Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handeldvapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Handeldvapen
448
Hakebössa); vid skjutning stöddes de mot
en skjutställning, vilken fick upptaga stöten.
För att sköta dessa eldvapen fordrades två man.
Antändningsinrättningen var mycket enkel: på
en fängpanna, i vilken fänghålet utmynnade,
hälldes krut, som antändes med lunta. På
1500-talet uppfanns i Spanien lu n tlå se t
(se bild 3—4), som var första upphovet till
gevärslåset. Vapnet gjordes då även lättare,
och skjutställningen ersattes med en
gaffelkäpp, som nedstacks i marken för att tjäna
som stöd. Vapnet, som ännu vägde omkr. 7,5
kg, var näml, för tungt för eldgivning på fri
hand; kalibern var omkr. 25 mm. Ett med
lunt-lås och gaffelkäpp försett h. kallades musköt.
I Sverige infördes musköten 1592. Nästan
samtidigt med luntlåset uppfanns (i Nürnberg
1517) hjullåset (se bild 5—6), i
Sverige kallat f y r 1 å s och s i n t. Det medförde
den fördelen, att lunta (se d. o.) ej behövde
medföras, enär eld åstadkoms genom friktion
mellan svavelkis och ett roterande, räfflat
stålhjul. — På 1600-talet uppfanns vidare
flintlåset, där eld åstadkoms genom slag
mellan flinta och eldstål (se bild 7—8).
1612 omtalas svenska trupper, beväpnade med
flintbössor. Gustav II Adolf minskade
kalibern till omkr. 20 mm och gevärsvikten
till omkr. 5 kg, varigenom gaffelkäppen kunde
bortläggas. Sedan bajonetten på 1700-talet
antagits, blev namnet gevär allmänt. Större
förändringar förekommo sedermera först på
1800-talet, då försök med s 1 a g 1 å s (se bild
9—10) påbörjades. 1818 uppfann Joseph Egg
tändhatten, i vars botten slagkrutet
var fäst. Genom slag av hanen exploderade
detta, varefter lågan genom
tändhattstap-pen slog ned i laddningen och tände denna.
I Sverige antogs slaglåset 1840. — Försök
med räfflade h. ledde mot slutet av
1700-talet till antagandet av studsare
(räfflade, förkortade gevär), men dessa blevo efter
några skott svåra att ånyo ladda och kommo
småningom ur bruk. På 1840-talet antogos
allmänt räfflade gevär med spetskulor. —
De räfflade gevären bibehöllo urspr. de
slätborrade gevärens kaliber (18—19 mm), varför
stöten blev för häftig, när de längre och
tyngre spetskulorna ersatt rundkulorna. För
att motverka detta minskades kulans
diameter, d. v. s. gevärets kaliber. I’ Sverige
antogs 1860 ett av F. J. Wrede konstruerat
framladdningsgevär med 12,17 mm kaliber.
I början av 1800-talet lyckades tysken N.
Dreyse framställa ett acceptabelt
bakladd-ningsgevär, tändnålsgeväret, som 1841
antogs i Preussen, men först då under
amerikanska inbördeskriget 1861—65 den
självtätande enhetspatronen uppfanns, fick man
fullt tillfredsställande tätning. De första
bak-laddningsmekanismerna företedde flera olika
system, däribland D r e y s e s (bild 13), där
slutstycket föres rakt bakåt, R e m i n
g-tons (bild 11, 14—15), där slutstycket likt
en klaff fälles bakåt, och Peabodys (bild
16—17), där slutstyckets främre del sänkes
nedåt. 1866—70 införde flera länder
bakladdning. I Frankrike minskades samtidigt
kalibern till 11 mm. Under kriget 1870—71
med fransmännens Chassepotgevär (11 mm)
mot preussarnas tändnålsgevär (15 mm) blev
den mindre kaliberns överlägsenhet tydligt
märkbar. Omedelbart efter kriget skedde
därför en allmän kaliberminskning till 10,4—
11 mm. 1867 antogos i Sverige
bakladdnings-gevär av Remingtons system med 12,17 mm
kaliber (bild 11, 14—15).
Nästa stora förbättring var införandet av
repetergevär, vilka medgåvo väsentligt
ökad eldhastighet. De första repetergevären
hade framstock- el. kolvmagasin,
vilka, sedan de tömts, voro svåra att åter
fylla. Magasinet måste därför sparas i det
längsta och geväret användas huvudsaki. som
enkelladdare. 1878—86 antogo flera
länder repetergevär av denna typ med 10—11
mm kaliber. Största hindret för ytterligare
kaliberminskning — att svartkrutet var för
litet drivande och för mycket sprängande —
undanröjdes genom införandet av röksvagt
krut. 1886 antogs i Frankrike det första
finkalibriga geväret, 8 mm Lebelgeväret (bild
18), konstruerat för röksvagt krut; det hade
liksom föregående gevär framstockmagasin.
S. å. antogs i Österrike ett 11 mm
Mannlicher-gevär med lådmagasin och
paketladdning. Genom kombination av dessa
båda gevärskonstruktioner ha de moderna
repetergevären uppkommit. De ha 6,5—8 mm
kaliber och lådmagasin, som laddas genom
samtidigt införande av vanl. 5 patroner,
sammansatta i ett paket. De moderna gevären
ha alla cylindermekanism, utvecklad ur
Drey-ses system. Utgångshastigheten var till en
början omkr. 630 m per sek. (vid 8 mm
kaliber)—730 m per sek. (vid 6,5 mm kaliber).
Sedermera har den genom förbättrat krut
och ändrad kulform ökats med 100—200 m per
sek. Den senare ändringen har främst
inneburit införandet av kulor med lång, skarp
spets och avsmalnande bakre del,
torped-el. långspetskulor, genom vilka
luftmotståndet minskas samt flackare banor
och större skottvidd erhållas (jfr Projektil).
I Sverige antog man 1894 en
repeterkar-bin och 1896 ett repetergevär av Mausers
system, båda med 6,5 mm kaliber (bild 12,
19—22). I Danmark 1889 och i Norge 1894
antogos Krag-Jörgensens gevär och karbiner
(bild 23—24), vilka skilja sig från vanliga
repetervapen därigenom, att de ej äro avsedda
för paketladdning och vanl. användas som
enkelladdare. Danmark antog härvid 8, Norge
6,5 mm kaliber. — F. n. står en ny
genomgripande förändring i handeldvapentekniken
på dagordningen, näml, införandet av
automatiska gevär och karbiner. Med ett
automatiskt eldvapen menas ett sådant, där
mekanismens öppnande och slutande sker genom
inflytandet av krutgasens tryck i st. f. genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
