Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halofenomen el. Ringfenomen - Halofyter, Halofiler, Saltväxter - Halogen - Haloider, Haloidsalter - Halonen, Eemil - Halonen, Heikki - Halonen, Pekka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Halofyter—Halonen
354
ifrågakommer solen (h. betecknas då
internationellt © ) eller månen ( o? ) men någon
gång även Venus eller artificiellt ljus.
Vanligast är den ljusa ring med 22° radie kring
solen (solgård eller 22°-ring kring solen),
som givit fenomenet dess namn (av grek.
ha’lon, tunnband). Dess rätt skarpa
inner-kant är livligt röd, utåt följer gult och
någon gång grönt, varefter en avtagande
färglös ljusning ansluter sig. Hela ringen är ej
alltid synlig utan ofta blott fragment av
denna; så är uppenbarligen fallet, då solen
befinner sig under horisonten eller på mindre
höjd än 22°. Månringen (m å n g å r d) visar
ofta färgerna brunt (inåt) och därefter grönt.
Till denna ring sälla sig understundom dels
bisolar eller bimånar, dels större ringar,
cirklar, bågar, ellipser, pelare eller kors, av vilka
somliga äro så sällsynta, att de iakttagits
blott en enda gång. Berömda ex. på ovanligt
fullständiga h. omtalas från Rom 1630,
Danzig 1661, Petersburg 1794, Stockholm
(»Väder-solstavlan») 1535. Mariotte var den förste, som
tillskrev iskristallerna uppkomsten av h. och
härledde 22°-ringens radie; vidare har
teorien utarbetats av Young, Venturi, Galle,
Bravais, Wood och Dobrowolski.
Förklaringen bygger på de olika tänkbara
prismavinklarna i en iskristall (60° brytande
kant viktigast) och på det räkneresultatet, att
en övervägande ljusmängd brytes just i den
riktning, som motsvarar minsta
riktningsändringen hos en ljusstråle vid gång genom
ett isprisma (»minimideviationen»). Denna
riktningsändring är minst för det röda ljuset,
varigenom denna färg kommer att synas bjärt
och oblandad vid 22°-ringens inre sida; de
följ, färgerna i spektrum blandas mer och
mer med de föregående, som i mindre
utsträckning brutits mer, än som motsvarar
minimideviationen, varigenom på yttersidan
nästan vitt ljus uppstår. Förutsättning för
att tydliga ljusfigurer skola uppstå på
himmelen vid de urspr. parallella solstrålarnas
gång genom den av iskristaller fyllda luften
är, att likartade kristaller äro i tillräckligt
antal på samma sätt orienterade. För vissa h.
är denna förutsättning även tillräcklig
(Par-rys båge). Kristallernas orientering
åstadkommer luftmotståndet under deras fria fall.
De vanligast förekommande enkla homogena
hexagonala isprismorna falla så, att
luftmotståndet är störst, d. v. s. såväl de korta
prismorna eller plattorna, vilka överväga vid låg
temp., som de långa prismorna eller nålarna
falla i vågrät ställning. Plattornas optiska
huvudaxel står följaktligen då vertikalt;
nålarnas är liggande.
Nu är minimideviationen vid 60° brytande
kant i is 21° 50’, varigenom förstås, att
färgade b i s o 1 a r (parhelier) eller b i m å n a r
(paraselener) böra synas i jämnhöjd med
solen och på nämnda avstånd eller en smula
större vid större solhöjd, om de brytande
60°-kanterna till övervägande antal stå
lod
rätt; 22°-ringen bildas analogt av de ej
regelbundet ordnade, pendlande iskristallerna;
därför är den ej heller så ljus- och färgstark som
bisolarna. En tangerande båge till
ringens överkant uppstår i mer eller mindre
liggande isnålar. Den färglösa
horisontalringen eller bisolringen löper runt
horisonten på samma höjd som solen och bär på
flera ställen bisolar eller motbisolar (p
a-ranthelier, parantiselener); den
uppstår genom reflexion mot vertikala
kristallytor. Kring solen ses, ehuru sällan, en ring
med 46° radie och tillhörande 46°-bisolar;
deras förklaring är analog med 22°-ringens
och dess bisolars, men den brytande kanten
är 90°, d. v. s. strålen går in genom en basyta
och ut genom en sidoyta eller tvärtom.
46°-ringens övre tangerande bågar kallas c i
r-kumzenitala bågar. SeJ. M. Pernter
och F. M. Exner, »Meteorologische Optik» (2:a
uppl. 1922). — Från h. måste skiljas de
ljusfenomen, som väsentligen förklaras genom
ljusets böjning, t. ex. corona och Ulloas ring.
Se K r a n s f e n o m e n. B. R.
Halofyter, H a 1 o f i le r, Saltväxter,
de vanl. suckulenta växter, vilka förekomma
på mark, som innehåller större mängd
klor-natrium, ss. havsstränder och saltstäpper,
t. ex. strandkil, havssälting, sodaöit, glasört
m. fl. mållväxter. Förr utgjorde h. ett
viktigt material för tillverkning av soda. G. M-e.
Halogen (av grek, hals, salt, och ge’néin,
födas), se Saltbildare.
Halolder, Haloidsalter (av grek, hals,
salt, och ei’dos, utseende), kallas efter
Berze-lius sådana salter, vilkas negativa beståndsdel
utgöres av någon av halogenerna
(saltbil-darna), näml, fluor, klor, brom eller jod. (I. B.)
Ha’lonen, E e m i 1, finländsk skulptör (f.
1875 21/s), kusin till H. H. och P. H. Gjorde
sig känd med ett projekt till staty över E.
Lönnrot och reliefer till Finlands paviljong
på världsutställningen i Paris 1900. H. har
utfört dekorativa skulpturer i trä och sten,
tidigare i nationell stil (Lallukkas
affärs-palats i Viborg); senare »Kristus» samt
»Aino» (Ateneum i Helsingfors). H. E. P.
Ha’lonen, Heikki, finländsk musiker,
violinist (f. 1882), bror till Pekka H., elev
av Marteau och Auer. H. har med framgång
konserterat i Finland och utlandet, var
konsertmästare vid Filharmoniska sällskapets
orkester i Helsingfors 1912—14 och är sedan
1913 lärare vid musikinstitutet. T. N.
Hadonen, Pekka, finländsk målare (f.
18 6 5 23/9), kusin till E. H. Studerade i
konstföreningens ritskola i Helsingfors och i Paris
samt arbetade först som figurmålare i
monumental stil. Med intresset för ljusmåleriet
följde en dragning till landskapsmåleri
(specialitet: vinterlandskap). H. är representerad
bl. a. med fresker i det Juséliusska
gravkapellet, Björneborg, samt av »Vägbrytare i
Karelen» och »Lojägare på skidor» (Ateneum,
Helsingfors; se bild på pl. 2 vid art. Finlands
IX. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
