Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Götaland - Göta lejon (figur) - Göta Lejon (fäste) - Göta livgarde (I. 2) - Götar - Göta rike - Göta trängkår (T. 2)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Göta lejon—Göta trängkår
178
Götarnas forntida huvudbygd var slätten
mellan Vättern och Vänern. Härifrån ha de
utbrett sig till Östergötland (åtm. v. delen) och
norrut till Dal och Värmland, måhända också
till Närke (se E. Wessén i Meddelanden från
Östergötlands Fornminnesfören. 1922, s. 26
ff.). Västgötarnas landsting kallas i
Västgöta-lagen för alla götars ting (se Götal a).
Vid medeltidens början höra till Västgöta
lagsaga utom Västergötland även Dalsland och
Mo härad av Småland, till Östgöta lagsaga
utom Östergötland med Kind och Ydre de n.
och ö. delarna av Småland. I s. låg Värend,
»virdarnas land», vartill anslutit sig Finnveden
och Njudung (Tiohärads lagsaga). Öland
utgjorde en egen lagsaga. Detsamma var fallet
med Värmland och Närke. I kyrkligt avseende
funnos här tre stift: till Skara stift hörde
Västergötland, Dalsland och Värmland, till
Linköpings stift Östergötland, större delen av
Småland, Öland och Gotland, till Växjö stift
Värend. Närke däremot hörde med
Södermanland till Strängnäs stift. Efter hand började
namnet G. att användas om hela s. Sverige.
Till G. räknas nu landskapen Skåne, Blekinge,
Småland, Östergötland, Västergötland,
Dalsland, Bohuslän, Halland samt öarna Öland
och Gotland. E. W-én.
Göta lejon, symbolisk figur. Som
personifikation för Sverige avbildas ofta, t. ex. på
riksbankens sedelmynt, en kvinna, Svea (se
d. o.), med en sköld med tre kronor samt ett
lejon vid sina fötter. Denna framställning
torde först ha använts av medaljgravörerna
A. Karlsteen och J. K. Hedlinger samt torde
leda sitt ursprung från Ehrenstrahls
takmålning 1674 i Riddarhusets i Stockholm stora
sal (avbildning vid art. E h r e n s t r a h 1).
I denna målning sitter Svea med krona på
huvudet och spira i handen på en tron, ställd
på en blå matta, i vilken synas tre vita
»strömmar». Framför henne vila två lejon,
Göta lejon, och ovan henne sväva tre gratier,
hållande tre kronor över hennes huvud. Dessa
heraldiska bilder, lejonen, strömmarna och
kronorna, äro hämtade från svenska stora
riksvapnets fält. Uttrycket Götha
lejonet påträffas i tryck redan hos J. Hadorph,
»Påminnelser om de 3 cronor» i J. Schefferus,
»De antiquis verisque Regni Sueciæ
insigni-bus» (1678). Se N. A. Lindhult, »Heraldiska
strövtåg med Folkungavapnet till
utgångspunkt» (i Från Svenska Statsförvaltningen
1928). Ldht.
Göta Lejon, fäste, se Gullberg.
Göta livgarde (I. 2) tillhör (fr. o. m. 1928)
östra arméfördelningen. Reg:tet indelas (fr.
o. m. 1928) i reg:tets stab, en bataljon om
tre fästningskomp., en bataljon om två
strids-vagnskomp. samt ett garnisonskomp.; det är
förlagt till Stockholm utom
fästningsbataljo-nen, som torde förläggas till
Oskar-Fredriks-borg. Det mottager värnpliktiga för
utbildningen i fästningstjänst från Stockholms
stads- och lantrullföringsområden, för
utbild
ning för stridsvagnstjänsten genom
uttag-ning från hela riket. — Reg:tet leder sina
anor från den 1773 av överste v. Kaulbars
uppsatta 3:e bataljonen av Änkedrottningens
livregemente, vilken snart skildes från sitt
i Finland förlagda reg:te och flyttades till
Stockholm. Bataljonen skildes 1793
fullständigt från reg:tet och förenades med
Livbrigaden; dess namn blev 1796
Livregementets värvade infanteri. 1803 skildes
bataljonen från Livbrigaden och förlädes,
under namnet Finska
gardesregementet, i garnison på Sveaborg och i Borgå;
det återkom därifrån till Stockholm 1805.
Efter att ha deltagit i flera landstigningar
och strider på Finlands kust 1808 upphörde
reg:tet för kort tid att vara garde och
kallades efter sin chef af Palénska
regementet; men efter 1809 års statsvälvning
återfick det sin rang och kallades Andra
gardesregementet; dess namn
ändrades 1818 till Andra livgardet och 1894
till Göta livgarde. Enl. 1925 års
försvarsord-ning avsågs reg:tet för indragning, men vid
1927 års riksdag beslöts, att reg:tet skulle
fortleva för att fylla vissa speciella uppgifter
och med en från övriga inf.-reg:ten h. o. h.
avvikande organisation. Litt.: G. Bergenstråhle,
»Historiska anteckningar om kungl. Göta
lif-garde» (1907). (M. B-dt.)
Götar, skandinaviskt folknamn. Möjl.
åsyftas g. med de hos den alexandrinske geografen
Ptolemaios (omkr. 150 e. Kr.) anförda, i s.
»Skandia» bosatta Goutai. Den bysantinske
författaren Prokopios (omkr. 550) omtalar
Gautoi som »en folkrik stam i Thule».
östgöternas historieskrivare Jordanes (omkr. 550)
nämner Gauti (Gautigoth), »ett tappert och
krigiskt folk», bland västsvenska stammar. Den
fornengelska dikten »Beowulf» kallar dem
gedtas och berättar om deras strider med
svearna. Islänningarna kalla dem gautar och
deras land Gautland, fsv. götar och Götland,
delat i Västra och östra Götland. Vid den
historiska tidens början lyda g. under
Uppsalakonungen och tillhöra svearnas rike.
Sedan den gamla kungaätten utslocknat (omkr.
1060), kom den gamla motsatsen mellan svear
och g. till uttryck i långvariga strider (fram
till Karl Sverkerssons tronbestigning 1161).
— Namnet g:s betydelse är omstridd; snarast
»de manbara», »män». Det är släkt med
goter (isl. gotar, lat. Gutones) och g u t a r.
Säkerligen tyder detta på nära frändskap
även mellan folken. Sannolikt ha såväl
gu-tarna på Gotland som goterna vid Weichsel
utvandrat från Götaland. — Folknamnet g.
ingår i flera personnamn, t. ex. A Ig o t,
Gustav (fsv. Götstaver, »götarnas stav»). — Litt.:
E. Wessén, »Studier till Sveriges hedna
mytologi och fornhistoria» (1924), »De nordiska
folkstammarna i Beowulf» (1927); O. Almgren,
»Hällristningar och kultbruk» (1927). E. W-én.
Göta rike, se Götaland.
Göta trängkår (T. 2) tillhör (fr. o. m. 1928)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
