Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hansson, Johannes Sigurd - Hansson, Josef - Hansson, Nils - Hansson, Ola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Hansson, J.—Hansson, O.
526
kyrkomötesinstitutionen», I—II) samt har
varit medarb. i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning 1901—09 och från 1913, i
Göteborgsposten 1909—12. ’H. var stadsfullmäktig
i Göteborg 1911—26 och har tagit initiativ
till anläggandet av botaniska trädgården där.
Hansson, Josef, bonde, talman (1707—84).
Var av gammal bondesläkt från Mossebo
socken, Älvsborgs län. Genom gårdfarihandel
m. m. förvärvade H. rikedom och ägde bl. a.
flera gårdar i Kinds härad. H. var från 1740
till frihetstidens slut (med avbrott 1769—70)
riksdagsman. Han hade ovanlig talegåva,
ståtligt yttre, var rådig och oförskräckt samt
mycket ansedd, omfattade moderata
mössidéer och blev på 1760-talet utpräglad
anhängare av mössorna. Vid talmansvalet 1765
besegrade han Olof Håkansson. 1771 blev H.
åter riksdagsman och talman. Då han efter
statsvälvningen 1772 framförde
bondeståndets tacksägelse till konungen, skedde det
i ordalag, vilka kunde tolkas som ett
lovprisande av frihetstidens statsskick. Jfr
uppsats av O. Mannerfelt i Borås Tidning 15
mars 1923. L. S.*
Hansson, Nils, jordbruksforskare (f. 1867
8/3). Genomgick kurser vid Hvilan och vid
lantbruksinstitutet vid Alnarp 1895—96 samt
brukade eget hemman vid Åkarp 1891—1907.
Lärare vid Hvilans
lantmannaskola 1896
—1907, föreståndare
för den nyinrättade
Centralanstaltens för
jordbruksförsök
hus-djursavd. Led. av
folk-hushållningskommis-sionen 1917—19, ordf,
i den för kristiden
tillsatta produktionskom-mittén 1917—18 och i
statens
odlingskom-mitté 1918—22.
Stats
råd och chef för Jordbruksdep. 1920—21. Under
lärartiden vid Hvilan verkade H.
framgångsrikt för föreningsväsendet bland ortens
lantmän och blev den ledande i
ladugårdskontroll-föreningsrörelsen. I »Handledning för
kontrollassistenter» (1901; många uppl.) och
»Kontroll-föreningarnes arbetsfält» (1905; många uppl.)
utformade H. kontrollarbetets grundvalar och
uppställde, väsentligen på grund av de
erfarenheter, som vunnits vid
ladugårdskontrol-len, normer för nötboskapens utfodring. H:s
fodernormer för de olika husdjursslagen ha
blivit allmänt antagna till rättesnöre vid
husdjurens utfodring i de nordiska länderna, och
han är en internationell auktoritet på detta
område (jfr Fodermedel). H. har
ytterligare skrivit »En lönande ladugårdsskötsel»
(av Lantbruksakad. prisbelönt tävlingsskrift;
1904; 7:e uppl. 1927), »Vår svenska
svinskötsel» (1911; 3:e uppl. 1924), »Handbok i
ut-fodringslära» (1912—16), »Husdjurslära för de
lägre lantbruksläroverken» (1916; 3:e uppl.
1922; tills, m. P. L. Nanneson), »Husdjurens
utfodring» (1922; särtryck ur föreg.; 2:a uppl.
1928; även utländska uppl.) samt talrika
uppsatser i svenska och utländska
lantbrukstid-skrifter. Fil. hedersdr i Lund 1918. H. J. Dft.
Hansson, Ola, författare (1860 12/n—1925 26/a).
H. var av bondesläkt, blev student i Lund 1881
och fil. kajid. 1882, företog resor över
kontinenten och bosatte sig — efter sitt giftermål
med den dansk-tyska
författarinnan Laura
Mohr (pseud. Laura
Marholm) — i
Tyskland 1889, från vilken
tid han skrivit sina
skönlitterära och
kritiska arbeten även på
tyska. I början av
1900-talet flyttade han
över till Frankrike,
där han bosatte sig i
Meudon utanför Paris.
1918 slog han sig ned i
Danmark men drevs av penningbekymmer och
sjukliga förföljelseidéer åter ut i världen; han
dog i Böjükdere, en förstad till
Konstantino-pel. Sedan 1911 var han studentkårernas
Frö-dingsstipendiat. — H. debuterade med
»Dikter» (1884) och »Notturno» (1885), besjälad
naturlyrik över motiv från skånska slätten.
Redan här röjer sig den »livsångest», varåt
han gav ett förtätat uttryck i »Sensitiva
amorosa» (1887), en samling prosaskisser,
ägnade kärlekslivets psyko-fysiologiska
instinktsida och starkt påverkade av dansk
novellistik, främst J. P. Jacobsen. Samma
fata-listiska mystik, betonande den mänskliga
oansvarigheten, präglar novellsamlingen »Parias»
(på ty., 1890) och hans bästa romaner från
1890-talet, i allm. först publicerade på ty.,
»Fru Ester Bruce» (1894; sv. uppl. 1900), »Hos
huldran» (1895) och »Vägen till lifvet» (1896).
Av självbiografisk karaktär äro romanerna
»Före giftermålet» (1893), »Resan hem, en
ungdoms- och vandringshistoria» (1895; utg. på no.
1894) och »En uppfostrare» (1895). I Tyskland
fångades hans lättrörliga och lätt påverkbara
ande av Nietzsches övermänniskokult och
»Rembrandtistens» (Julius Langbehns)
estetiskt färgade bondeevangelium; han gjorde
front mot naturalismen ur filosofisk synpunkt
med »Materialismen i skönlitteraturen» (1892)
och gav i »Ung Ofegs visor» (s. å.) ett lyriskt
uttryck för sin nya heroiska livsstämning.
Utom litterära essäer — »Das junge
Skandinavien» (1891), »Seher und Deuter» (1893)
m. fl. — skrev han nu också en serie nya
»Kåserier i mystik» (1897). Efter en
genomgången inre kris, som för någon tid förde
honom i den katolska kyrkans sköte, utgav
han 1906 »Det förlofvade landet», en
samling dikter, som omfattade dels satiriska
utfall, dels ömma hemlandstoner, 1907 »Nya
visor», i vilka han sammanfört skånska
hem-bygdsdikter, poem om tysk alpnatur och
fran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
