Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamilton, hertigar - Hamilton, Adolf Ludvig - Hamilton, Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
Hamilton, A. L.—Hamilton, A.
386
J ames Hamilton (1606—49; se d. o.) och
ärvdes 1649 av hans bror William
Hamilton, earl av Lanark (1616—51).
Genom deras brorsdotters giftermål med
William Douglas, earl av S e 1 k i r k,
övergick hertigtiteln till släkten Douglas,
där den alltjämt föres. William Douglas,
sedan 1660 3:e hertig av H. (1635—94), var
sträng presbyterian, slöt sig 1688 till
Vilhelm av Oranien och presiderade 1689 i det
skotska »convention parliament», vilket
erkände Vilhelm och Maria som Skottlands
konung och drottning. Hans son James
Douglas, 4:e hertig av H. (1658—1712),
fick 1698 för sin ätt ärftlig hertigtitel av H.
(han bar förut titeln earl av A r r a n). Han
var under drottning Annas regering ledare
för det nationella partiet i Skottland och
motarbetade utan framgång förslaget om
union mellan Skottland och England. 1711
blev han även brittisk pär som hertig av
B r a n d o n. Han dödades 1712 av lord
Mo-han i en ryktbar duell (skildrad i Thackerays
»Esmond»). Brorson till honom var
diplomaten sir William H. (se nedan, sp. 396).
Titeln innehas f. n. av Alfred Douglas
Douglas-Hamilton, 13:e hertig av H.
och 10:e hertig av B r a n d o n, vilken jämväl
bär fransk hertigtitel av Chatellerault (jfr
Hamilton, släktöversikt 2). V. S-g.
Hamilton, Adolf Ludvig, greve,
memoarförfattare (1747—1802), son till G. D. H.
Blev 1766 kammarherre hos kronprinsen
(sedermera Gustav III) och 1771 hos drottning
Sofia Magdalena. 1782
tog han avsked och
slog sig ned på sitt
gods Blomberg i
Västergötland. H., som i
början beundrat
Gustav III, blev sedan
hans bittre fiende och
var efter sitt avsked
från hovet en ivrig
oppositionsman på
riksdagarna, särskilt 1789.
I början
entusiasmerad för franska
revolutionen. avkyldes han
av jakobinismen och
tillhörde vid 1800 års riksdag rojalisterna.
H. var bildad, kunnig och kvick samt skarp
iakttagare, fruktad för sin satir. Han förde
från 1782 en vidlyftig dagbok (6 kvartvol.,
nu i Barsebäcks arkiv), som jämte skvaller
o. dyl. ligger till grund för hans omkr. 1795
nedskrivna s. k. anekdoter, vilkas första del
är utg. (med biogr. inl.) av O. Levertin (1901;
»Svenska memoarer och bref», IV). H:s
anekdoter äro roande och lättlästa men starkt
färgade av hans hat till Gustav III och kunna
endast med kritik och stor försiktighet
användas som källa. I den otryckta dagboken
framträda H:s religiositet och frisinnade
åskådning på ett mera sympatiskt sätt.
Hamilton [häTnilton], Alexander,
nordamerikansk statsman (1757 u/i~1804 “j?). H.
var född i Västindien och tillhörde en gren
(H. of Grange) av den skotska adelsätten;
hans mor var av
fransk hugenottsläkt.
Sedan fadern, som var
köpman, ruinerats och
modern dött 1768. fick
H. en affärsplats, kom
1772 till New York
och inskrevs sedan
vid King’s college (nu
Columbia university)
där. I striden med
England om
koloniernas rätt tog H.
ivrigt de senares parti
i tal och skrift samt blev, sedan
oavhängighetskriget 1775 utbrutit, artillerikapten 1776.
Han blev Ull Washingtons sekreterare och
adjutant med överstelöjtnants titel och var
ett ovärderligt stöd för denne. 1780 äktade
H. en dotter till general Ph. J. Schuyler (se
d. o.). 1781 utmärkte sig H. vid Yorktown,
studerade därpå juridik, blev 1782 advokat i
New York och var 1782—83 medlem av den
kontinentala kongressen. — Med konventet i
Annapolis 1786 (se Amerikas förenta
stater, sp. 815) började. H:s livsgärning för
sammansvetsande av de nordamerikanska
staterna. På nationalkonventet i Filadelfia
1787 talade han för en aristokratisk republik.
I kampen för unionsförfattningen spelade H.
en huvudroll genom sin skriftserie »The
federal ist» (se Federalister) och bidrog
väsentligt till författningens antagande i staten
New York. I Washingtons första kabinett
blev H. finansminister sept. 1789. Han
ordnade unionens offentliga kredit genom
fon-derande av skulderna, ökade skatter och
upprättande av en nationalbank. Om H:s strider
som federalistledare mot Jefferson och
Ma-dison se Federalister. Kampen ledde
slutligen till H:s avgång 1795; han blev åter
advokat men anlitades fortfarande som
rådgivare av Washington. Som generalinspektör
över armén 1798 uträttade H. mycket för dess
organisation. Då han korsat antifederalisten
A. Burrs (se d. o.) president- och
guvernörs-planer, utmanades han av denne på duell,
sårades dödligt av Burr och avled följande dag.—
H. inlade jämte Washington ovanskliga
förtjänster om sitt land, där han lyckades
skapa en stark förbundsregering. Till sin
läggning var H. aristokrat, vilket orsakade
hans motgångar i partistriden. Han var
äregirig men omutligt redbar, temperamentsfull
och personligen fängslande. H:s »Complete
works» äro utg. av H. C. Lodge (12 bd, 1904). —
Litt.: F. S. Oliver, »A. H.» (1906); A. McLane
Hamilton, »The intimate life of A. H.» (1910);
C. G. Bowers, »Jefferson and H.» (1926); A.
Bein, »Die Staatsidee A. H:s» (1927; med
bibliogr.). V. S-g.*
IX. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
