Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hakebössa - Hakefjorden - Hakeland - Hakeldama - Hakeskytt - Hakgång - Hakharpa - Hakim (läkare) - Hakim (domare) - Haking, sir Richard - Hakka - Hakki pascha, Ibrahim - Hakkors el. Svastika - Hakluyt, Richard - Hakmask
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Hakefjorden—Hakmask
288
eller gaffel. Urspr. (mitten av 1300-talet)
fördes h. på vagnar, gjordes sedan lättare och
sköttes av två eller (på 1400-talet) av en
man. Dubbelhaken lades vid
skottlossningen på en bock och hade 100 g kulvikt;
enkelhaken’el. hakebössan sköt 50
g blykula, halvhaken, vanl. kallad h
a-k e n, sköt en 12,5—25 g kula. Under 1500-talet
omtalas i Sverige bl. a. nickhakar och
skeppshakar; de voro riktiga kanoner.
— H. vägde 4—65 kg och hade en skottvidd av
180—480 m. Som handgevär nyttjades
företrädesvis haken. Den hade gevärsstock med
bred och tunn kolv samt fick i början av
1500-talet lunt- el. hjullås. Senare gjordes den
lättare och kallades musköt. Jfr Hakeskytt
och Handeldvapen. (G. af W-dt.)
Hakefjorden, det öppna vattnet mellan
Tjörn och Bohusläns fastland. Begränsas mot
havet i v. av Paternosterskären och öarna
kring Marstrand samt förbindes i n. genom
Askeröfjärden med Hallsef järden.
Hakeland, se Hake 2.
HakeldaTna (grek. akeldama’ch, aram. hakél
demä, blodsåker) kallas i N. T. det jordstycke,
som inköptes för de 30 siklar, som Judas fick
i lön för sitt förräderi (Matt. 27: 3—10; Apg.
1: 16—19). Enl. uppgifter från äldsta tider
har den legat s. om Hinnomsdalen. (S. H-r.)
Hakeskytt, på 1400- och 1500-talet den med
hakebössa (se d. o.) beväpnade fotsoldaten.
En h. lossade högst 10—12 skott i timmen.
Hakgång, se U r.
Hakharpa, harpa med metallhakar upptill
för att förkorta strängarna (i st. f. pedaler,
som senare kommo i bruk). Brukades mest
under 1700-talets andra hälft. T. N.
Haklm, arab. (eg. vis), läkare.
Häkim, arab., domare, generalguvernör.
Haking [héi’kin], sir Richard, brittisk
militär (f. 1862). Utmärkte sig i boerkriget
och sedermera i världskriget, blev
generalmajor 1914 och generallöjtnant 1915. H. var
jan. 1921—jan. 1923 Nationernas förbunds
överkommissarie i Danzig och därefter
befälhavare över de brittiska trupperna i
Egypten. V. S-g.
Hakka, avkomlingarna av centralkinesiska
utvandrare, som för århundraden sedan slagit
sig ned i Kinas sydligaste provinser. De bo
nu (omkr. 15 mill.) i de bergigare trakterna
av Kuang-tung, Kuang-si, Kiang-si och
Fu-kien. De kallas av Kantonfolket h. (högkin.
ko-kia, »främlingsfolket») i motsats till detta
såsom jmnti (»inhemskt»). H. äro kraftigare
och renligare än övriga sydkineser; deras
kvinnor ha osnörda fötter. Många h. ha
utvandrat till Formosa, Nederländska Indien,
Straits settlements och Burma. B. Kgn.
Hakki pascha, I b r a h i m, turkisk politiker
(1863—1918). Blev 1886 jur. prof., 1894
juridisk rådgivare åt turkiska utrikesministeriet;
var medl. av skiljedomstolen i Haag. Efter
ungturkiska statsvälvningen 1908 blev H.
sändebud i Rom, var jan. 1910—okt. 1911 stor-
vesir och från aug. 1915 till sin död
ambassadör i Berlin.
Hakkors el. S v a s t i k a, skt (ty.
Haken-kreuz), i sin enklaste form ett kors med
lika långa och rätvinkligt böjda armar;
biformer ha bågformig böjning av korsets armar
o. s. v. Även dubbla h.
(åtta brutna armar)
förekomma. H. har sedan
urminnes tid brukats
som ornament på de mest
olikartade föremål i Europa och Asien samt
anträffas även i Afrika och Amerika. Om dess
uppkomst och ursprungliga betydelse äro
meningarna mycket delade. Somliga anse det
föreställa det rullande solhjulet och utgöra en
symbol för solguden. Andra forskare tyda h. som
stiliserade animaliska figurer men med
religiös betydelse; avbildningarna äro att
uppfatta som totemdjur eller annan symbol; på
nordiska guldbrakteater från början av den
yngre järnåldern uppträder h. som sinnebild
för Oden. H. torde tidigast förekomma i
Mesopotamien och har påträffats i de undre
lagren i Troja. H. förekommer vidare i den
kretiska och mykenska kulturen, i sen
bronsålder i Italien, i pålbyggnadsfynd i Sverige,
i tidig järnålder bl. a. i Grekland samt bland
fynd från Hallstattiden och La Tènetiden. På
300-talet e. Kr. brukades i Norden
silver-fibulor i form av h. I Persien och Indien
är h. redan f. Kr. vanligt på mynt, och det
ingick redan tidigt i den buddistiska
religionens symbolik. H. förekommer icke i något
säkert fynd från Palestinas och Syriens
forntid. Dess frånvaro på semitiskt område har
gjort, att h. efter 1919 upptagits som
antisemitisk, tysknationell symbol, bl. a. som
emblem för Hitlers nationalsocialistiska rörelse.
Bärande av h. inom armé och skola är
förbjudet i flera tyska stater. Litt.: K. Jaeger,
»Zur Geschichte und Symbolik des
Haken-kreuzes» (1921); J. Lechler, »Vom Hakenkreuz.
Die Geschichte eines Symbols» (s. å.); O. Hupp,
»Runen und Hakenkreuz» (s. å.); L. Wilser,
»Das Hakenkreuz» (6:e uppl. 1922). H. R-h.
Hakluyt [hä’klöt], Richard, engelsk präst
och geograf (1553—1616). Tog graden i
Oxford, blev 1603 ärkedjäkne i Westminster,
ägnade sig åt studiet av de geografiska
upptäckternas historia och utgav bl. a. »Divers
voyages touching the discoverie of America»
(1582) och »The principall navigations,
voi-ages and discoveries of the english nation»
(1 bd, 1589; tillökad uppl., 3 bd, 1598—1600;
12 bd, 1903—05). — 1846 stiftades i London
Hakluyt society med uppgift att utge
sällsynta eller otryckta resebeskrivningar (till
1928 omkr. 200 bd), de flesta från de stora
upptäckternas tidevarv.
Hakmask, Ankylo’stomum duodenäle och
Ne-cätor americänus, två i människans tunntarm
levande, närbesläktade trådmaskar (nematoder)
av 8—13 mm längd, som, tagna tillsammans,
äro oerhört utbredda i nästan alla tropiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
