Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hahr, August (kartograf) - Hahr, August (konsthistoriker) - Hahr, Erik Mauritz - Hahr, Jakob Emil - Haida - Haidarabad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
Hahr, A.—Haidarabad
272
för armén. 1837 tog han avsked ur
Topografiska kåren, var 1842 sysselsatt med
rekognosceringar i Halland och 1842—44 anställd
vid Generalstabens litografiska inrättning,
befordrades 1857 till major i armén, som han
lämnade 1868. H. utgav 1845—80 åtskilliga
synnerligen förtjänstfulla geografiska,
militärstatistiska och kommunikationskartor, bland
vilka här särskilt må omnämnas »Statistisk
generalkarta öfver medlersta och södra
Sverige» (1 : 500,000; 8 blad, 1852),
»Fysisk-poli-tisk generalkarta öfver mellersta och södra
Sverige» (8 blad, 1868), »Geografisk-politisk
karta öfver norra Sverige» (2 blad, 1871).
Staten inlöste 1872 H:s kartor jämte
kopparplåtar m. m. (A. H. B-m.)
Hahr, August, konsthistoriker (f. 1868
M/io); se släktö ver sikten. Blev fil. lic. 1897 och
fil. dr 1898 i Uppsala, var docent i
konsthistoria vid Uppsala och Lunds univ. under
olika perioder 1900
—17 samt är prof,
i konsthistoria med
konstteori vid
Uppsala univ. sedan 1917.
— H. har ägnat stor
uppmärksamhet åt den
nordiska renässansens
konst och i ett
flertal arbeten framlagt
för forskningen
betydelsefulla resultat,
särskilt beträffande
stilförbindelserna inom
arkitekturen. Bland H:s arbeten på olika
områden märkas: »De svenska kungliga
lustslotten» (1899—1900), »David von Kraft och
den Ehrenstrahlska skolan» (i Upsala Univ:s
Årsskrift 1901), »Konst och konstnärer vid
Magnus Gabriel De la Gardies hof» (1905),
»Studier i Johan III:s renässans» (1907—10),
»Studier i nordisk renässanskonst» (3 dir,
1913—17), »Rörelsefigurer i antik skulptur»
(1915; tysk uppl. 1917), »Studier i Vasatidens
konst och andra nordiska renässansstudier»
(1920), »Läckö slott och andra De la
Gar-dieska monumentalbyggnader i Västergötland»
(1923), »Västerås domkyrka» (1923),
»Arkitekturen genom tiderna» (1926—28),
»Skandinaviska adelsborgar från senare medeltiden
och nyare tidens början» (1927) och
»Konsthistoriska strövtåg» (1928). H. har vidare
bidragit med artiklar i uppslagsböcker,
tidningar och tidskrifter samt som utgivare (och
medarbetare) redigerat »Skånska borgar»
(1914—22). E.L-k.
Hahr, Erik Mauritz, arkitekt (f. 1869
i7/i2), den föregåendes bror. Studerade vid
Tekniska skolan i Stockholm 1888—91, i utlandet
1892—94 och är sedan 1909 stadsarkitekt i
Västerås. H:s verksamhet där är ett
efter-följansvärt exempel på hur en gammal stad
kan bevaras och dess historiska karaktär och
estetiska värden tillgodogöras utan
åsidosättande av moderna fordringar. Bland hans
ny
byggnader i Västerås (se pl. till d. o.) märkas
stadshusets komplex (1907), teatern (1914),
Västmanlands läns sparbank (1915), ASEA:s
verkstäder och kontorsbyggnad m. fl.
offentliga och enskilda anläggningar. I samarbete
med E. Torulf har H. varit arkitekt för
Göteborgs högskolas byggnad (1907; se bild, sp. 198,
till art. Göteborg). Han har utfört
spar-banksbyggnad i Lindesberg (1923),
tillbyggnad till stiftsbibl. i Linköping för nytt
stadsbibliotek (1928) m. m. H. är även känd för
pietetsfulla restaureringar av bl. a.
konsisto-riehuset (1909) och slottet (1923) i Västerås,
rådhuset i Arboga (1922) och Rudbeckska
huset i Stockholm (Vattenfallsstyrelsens
kontorsbyggnad; 1928). G-g N.*
Hahr, Jakob Emil Maurits,
järnvägsman (1838—1917); se släktöversikten.
Anställdes 1857 vid statens järnvägsbyggnad,
ingick 1862 vid statens järnvägstrafik och var
1872—1901 överdir. för Trafikstyrelsens
(Järnvägsstyrelsens) trafikavd. Han fäste sitt namn
särskilt vid ordnandet av samtrafiken mellan
svenska järnvägar inbördes samt mellan dessa
och grannländernas. 1902—14 var H. verkst.
dir. för Svenska järn vägsföreningen. A. d’A.*
Halda, indianstam. H. bebo Drottning
Char-lotteöarna i British Columbia och s. sidan av
Prince of Walesön i Alaska, varifrån de i
senare tid undanträngt tlinkiterna. H. stå
främst bland alla nordvästindianer i
träskulptur och ha även de bästa båtarna bland dem.
Särskilt bekanta äro deras höga totempålar.
De idka fiske i än högre grad än övriga
nordvästindianer. —• H. omtalas först 1774 och
blevo i slutet av 1700-talet genom beröring
med européer starkt decimerade av
smittkoppor. 1905 återstodo blott 900 (mot omkr.
9,000 hundra år tidigare). Sommartid arbeta
h. numera i stort antal vid laxfiskena i
British Columbia. S. L.
Haidarabäd, eng. Hyderabad. 1. H. el. N
i-zams rike, den största brittisk-indiska
lydstaten, omfattande centrala delen av
Dek-kan, mellan Centralprov, och Berar i n.,
Bombay och Madras i v., s. och ö.; 214,179 kvkm,
12,471,770 inv. (1921). H. är en del av
Dek-kans (se d. o.) platåland och genomflytes i n.
av Godavari, i s. av Kistna. Bergstrakterna
äro skogklädda, klimatet är hett och torrt;
i de bördiga floddalarna odlas i n. främst
bomull och vete, i s. ris. Industrien omfattar
bl. a. tillverkning av mattor, guldstickade
tyger och ciselerade smiden. Av befolkningen,
som under de senaste årtiondena gått starkt
tillbaka genom epidemier och hungersnöd (ss.
1900 och 1901), utgöras 85,4 % av hinduer,
10,4 % av muhammedaner. De senare äro mest
ämbetsmän och soldater; i bergen finnas ännu
»vilda» gonder. Huvudspråken äro telugu och
maräthi. Fursten (nizam) är den förnämste
av Indiens muhammedanska furstar, men
förvaltningen står under starkt engelskt
inflytande. — Från 1294 trängde islam in i H., som
fick muhammedanska härskare, vilka länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
