Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halland - Förhistoria - Kyrklig konst - Etnografi - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Halland (Kyrklig konst—Historia)
312
fynd. Av boplatser känner man en från
Käringmossen vid Älvasjö nära Halmstad (200
—300 e. Kr.), där folket byggt sina hyddor på
en botten av grova stammar i tjärnen, samt
en vikingatidsgård från Fjärås bräcka.
Nämnas kan en på jordbrukskult tydande grav
med en skära från Iserås, Onsala. Gravfälten
med synliga gravar sträcka sig ofta över en
lång tidrymd, ss. vid Broåsen i Grimeton med
gravar från 300—900-talet e. Kr. Alla
järn-ålderstyper av kullar och stensättningar
finnas företrädda. Märkliga äro stendösarna
från äldre järnåldern i Breared. Av
järnålders-fornminnen i H. må nämnas bautastenarna, de
särdeles fåtaliga runstenarna, domarringarna
och fornborgarna, de sistnämnda ofta belägna
på berg, med namnen Borgås, Borgudden o.
s. v. Från de noggrant undersökta tre
nordligaste häradena känner man 32 borgar.
Märklig är den år 1928 funna båten från
Galta-bäck, Tvååkers socken. Båten, som är bortåt 14
m lång, 4 m bred och är spantad, torde tillhöra
100-talet e. Kr. — Vikingatidens silverskatter
äro talrikast funna i södra H. H. R-h.
Kyrklig konst. H:s medeltida
kyrkoarki-tektur sammanfaller i huvudsak med
Bohusläns. Genom dessa landskap gick förbindelsen
mellan Danmark (Skåne) och Norge, vilket
förklarar likformigheten i
västkustlandskapens kyrkokonst. I de mera skogrika
trakterna intill västgötagränsen finnas några
kyrkor av trä, dock inga medeltida.
1100-talets stenkyrkor ha absid, 1200-talets sakna
dylik (tre dithörande, Morup, Torpa och Ysby,
äro uppförda i tegel). Gotiken lämnar intet
märkligare bidrag till de halländska
landskyrkornas exteriörer. Halmstads kyrka, f.
ggn omnämnd 1462, är en ståtlig
anläggning i tegel, treskeppig, med koromgång.
Torn, sakristior och vapenhus tillkommo i
allm. mot medeltidens slut eller senare. Efter
reformationen förlängdes kyrkorna åt v. eller
någon gång åt ö. och avslutades där med ett
polygont eller halvcirkelformigt kor. Under
empiren raserades en mängd medeltidskyrkor
och ersattes med kyrkobyggnader i s. k.
ladu-stil. Under 1880- och 1890-talet offrades
ytterligare ett tiotal gamla Hallandskyrkor för
den då rådande »nygotiska» smakriktningen.
Under barocktidevarvet tillkommo de
Ranch-ska och Wrangelska gravkoren i Halmstad
och det Gathenhielmska i Onsala.
Den medeltida stenskulpturen i H.
inskränker sig så gott som uteslutande till
dopfuntarna. Av dem finnas flera, vilkas form och
dekor tydligt visa hän på engelska förebilder.
Märkligast äro funtarna i Tjärby (med
reliefer, som påminna om skulpturer i katedralen
i Lincoln) och Gunnarp. I ö. Karup finns ett
romanskt tympanon (omkr. 1100) med bilder
av biskop, solhjul, kors m. m., framställda i
primitiv teknik, säkerligen inhemskt arbete.
Träskulpturen, särskilt gotikens, är täml.
rikt företrädd och visar i allm. hän mot
Nordtyskland ooh Danmark. Av halländska
altar
skåp återstå numera endast två i oskadat
skick, det ena från Kvibille (nu i Statens
hist. museum i Stockholm), det andra från
Hanhals (nu i Göteborgs museum). Barocken
företrädes av ett flertal altaruppsatser,
predikstolar, epitafier etc.; rokokon påträffar
man i målade tak, läktarbröstningar och
bänkar. — Litt.: J. Stenung, »Halländsk
kyrkokonst» (i G. Ahlberg och E. Lindälv,
»Halland», 1925). J. S-ng.
Etnografi. Ur etnologisk synpunkt är H. ett
av de intressantaste svenska landskapen. De
gamla handelsförbindelserna utefter de
halländska älvarna ha näml, i hög grad varit
förmedlare av kulturnyheter, som satt sin
prägel på hela v. Götaland. Till denna
landskapets roll har ock bidragit den hemslöjd,
som av ålder bedrivits i dessa bygder. Den
hemvuxna kulturen inom landskapet företer
vissa tydliga olikheter mellan s. och n. delen.
Söderut ansluta sig byggnadssätt,
heminredning och konstkultur till Nordskåne, norrut
i högre grad till angränsande delar av
Västergötland och Bohuslän. Den fyrbyggda
sydsvenska gården, ofta uppförd i skiftesverk,
är utbredd över hela H. (se bild 46 vid art.
Bostad, sp. 946). Alla gårdens byggnader
ha varit täckta med bundna halmtak.
Möbleringen uppvisar flera ålderdomliga drag, ss.
tvillingsängar, bänkar med avgränsad plats
för husbondens högsäte och med
kannbänk-skåp o. s. v. Målade väggbonader ha
framställts av mästare, som även ägnat sig åt
ett stundom högtstående möbelmåleri. Täcken
i opphämta ha tillverkats i stor
utsträckning. Viktigast av de halländska
hemslöjds-grenarna var lergodstillverkningen. Redan
från 1600-talets slut tillverkades lergods för
avsalu i de halländska städerna, och ännu
efter 1800-talets mitt spredos långt inåt
landet »lergökastädernas» produkter. G. Brg.
Historia. Enligt den äldsta kända nordiska
gränsregleringen (1000-talet) tillhörde H.
Danmark. Valdemar II delade landet, i det att
han gav Nord-H. som län till en av sina söner.
Dennes ättling greve Jakob avträdde det
till Håkon V av Norge, som 1305 lämnade
Nord-H. till sin måg, den svenske hertig Erik.
Det tillföll senare hans son konung Magnus
Eriksson, som av Valdemar Atterdag 1341
köpte även Syd-H., vilket Knut Porse (se
d. o.), hertig av H. och Samsö, tidigare haft
som län. H. förlänades senare en tid till
Bengt Algotsson (se d. o.), hertig av
Finland och H. Valdemar Atterdag återtog
Syd-H. 1360 och fick 1366 genom fördrag med
Albrekt av Mecklenburg även Nord-H. Under
unionskrigen, grevefejden, nordiska
sjuårskriget och Kalmarkriget blev H. som
gränslandskap härjat upprepade gånger. Genom
Brömsebrofreden 1645 avträddes H. till
Sverige på 30 år, blev då ett svenskt län och
tilldelades Göteborgs stift. Roskildefreden
1658 tryggade Sveriges besittning av H. Efter
Karl XI:s skånska krig infördes svensk lag;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
