Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hammond, James Henry - Hammurabi, Hammurabis lag - Hamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Hammurabi— Hamn
430
plantageägare i Syd-Carolina, som han
representerade 1835—36 i kongressens
representanthus och 1857—60 i senaten. 1842—44 var
han guvernör i Syd-Carolina. Han är mest
känd genom ett senatstal 1858, vari han
hävdade omöjligheten av att bekriga de
bomulls-producerande sydstaterna och därvid präglade
slagordet »cotton is king» (»bomullen är
kung»). V. S-g.
Hammuräbi, Hammuräbis lag, dets. som
Chammurapi och Chammurapis lag.
Hamn, ett för sjöhävning skyddat
vattenområde med vidliggande landområde, där
fartyg lossa eller lasta, undersökas, utrustas,
repareras, uppläggas el. dyl. Efter sättet för
hamnars tillkomst skiljer man mellan n
a-t u r 1 i g a h., vilka ha av naturen bildat
vattenområde, och konstgjorda,
vilkas vattenområde åstadkommits medelst
muddring, grävning eller sprängning. Med
avseende på allmänna gestaltningen äro h.
öppna, då de stå i öppen förbindelse med
det yttre farvattnet, eller slutna, då
tillfarten förmedlas genom en sluss. Slutna h.,
s. k. dockor, förekomma på platser vid
världshaven, där tidvattnets höjdvariationer
äro stora. Vattenståndet i dockan hålles
praktiskt taget konstant, och slussen
förmedlar övergången därifrån till de växlande
vattenstånden utanför. Med hänsyn till
ändamålet skiljer man mellan handels-,
örlogs- och flyghamnar (om de båda
sistnämnda jfr sp. 431). De förra omfatta i
Sverige två grupper, allmänna h., d. v. s.
staten, kommuner eller enskilda tillhöriga h.,
som stå till den allmänna trafikens
förfogande, och lastageplatser, varmed
betecknas en del förtöjningsplatser, som
tillhöra enskilda företag, särskilt norrländska
sågverk, och urspr. voro avsedda för eget
bruk. I Sverige finnas 609 h. och
lastageplatser. I större h. förläggas vanl. olika slag
av hamnrörelse till särskilda kajer.
Härigenom uppstå styckegods-, massgods-, kol-,
export-, upplags-, olje- och industrihamnar.
Särskilda h. äro fiskehamnar, vilka äro
skyddshamnar för fiskebåtar och nödhamnar
för andra fartyg, samt
karantänsham-n a r, där fartyg från smittad ort intagas
för undersökning och erforderlig behandling.
Ur tullsynpunkt äro alla h. inom tullområdet
tullhamnar, om de icke äro
frihamnar, d. v. s. hamnar, vilka i tullhänseende
anses som utrikes ort (se Frihamn).
Tullhamn är ej att likställa med tullplats, d. v. s.
ort, där tullanstalt finnes. En h:s huvuddelar
äro: tillf artsled (inseglingsränna), redd och
egentliga hamnanläggningar. Redden utgör
det vattenområde, där fartygen förankra. Den
bör äga god ankarbotten och vara försedd
med dykdalber eller förtöjningsbojar. De
egentliga hamnanläggningarna utgöra de
byggnadsverk, över vilka lossnings- och
lastnings-arbetet äger rum. De äro försedda med kajer
eller andra strandskoningar, hamnplan med
varuskjul och magasin för uppläggning av
varor, erforderliga tullbyggnader, järnvägsspår,
vägar, kranar, förhalningsspel, belysning,
vattenledning, avlopp o. dyl.
Hamnanläggningarna utföras antingen så, att kajerna vid
lämpligt vattendjup följa strändernas
huvudriktning, eller ock i form av från stranden
utskjutande hamnpirer eller däri
inskjutande hamnbassänger (se d. o.). H., som
ligga oskyddade mot havet, äro härjämte
försedda med v å g b r y t a r e, d. v. s.
långsträckta, från land utskjutande eller
friliggande, mot sjöhävning motståndskraftiga
byggnadsverk av sten eller betong till skydd
mot stormar. Till en välordnad h. höra
reparationsvarv med dockor och verkstäder.
Hamnområdets gränser äro ofta
bestämda av K. m:t. Det utgör det
vattenområde med hamnanläggningar, inom vilket h:s
taxor och författningar gälla. Åtskilliga h. i
Sverige sakna bestämt hamnområde.
Kommunala h. äro byggda av resp, kommuner, i de
flesta fall med statsbidrag, tillhöra
kommunerna och förvaltas av dessa. Förvaltningen
handhaves antingen av en av
kommunalförvaltningen tillsatt hamnstyrelse eller
hamndirektion eller ock av
drätselkammaren. Av Sveriges 113 städer äro 73
hamnstäder, och av dessa förvaltas 34 av en
hamnstyrelse, 18 av en hamndirektion och 18 av
drätselkammaren, medan tre (Motala, Vadstena
och Gränna) handhavas av enskilda bolag.
Hamnförvaltningens åliggande inskränker sig
vanl. till utförande och underhåll av
hamnanläggningar och därtill hörande anordningar,
uppbärande av avgifter för dessas användning
samt överinseende över trafiken i h. men
omfattar i allm. ej verkställande av
lossnings-och lastningsarbete, transporter o. dyl.
Lossning och lastning verkställas vanl. av
enskilda, s. k. stuvare. Vid anlöpande av en h.
erlägges vanl. hamnavgift (se d. o.) enl.
fastställd hamntaxa. Se vidare
Hamndirektör, Hamnkapten,
Hamnordning och Hamnumgälder. — Jfr
planer och bilder av olika hamnstäder, t. ex.
Amsterdam, Genua, Göteborg m. fl. samt
Frihamn.
Här nedan lämnas några uppgifter rörande
Sveriges större h., gällande för 1927.
Ank. o. avg.
fartyg
Kajlängd meter Antal kajkranar Antal Netto reg.-ton MiU.
Stockholm 16,827 92 101,874 9,373
Göteborg 8,675 100 49,205 9,781
» fiskefartyg — — 39.302 737
Malmö 5,960 26 13.482 5,486
Norrköping 3.760 22 6,104 1,824
Gävle 5,027 20 3,238 2,060
Hälsingborg 3,175 19 12,465 3,940
Litt.: »Directory of swedish ports and
ship-ping 1927—1928», utg. av H. Eneborg och S.
K. Stockman; »Swedish harbours» (1928), utg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
