Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hals, Frans, d. ä. - Hals, Frans, d. y. - Hals, Karl Marius Anton Johan - Halsabscess - Halsar, Styrbords och Babords - Halsband - Halsbandsprocessen - Halsbränna - Halsbury, Hardinge Stanley Giffard - Halsböld - Halsduk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
Hals, F., d. y.—Halsduk
358
lerei» (1882); »Die Meister der holländischen
und vlämischen Malerschulen» (1917); W. R.
Valentiner, »F. H.» (1928). A. L. R.
Hals, Frans, d. y., holländsk målare (1618
—69), den föregåendes son. Hela grupper av
verk, som tidigare gått under hans namn,
till-dömas numera fadern eller ha visats bära ett
monogram, som betyder Frans Rijekhals. Möjl.
har H. utfört en bild av en ung krigare el.
vapensmed i Eremitaget i Leningrad. A. L. R.
Hals, Karl Marius Anton Johan,
norsk pianofabrikant (1822—98). Grundade i
Oslo tills, m. en bror Bröderne Hals’
pianofabrik (1847), som ännu intager en ledande
ställning. H:s musikförlag och musikhandel
övergingo 1908 i Norsk musikförlag. T. N.
Halsabscess, se Halsens yttre
sjukdomar.
Halsar, Styrbords och Babords. Ett
fartyg säges segla för styrbords (resp,
babords) h., då vinden blåser in om styrbord
(babord), d. v. s. styrbords (babords) halsar
(se H a 1 s 3) på råseglare äro anhalade. ö-g.
Halsband, se Smycken.
Halsbandsprocessen (fr. le procès du collier),
en skandalprocess i Paris 1785—86, vilken i
hög grad bidrog att nedsätta kungadömets
och särskilt drottning Marie Antoinettes
anseende i allmänhetens ögon. Sammanhanget
var följande. Kardinal Louis de Rohan, som
kommit i onåd vid hovet, sökte åter komma
i gunst och råkade därvid ut för en slipad
äventyrerska, grevinnan La M o 11 e, vilken
inbillade honom, att hon ägde stort inflytande
hos drottningen. Hon lät sin sekreterare
Ré-taux de Villette i Marie Antoinettes namn
skriva brev till kardinalen och arrangerade
ett nattligt möte i Versailles’ slottspark (aug.
1784) mellan kardinalen och en ung flicka,
Nicole Leguay, kallad »baronessan d’Oliva»,
vilken utgavs för att vara drottningen, som
hon i viss mån liknade till utseendet.
Kardinalen förmåddes i febr. 1785 att i drottningens
namn med juvelerarna Böhmer och Bassenge
avsluta köp av ett till 1,600,000 livrés
uppskattat diamanthalsband, vilket de båda
juvelerarna gång på gång förgäves sökt få sälja
till Marie Antoinette. Grevinnan intalade
kardinalen, att drottningen ville i hemlighet
inköpa det på avbetalning för sina
besparingar. Sedan lät grevinnan La Motte genom
sin man sälja de dyrbaraste juvelerna i
London och realiserade de övriga genom andra
förtrogna. Kort efter första
betalningsterminens utgång (aug. s. å.) upptäcktes sveket
därigenom, att juveleraren Böhmer vågade en
påminnelse hos drottningens kammarfru. I
första hettan förmådde den förolämpade
drottningen sin gemål att låta arrestera
kardinalen (15 aug.). Greve La Motte undkom till
England, men övriga deltagare i sveket
häktades jämte kardinalens förtrogne,
äventyraren Cagliostro, vilken grevinnan La Motte
sökte utpeka som bedrägeriets upphovsman.
Efter en långvarig rättegång, varunder
fa
miljen Rohans inflytande mycket spelade in,
frikände Parisparlamentet 31 maj 1786 Rohan
och Cagliostro men dömde den frånvarande
greve La Motte till livstidsarbete på
galärerna, grevinnan till schavottering och
livstids fängelse samt Villette till ständig
landsflykt. Oliva slapp undan med en lätt skrapa.
Genom de memoarer, som utgåvos av flera i
saken invecklade personer, särskilt grevinnan
La Motte, som 1787 undkom till England,
samt genom muntligt skvaller inrotade sig i
vida kretsar den ännu av åtskilliga författare
hysta, grundlösa uppfattningen, att Marie
Antoinette genom en kärleksaffär med Rohan
skulle ha sökt komma åt halsbandet. — Av
den rika litt. om h. kan nämnas F.
Funck-Brentano, »L’affaire du collier» (1901; sv.
övers. 1924) och »Marie Antoinette et 1’énigme
du collier» (1926); Henri Robert, »Ryktbara
kvinnogestalter» (1926). V. S-g.
Halsbränna, en viss brännande känsla i
svalget vid en del mag- och tarmsjukdomar.
H. behöver ej orsakas av ökad saltsyrehalt i
magsaften, varför användning av basiska
läkemedel (t. ex. bikarbonat) många gånger kan
ha motsatt effekt till den önskade. E. L-g.
Halsbury [hå’lzb(o)ri], Hardinge
Stanley Giffard, earl av, engelsk rättslärd,
politiker (1823—1921). Blev 1850 advokat, fick
stor praktik i kriminalmål. var 1875—80
soli-citor general i
Disrae-lis ministär, 1877—
85 (konservativ) led.
av underhuset samt
adlades 1875 (sir
Hardinge Giffard). Han
blev pär (baron H.)
1885 och earl 1898
samt var lordkansler
i Salisburys tre
ministärer (1885—86, 1886
—92, 1895—1902) och
i ministären Balfour
(1902—05). H. deltog
ännu i sena ålderdomen med ungdomlig
livlighet i överhusets debatter. V. S-g.
Halsböld, se Svalgets sjukdomar.
Halsduk är som gagnplagg av okänd ålder;
den framträdde som modesak hos männen
(cra-vate) på 1600-talet (jfr K r a v a t t) och
utgjordes då av ett stycke vitt linne med
spetsprydda ändar, som föllo ned över bröstet.
Ungefär samma form bibehölls under
1700-talet, men de spetsprydda snibbarna ersattes
av ett s. k. k r å s, ja bo t (se d. o.); under
förra delen av århundradet nyttjades även h.
av svart siden (till militäruniformen hörde i
Sverige redan på Karl XII:s tid en h. av svart
kräpp). På 1780-talet tilltog h. i storlek. Den
var av vitt tyg och vanl. fyrkantig men veks
ihop till en bred remsa, som knöts i nacken.
Sedermera virades den två gånger om halsen
och knöts under hakan. På 1790-talet antog
den sådana dimensioner, att hela hakan
begrovs i dess veck. Under 1820-talet blev h. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
