Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamstersläktet - Hamsun, Knut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Hamsun
440
n. om Alperna. Urspr. är den en östlig form,
som sprider sig västerut. V. om Rhen är den
sålunda ännu ej allmän. Hamstern vistas
helst på och invid åkrarna. Den är en
skicklig grävare, som överallt, där marken är
lämplig, anlägger sitt bo; det består av en 2 m
djup, lodrät gång, från vilken utgrena sig
andra gångar, vilka sluta i kamrar, därav en
sovkammare, de övriga förrådsrum. I dessa
senare inläggas vinterförråd av säd, bönor,
ärter o. dyl. Vintern tillbringas i dvala, men
hamstern lever någon tid på våren av de
insamlade förråden. Då hamstern förökar sig
raskt, blir den på många håll ett svårt
skadedjur. Köttet är ätligt, och skinnet nyttjas
till pälsverk. T. P.
Hamsun, Knut, norsk författare,
Nobelpristagare (f. 1859 4/8). Fadern, en fattig skräddare
i Lom i Gudbrandsdalen, flyttade, då sonen
var tre år, med familjen till Hamaröi i
Nordland. H. fick
genomleva en prövande
ungdom, växlande mellan
arbetarens och
litteratörens liv. 1873
återvände han till Lom, där
han stod i lanthandel;
följ, år var han
bodbetjänt i Tranöi i
Nordland och drog en
sommar kring som
gård-farihandlare. Dessa år
ha givit
erfarenhets-bakgrunden till H:s
skildringar av handelsplatser,köpmän och
gård-farihandel i hans senare periods romaner. 1877
—78 uppehöll han sig i Bö på en av Lofoten
-öarna, första året som folkskollärare och sedan
som länsmansbiträde. Samtidigt utkommo i
Nordland hans första, omogna skrifter:
novellen »Den gaadefulde», dikten »Et gjensyn»
och novellen »Björger», som passerade
obemärkta. 1879 begav han sig, understödd av
en nordländsk köpman, till förläggaren Hegel
i Köpenhamn med en nu okänd berättelse
(»Frida»), som refuserades. 1880 försökte han
sig som litteratör i Oslo men avvisades
överallt. Han var två år vägarbetare i Toten i
Gudbrandsdalen. 1882 gav honom en
storbondefru respengar till Amerika; han
arbetade först på farmer och var därpå bodbiträde
i Elroy i Wisconsin. 1884 råkade han i
Minnesota Kristofer Janson, den norske
författaren och predikanten, vilken anställde honom
som skrivbiträde. Hösten 1884 fick H. en svår
lungblödning; en insamling hjälpte honom till
Valdres i Norge, där han stannade halvtannat
år. 1886 sökte han förgäves platser i Oslo
men fick blott då och då några kronor för en
tidningsbit; denna nödtid har inspirerat hans
roman »Sult». En redaktör skaffade honom
respengar till Amerika; han var vintern 1886
—87 spårvagnskonduktör i Chicago, sommaren
1887 lantarbetare på prärien i Dakota och
uppträdde vintern 1887—88 som föreläsare
över nordisk litteratur i Minneapolis. H.
insåg sin oförmåga att assimilera sig med
Amerika, reste till Köpenhamn och skrev där första
delen av »Sult», tryckt s. å. i tidskriften Ny
Jord. 1889 utgav han den kvicka satiren »Fra
det möderne Amerikas aandsliv»; även
skärskådade han i »Lars Oftedal» (s. å.) den kände
västlandsprästen. »Sult» (1890) gjorde H.
ryktbar över Norden som en ny originell
författare. 1892 kom »Mysterier», en glänsande
skriven men orolig romap. Med brinnande hån
tecknade H. i »Redacteur Lynge» (1893) en
journalisttyp i Oslo och i »Ny jord» (s. å.)
den norska litterära bphemens parasitliv.
Mycket högt nådde H. med »Pan» (1894). Dess
skildringar av högnordisk natur ha
utomordentligt fina drag, dess panteistiska
naturkänsla stiger till en extatisk höjd, som saknar
motstycke, och dess kärlekshistoria är med sin
originella utformning av erotiskt livs naiva
ingivelser av hängivenhet, agg, stolthet
poetiskt och psykologiskt fängslande. H.
fortsatte sin kärlekspsykologi i »Victoria» (1898);
den är som alla H:s bästa romaner skriven
med en triumferande språklig konst, där den
starka lyriska inspirationen städse är bevakad
av artistisk takt. Icke lika framgångsrik är
H. som dramatiker i trilogien »Ved rigets
port» (1895), »Livets spil» (1896) och
»Aften-röde» (1898), som under Nietzsches inflytande
framställer ett snilles tragedi. Ej heller det
stora versdramat »Munken Vendt» (1902) har
den Hamsunska genialitetens fulla glans; H.
behärskar icke versen lika suveränt som
prosan. Diktsamlingen »Det vilde chor» (1904)
innehåller dock den sköna hyllningssången till
Björnson. En ny höjdpunkt nådde H. med
romanen »Under höststjernen» (1906),
fortsatt av »En vandrer spiller med sordin» (1909).
— »Benoni» (1908), fortsatt av »Rosa» (1909),
inleder ett nytt skede, antytt redan med
motivvalet i »Sværmere» (1904). Den förra
perioden må kallas H:s lyriskt romantiska, den
senare hans episka. I den förra förhärskar en
manlig typ, Hamsunhjälten, kännetecknad av
naturkärlek, hemlöshet i samhället, erotiskt
svärmeri, medkänsla, stolthet, kostliga påfund
av ironi och komisk fantasi.
Ensamhetskänslan i H:s diktning har varit inspirerad av
disharmonien mellan hans ungdoms proletärliv
och hans egenskap av kulturaristokrat, som
framdrevs av hans lyriskt konstnärliga geni;
han kände sig ej hemma bland någon av
samhällets klasser. Denna stämning har vid livets
mognad lättat. Därmed frigjordes i oväntad
styrka nya sidor av H:s diktarbegåvning.
»Börn af tiden» (1913), »Segelfos by» (1915)
och i synnerhet »Markens gröde» (1917), för
vilken han 1920 fick Nobelpriset i litteratur,
visade honom som en folkskildrare av stora
mått. Han hyllar nu det produktiva arbetet,
särskilt bondens arbete med landets odling. I
»Den sidste glæde» (1911) angrep han
överskatt-ning av boklig folkbildning. Ett bisarrt
drama, »Livets glæde» (1910), hör till H:s förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
