Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallstämpling - Halltorp - Hallucinationer - Hallwachseffekt - Hallwyl (slott)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Halltorp—Hallwyl
344
procent av varans saluvärde. Jfr Kon t
roll-stäm p 1 i n g och Varumärke.
Halltorp, socken i Kalmar län, S. Möre
härad, vid Kalmarsund, s. v. om Kalmar; 52,95
kvkm, 977 inv. (1928). H. är en bördig, vacker
slättbygd. 1,715 har åker, 2,717 har
skogs-och hagmark. Egendom: Värnanäs (se d. o.).
Ingår i H:s och Voxtorps pastorat i Växjö
stift, S. Möre kontrakt.
Hallucinationer, en art av sinnesvillor.
Psykiatrien skiljer på två slags sinnesvillor,
illusioner och h. Illusionen innebär en falsk
uppfattning av ett verkligt föremål, medan h. äro
utan yttre intryck uppkomna, rent subjektiva
sinnesbilder, som förläggas (projicieras) till
yttervärlden och sålunda få ett sken av
objektivitet och verklighet. Mellan illusioner och h.
finnas flytande övergångar.
H. äro ett sjukdomssymtom av mycket stor
betydelse. Genom övertygande livlighet
förfalska h. de sjukas uppfattning av
verkligheten, särskilt hos förvirrade och förryckta
sinnessjuka. H. förekomma dock även under
i övrigt normala förhållanden. Många
framstående personer, t. ex. Sokrates, Pascal,
Shel-ley, ha enl. sägnen mer eller mindre ofta varit
utsatta för h. Kroppslig och andlig trötthet,
oro, väntan eller i allm. en stark emotionell
spänning disponera till h. I halvslummer,
på övergången från det vakna tillståndet till
sömn eller tvärtom, äro h. ej ovanliga; de
kallas under dessa förhållanden hypnagoga.
H. äro dels enkla (elementära), ss.
synförnimmelser av ljus, färger m. m. och
ljudförnimmelser av buller, knackningar m. m.,
dels mera sammansatta (differentierade), som
ha en mera bestämd och påtaglig karaktär
av gestalter och föremål, musik, röster o. s. v.
De kunna förekomma inom vart och ett av
människans fem sinnesområden: hörsel, syn,
lukt, smak och känsel. Som ett känseln
underordnat sinne bör muskelsinnet särskilt
nämnas, enär h. inom muskelsinnet ha sitt
speciella intresse och stor betydelse inom
vissa sinnessjukdomar. Den viktigaste
formen av h. äro hörselvillorna. De äro
synnerligen vanliga och ha, särskilt i den
form, som av de sjuka kallas »röster», en så
förvillande likhet med verkligheten, att den
sinnessjuke ej kan undgå att vilseledas och
tro, att det är verkliga människor, fiender
eller gynnare, som höras omkring honom.
Synhallucinationer äro rätt sällsynta
i form av visioner med någon större
tydlighet. I allm. ha de mera karaktär av bilder,
som skymta för den sjuke, liknande tavlor
och avbildningar med eller utan färg. Ibland
äro dock visionerna mera plastiska men i
sina konturer svävande och obestämda,
teende sig som dunkla skepnader, vilka
hastigt försvinna. T. o. m. när bilderna äro rätt
tydliga, tyckes den sjuke känna, att de äro
produkter av hans egen fantasi, och han
synes därför relativt föga påverkad även av i
och för sig skrämmande synvillor, t. ex. stora
djurskepnader. Synhallucinationerna äro
karakteristiska för alkoholintoxikationen (t. ex.
delirium tremens) och kunna i allm. sägas
vara vanliga i sådana tillstånd, som bero på
en förgiftning eller en infektion
(infektions-delirier i tyfus, koppor o. s. v.). Även h. för
känselsinnet äro vanliga under sjukliga
förhållanden samt äga oftast stort realitetsvärde
för den sjuke.
I äldre tider ansågos h. bero på en retning
inom de perifera sinnesorganen. Man insåg
dock snart, att ett dylikt antagande blott
kunde förklara uppkomsten av den mest
elementära formen av sinnesvillor. Numera
förlägger man i allm. centrum för
varsebliv-ningen (d. v. s. för sinnesintrycken) till
hjärnbarken, och många psykologer mena,
att samma delar av hjärnbarken, som
förmedla tänkandet, förmedla även
varsebliv-ningen. Olikheten i den neurokemiska
verksamheten betingar i ena fallet föreställningar,
i andra fallet varseblivningar. — Utgående
från detta antagande, har den amerikanske
psykologen W. James angivit följ, hypotes
för uppkomsten av h. Under normala
förhållanden fordras en nervström från de
perifera sinnesorganen till hjärnan för att där
i de psykiska nervcellerna åstadkomma den
maximala tensionsladdning, som slutligen så
att säga exploderar i en varseblivning. De
associationsbanor, som förmedla tänkandet,
kunna däremot under vanliga förhållanden ej
åstadkomma en dylik maximal spänning
inom nervcellerna, emedan avförande
assoeia-tionsbanor draga försorg om att tensionen
icke stiger ovan det mått, som kräves för
tänkandet. Skulle däremot dessa avförande
associationsbanor genom en avspänning
(disso-ciation) — en sådan, vilken normalt äger rum
i sömnen, utmärker otvivelaktigt en mängd
patologiska tillstånd — vara otillgängliga,
växer spänningen inom nervcellerna ända
därhän, att samma explosiva effekt
åstadkommes, som eljest utlöses blott genom de
från periferien kommande strömmar, som
leda sinnesintrycken till hjärnan. Det är då
h. uppträda. Denna dissociationshypotes har
stöd av de erfarenheter man äger om sömnen,
då tankarna som bekant uppnå en
hallucinatorisk livlighet; man tror sig då varsebli saker
och händelser, som man i själva verket blott
tänker (se D r ö m). G-s.*
Hallwachseffekt, uppkallad efter
upptäckaren (1888), prof. W. L. F. Hallwachs (1859—
1922) i Dresden, se Fotoelektrisk effekt.
Hallwyl [halvi’l], slott i kant. Aargau,
Schweiz, en av Europas äldsta
medeltids-borgar, anlagd före år 1000 i ett ådelta av
en av Aars bifloder, Aabach, strax nedanför
dennas utflöde ur Hallwilersjön. Slottets
äldsta nu bevarade partier härstamma från
början av 1000-talet, men vid de grävningar, som
1910—12 på föranstaltande av grevinnan
Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, utfördes där
och leddes a,v Nils Lithberg, anträffades rester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
