Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hammarsköld, Lorenzo - Hammarsmedja - Hammarstadsätten el. Hammerstaätten - Hammarstedt, Nils Edvard - Hammarsten, Einar - Hammarsten, Fredrik - Hammarsten, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Hammarsmedja—Hammarsten
420
tider, utkomna schole- och
undervisningsböcker» (1817), ännu ensam i sitt slag, samt
utgav Stiernhielm (1818) och Stagnelius (1824—
26). H. var en av de ivrigaste deltagarna i
fejden mot Grevesmöhlen 1815.
H:s omfattande litterära alstring vittnar om
rik begåvning och stor initiativförmåga. Han
var skapt till tidningsman, skrev lätt ocb
livligt, hade stor mottaglighet och vidsträckta
kunskaper, var stridbar och fördes livet igenom
av en absolut oegennyttig, lågande hänförelse
för romantikens idéer. Bristerna i hans verk
sammanhänga nära med förtjänsterna:
övermåttet i kritik och entusiasm med intensiteten
i hans uppfattning, de många misstagen och
felen på hans delvis av ekonomiska skäl
beroende arbetsjäkt. Den parodiska dikten
»Hammarspik», i vilken Esaias Tegnér hämnades på
H. för dennes kritik av »Nore», ger en
vrångbild av H. Han var en älskvärd, vänsäll natur;
hans hem var en föreningspunkt för
författare och vetenskapsmän i huvudstaden, och
med pennan bortlade han hela den polemiska
skärpan. H:s mycket betydande brevväxling
(nu i Kungl. bibi.) är blott utg. till en mindre
del (G. Frunck, »Bref rörande Nya skolans
historia», 1886—92). Litt.: Börje Norlings inl.
till H:s »Valda humoristiska och poetiska
skrifter» (1882). R-n B.
Hammarsmedja, vid de svenska järnbruken
på 1700- och 1800-talet benämning på den
verkstadsbyggnad, som innehöll de av
vattenhjul drivna hamrarna för stångjärnssmidet.
Hammarstadsätten el. Hammerstaä tten,
en efter godset Hammarstad (nu Hammersta)
i ösmo socken (Södertörn) uppkallad
betydande medeltidsätt; av äldre genealoger
benämndes den även Natt och Dag på
längden, emedan den förde en på längden
tudelad sköld. En släktmedlem, riksrådet B o
Nilsson (Niklisson), upptog efter sin
mor gripvapnet; om hans släktgren se Grip.
Mest känd av H. är hans halvbror E r e
n-g i s 1 e Nilsson d. y. (d. 1469) till
Hammarstad, den siste, som förde ättens äldre
vapen. Han var konungens råd och hövitsman
i Östergötland 1435 samt anhängare av
Engelbrekt. Erengisle blev 1437 hövitsman på
Axe-valla, 1441 riddare och lagman på Öland, var
1442—44 hövitsman på Stäkeborg och 1450 på
Örebro. Hans andra hustru, Birgitta
Olofsdotter (Tott), dömdes 1452 för
brevväxling med Karl Knutssons fiender till bålet
men benådades; 1479 dömdes hon för
förfalskning av brev och sigill, fick ånyo nåd och
bodde sedan i Danmark.
Hammarstedt, Nils Edvard, etnolog (f.
1861 3/3). Student 1881, idkade konststudier i
Stockholm och 1884—85 i Düsseldorf, blev
e. o. amanuens vid Nordiska museet 1890 och
intendent där 1907. Fil. hedersdr i Uppsala
1907. — H. är en av banbrytarna i Sverige
för den nordiska och jämförande
folklivsforsk-ningen. Bland hans många insatser här må,
förutom ett omfattande författarskap, näm-
nas, att han planlagt och alltifrån början lett
Nordiska museets arkiv för svensk
folkkännedom. I sina skrifter har H. framför allt
framträtt som specialist på folktro och folksed
men även i
översiktliga framställningar
skildrat andra sidor av
folklivet och kulturen.
Bland H:s skrifter
märkas »Svenska
folket, dess lefnadssätt,
seder och forntro» (i
»Sveriges rike», utg. av
J. F. Nyström, d. 2,
1902), »Om fröns
användning inom folksed
och dödskult» (i
»Studier tillegnade Oscar
Montelius», 1903), »Allmogens byggnadssätt,
boningsinredning och dräkt» (i »Upplajid,
skildring af land och folk», bd 2, 1908). »Brödets
helgd bos svenskarne, särskildt julbrödens» (i
Samfundets för Nord. Museets främjande
Meddelanden 1893—94), »Lussi» (1898), »Fågeln med
segerstenen, sprängörten och lifsämnet» (1901),
»Såkaka och såöl» (1903; dessa tre uppsatser
i angivna årg. av Medd. från Nord. Museet),
»Om fastlagsriset och andra lifsstänglar och
gudaspön» (i Nord. Tidskr. 1902), »Striden om
vegetationsstången» (1907),
»Inspirationsfå-geln» (1908; båda i Fataburen), »Kvarlefvor
af en Frös-ritual i en svensk bröllopslek» (i
»Festskrift til H. F. Feilberg», 1911), »Svensk
forntro och folksed i bild och ord», h. 1
(1920), »Jul- eller bröllopsgran? En
textkritisk folkminnesstudie» (1926) jämte en
mängd art. i Fataburen och Nordisk
Familjebok; han har översatt Tacitus’ »Germania»
(1916). På H:s 60-årsdag (1921) ägnades honom
festskriften »Etnologiska studier». S. E-n.
Hammarsten, Einar, fysiologisk kemist (f.
1889 */i), son till F. H. Blev med. dr i
Stockholm 1924 samt professor i kemi och farmaci
vid Karolinska institutet 1928. Hans
vetenskapliga arbeten ha väsentligen behandlat
nukleinsyrornas kemi och fysikaliska kemi.
Hammarsten, Fredrik, präst (1846—
1922), bror till O. H. Kyrkoherde i örtomta
1894, i Solna 1898 och i Jakobs församling i
Stockholm 1908. H. var 1899—1908 predikant
vid Blasieholmskyrkan där. Han skrev bl. a.
»Dagliga betraktelser öfver kyrkoårets
evangelier och högmessotexter» (2 dir, 1888), »Sådd på
Guds åker» (predikningar i Blasieholmskyrkan;
1904) och passionsbetraktelserna »Under
korsets skugga» (1916). Postumt utgavs
predikosamlingen »På Herrens berg» (1923). H. var
en av Stockholms mest uppburna predikanter.
Se W. Arbin, »Fredrik H. Några minnesblad»
(1922). B. A.
Hammarsten, Olof, kemist och fysiolog
(f. 1841 21/s), bror till F. H. Blev med. dr
och docent i fysiologi vid Uppsala univ. 1869,
e. o. prof, i medicin där 1877, var 1883—1906
ord. prof, i medicinsk och fysiologisk kemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
