Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halsduk - Halsens yttre sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Halsens yttre sjukdomar
360
samband med löskragarnas införande åter
lägre. Färgen växlade, och man nedlade stor
omsorg på knutens form.
Spännhalsduken, en styv, efter halsen svängd bindel,
som spändes ihop baktill och stundom
försågs med en framtill fastsydd rosett, kom i
bruk under 1830-talet, men knappt ett
årtionde senare voro de fyrkantiga,
sammanvikta h. åter moderna, tills de på 1850-talet
efterträddes av smala, vanl. svarta, i rosett
knutna h., s 1 i p s a r. På 1870-talet blevo h.
bredare, och på 1880-talet fick
vardagshalsdu-ken framtill en bricklik form och täckte hela
skjortbröstet, vanl. kallad »heltäckare», på
fackspråk plastron. Sedermera ha dels
långhalsdukar, dels h. med sydd rosett varit i
bruk. För högtidshalsduken har alltid vit
färg varit utmärkande. Om kvinnohalsduken
se Dräkt och Schalett. Ett gott
ill.-material till manshalsdukens historia lämna
porträtten i Nordisk Familjebok. N. E. H.
Halsens yttre sjukdomar, a) Halsabscess
(varböld) uppkommer vanligen vid infektion
i en eller flera av halsens många
lymfkörtlar. Vid feber fordras vila. Den lokala
behandlingen är kirurgisk. Viktigt är att avgöra
varifrån infektionen kommit, enär också
infektionskällan, en sjuk gommandel, en trasig
tand, en tuberkulos halskota o. s. v., bör
behandlas. Infektionsämnet varierar såsom vid
den akuta lymfadeniten och lymfomet; se
nedan under c). Behandlingen är kirurgisk.
b) Halsfistel är antingen en rest från
fosterlivet eller en genom sjukdom förvärvad
fistelgång av växlande längd. I förra fallet
är den belägen i halsens främre mittlinje och
är en resterande tung-sköldkörtelgång, eller
också sitter mynningen åt sidan, varvid
gången är en kvarstående gälficka. Den
medfödda fisteln är jämförelsevis sällsynt. Desto
vanligare är den genom varbildning
uppkomna fisteln, även om den numer på grund
av bättre sjukvård och bättre hygien är i
avtagande. Någon gång är fistelns utgångspunkt
en sjuk halskota (i regel tuberkulos); mestadels
utgår den från en eller flera »smälta»
(varbil-dande) lymfkörtlar på halsen, varför fistelns
läge, riktning och längd variera mycket.
Infektionsämnet kan vara av olika slag, ss. de
»banala» varalstrarna, tuberkulos, syfilis och
strålsvamp, samt kombinationer av banala med
någon av de övriga här nämnda (s. k.
biandinfektioner). Om sambandet mellan dessa
fistlar och sjukdomar i näsa, mun, svalg,
huvud-svål och ansikte gäller vad som säges under
c). Behandlingen blir kirurgisk, med eller
utan strålbehandling (sol, kolbåge, röntgen),
samt allmänt stärkande.
c) Den enkla
lymfkörtelansvällningen (lymphadenitis, lymphoma,
försvenskat lymfom) är en mycket vanlig företeelse
och uppträder vid allehanda infektioner i
hu-vudsvål, ansikte, munhåla, svalg och strupar,
varvid svalget spelar största rollen. Den
akuta formen, som kan iakttagas t. ex. vid
varje något så när kraftig halsfluss,
behandlas, om feber medföljer, med vila och lokalt
med värme (torr eller våt). Den kroniska
lymfkörtelansvällningen är den man i regel
åsyftar med benämningen lymfom. Den
uppstår oftast i barnaåldern, under vilken
lymfkörtelsystemet reagerar känsligare än hos den
vuxne. Då körtelansvällningen kan vara mer
eller mindre uttalad och gälla en eller flera
körtlar, växla storlek och form på ett lymfom
från en ärtas eller ännu mindre kropps till
en knytnäves storlek. Infektionsämnet
växlar såsom vid fisteln; se under b); de
»banala» bakterierna och tuberkulos äro de
vanligaste. Små stillastående lymfom, som ej
vålla besvär, tarva ingen särskild behandling.
Sådana äro mycket vanliga, särskilt hos barn
och i synnerhet på halsen men även i
axelhålorna, mindre ofta i ljumskarna. Större
lymfom äro ej blott vanställande utan kunna
ock ha betydelse såsom sjukdom och fordra
behandling, i synnerhet om de från tid till tid
tilltaga i storlek eller sprida sig till
angränsande körtlar. Lymfom förekomma vid s. k.
skrofler (se d. o.). Infektionsämnet kan
härvid vara antingen en »banal» varalstrare eller
ock tuberkulos. Behandlingen bör i båda
fallen i första hand inriktas på infektionsporten
och även vara allmänt stärkande. Det är
otvivelaktigt, att många s. k. skrofulösa barn
gå omkring med försummade svalgkörtlar,
vilkas avlägsnande skulle ha avgörande
betydelse för deras tillfrisknande. Den lokala
behandlingen av själva lymfomet är kirurgisk
eller strålbehandling eller båda kombinerade
(vid syfilis dock endast
antisyfilitisk-medika-mentös), varvid tillkommer allmänt stärkande
behandling, däribland ev. klimatbyte.
d) En mindre vanlig men desto svårare
inflammation, kallad Angina Ludovici,
utvecklar sig i munhålans botten. Den medför
ansvällning av halsens mittparti nedom hakan
och driver upp tungan. Den giver svårare
allmänna infektionssymtom, övergår oftast i
varig smältning (abscess) och kräver
omedelbart kirurgisk vård.
e) En vanlig böld på halsen är
karbunkeln i nacken. Den bör öppnas, så snart
den är »mogen». När den nått in i den djupa
muskulaturen, är den att betrakta som en
allvarlig sjukdom.
f) O m s t r u m a, se d. o.
g) Inflammatoriska processer
i munhålebottnens spottkörtlar och h)
godartade svulster i dess körtlar. Till följd av
dessa körtlars läge framkalla de till g) och h)
hörande sjukdomarna ansvällningar, synliga
nedom underkäken. De fordra behandling av
kirurgiskt skolad läkare liksom också i)
godartade svulster på halsen för övrigt.
j) Aneurysm (se d. o.) är en utvidgad
del av en artär och skiljer sig från de
föregående genom sina pulsationer. Sådana kunna
även förekomma vid kärlrika sarkom (se d. o.).
k) Elakartade lymfkörtelan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
