministern
samt begynnande separatistiska stämplingar
i Finland, ledda av förrädaren G. M.
Sprengt-porten, ökade faran i G:s läge. Sverige
syntes nästan återkastat i frihetstidens elände.
G. hälsade därför underrättelsen om ett
ryskt-turkiskt krigs utbrott hösten 1787 med
glädje och började våren 1788 i djupaste
hemlighet ivriga rustningar. Utan trygghet
från Danmark, som han förgäves sökt vinna
genom ett personligt besök i Köpenhamn
senhösten 1787, lät han i slutet av juni
1788 sina trupper utan krigsförklaring gå
över ryska gränsen; förevändning var ett
obetydligt gränstumult, arrangerat av honom
själv. G:s hopp om framgång i kriget var
h. o. h. byggt därpå, att Ryssland var
oförberett på ett anfall och att dess stridskrafter
voro sysselsatta på annat håll. Planen att
genom överrumpling intaga Petersburg gick
emellertid om intet, då hertig Karl vid
Högland (juli) ej lyckades krossa ryska
flottan och G:s försök att erövra
gränsfästningen Fredrikshamn misslyckades, bl. a. till
följd av det myteri, som i aug. utbröt inom
officerskåren (se Anjalaförbundet).
Danmarks anfall på Sverige syntes råga
måttet av olyckan men gav G. tillfälle att
med heder lämna Finland och vädja till
svenska folkets patriotism. Hans vädjan
besvarades med entusiasm av de djupa leden
av Sveriges folk. Harmen över krigsbefälets
förräderi gav denna folkrörelse därjämte en
tydligt demokratisk tendens. Frivilliga
kri-garskaror bildades, och frivilliga bidrag
gå-vos till kriget. Inför denna folkväpning
samt Englands och Preussens hot nödgades
Danmark inom kort inställa alla
fientligheter. Anjalamännens uppror fick ej
tillräckligt stöd från Ryssland. På hösten kunde
G. arrestera dess ledare och i dec. utfärda
kallelse till riksdag i Stockholm följ. år.
Då adeln här fortsatte sin kamp mot
konungen, lät G. plötsligen i febr. 1789
arrestera riudarhusets främsta män och
genomdrev med de ofrälse ståndens hjälp trots
adelns protester en ny grundlag,
Förenings- och säkerhetsakten (se d.
o.), som i betydlig mån vidgade konungens
makt, på samma gång som den gav de ofrälse
stånden flera förmåner på adelns bekostnad.
Stödd på de ofrälse stånden, framtvang
konungen därpå adelns bifall till att
riksdagen övertog förvaltningen av rikets skuld
samt till en ny utomordentlig bevillning
»intill nästa riksdag». Omedelbart därefter, 28
april, avslutades riksdagen.
Kriget fortgick under växlande segrar och
nederlag under de följ, två åren. G. tog
livlig personlig del i krigshändelserna. Själv
saknade han fältherreegenskaper, och hans
ingrepp i krigsledningen voro icke alltid till
nytta. Så t. ex. var flottornas
sammandragning in i Viborgska viken (juni 1790),
varigenom ryska flottan fick tillfälle att
innestänga dem med konungen, hertig Karl
och en stor armé ombord, G:s eget fel. Först
efter 4 veckor lyckades svenska flottan med
stora förluster rädda sig ut ur det
förtvivlade läget (Viborgska gatloppet). Den
glänsande segern över ryska skärgårdsflottan vid
Svensksund (9 juli 1790) var så tillvida G:s
personliga förtjänst, som hans bestämda vilja
avgjorde, att ryska flottans angrepp skulle
inväntas och upptagas. Freden i Värälä (14
aug. s. å.) gjorde slut på ryska intriger inom
landet och förmådde ryska kejsarinnan att
äntligen erkänna Sveriges fulla självrådighet
över dess inre förvaltning.
Inom kort uppstodo hos G. nya
äventyrliga planer. Personlig vänskap för franska
kungafamiljen, fruktan för de revolutionära
idéerna och begäret att spela en lysande roll
i Europa väckte hos honom tanken att bilda
en koalition av Europas furstar för att hejda
eller kväva revolutionen i Frankrike. Hans
plan rönte emellertid ej tillräcklig
uppmärksamhet hos de stora makterna, och på egen
hand kunde G. ingenting uträtta. — Kriget
hade bragt finanserna i ytterligare förvirring,
och G. nödgades därför än en gång
sammankalla ständerna, i Gävle 1792. Riksdagen
avlopp ganska fredligt, men hatet inom adeln
fick kort därefter ett fruktansvärt utbrott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
