Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harakiri el. Seppuku - 1. Harald (Klak, dansk konung) - 2. Harald I (Blåtand, dansk konung) - 3. Harald II (dansk konung) - 4. Harald III (Hen, dansk konung) - 1. Harald el. Guld-Harald (dansk prins) - 2. Harald Kesja (dansk prins) - 1. Harald Arfot (engelsk konung) - 2. Harald Godwinsson (engelsk konung) - 1. Harald Hårfager (norsk konung) - 2. Harald Gråfäll (norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’539
Harald
540
buken», japanskt sätt att efter en viss
högtidlig ritual begå självmord. En vän till den,
som skall dö, är hans »sekundant» och avhugger
strax efter dådet hans huvud med ett enda
svärdshugg. H. uppkom under den japanska
riddartiden som en utväg att ej falla i en
segrande fiendes våld, blev sedermera
gentlemannens sätt att avtvå en skymf, som han
var ur stånd att hämnas, och över huvud ett
värdigt och högstämt sätt att skiljas hädan.
Under de senaste århundradena var det också
ett prerogativ för adelsmännen att vid
dödsdom själva få genom h. utföra, domen. B. Kgn.
Harald, danska konungar.
1. H. (H. Kla k). Under strid om
makten med kung Godfreds söner sökte H. hjälp
hos Ludvig den fromme, som begagnade
tillfället att söka kristna Danmark (jfr E b o).
826 lät H. med stort följe döpa sig vid
Ingel-heim, varefter Ansgarius (se d. o.) följde med
till Danmark. — 2. H. I (H. B 1 å t a n d) blev
konung efter sin faders, Gorm den gamles, död
omkr. 950 och regerade till sin död (omkr. 986).
H. var först fientligt stämd mot kristendomen
men måste tillåta ärkebiskop Adaldag (se d. o.)
att upprätta tre fasta biskopsstift i Danmark.
Omkr. 960 lät han döpa sig jämte sin
drottning, den obotritiska furstedottern Tove. H.
vidgade det jylländska kungadömet till öarna
och gjorde också Norge till en tid skattskyldigt.
Däremot stred han utan framgång mot kejsar
Otto II, som 974 trängde in över Dannevirke.
H. skildras som mild och rättvis, och
uttrycket »Kung H:s lagar» i senare lagstiftning
häntyder möjl. på honom. Mot slutet av sin
levnad kom han i strid med sin son Sven
(Tveskägg), måste fly ur riket och dog i
Nordtyskland. — 3. H. II (d. 1018), son till
Sven Tveskägg. Styrde landet under faderns
tåg till England, blev konung efter faderns
död 1014 och bistod sin bror Knut vid
Englands erövring. — H. III (H. Hen, d. v. s.
»mjuk sten», »täljsten»; d. 1080), äldste son
till Sven Estridsen. Valdes efter faderns död
1076 till konung som det fredliga folkets
man mot brodern Knut (den helige). H. var
rättvis och gjorde sig förtjänt om
rättskipningen och myntväsendet. P. E-t.
Harald, danska prinsar.
1. H. el. G u 1 d - H a r a 1 d, vikingahövding
på 900-talet. brorson till Harald Blåtand. Han
uppges ha dräpt norske kungen Harald
Gråfäll och själv ha dräpts av Håkon jarl.
2. H. K e s j a (»Spjut»; d. 1135), son till
Erik I (Ejegod). Då fadern drog till
Jerusalem 1103. satte han H. till riksföreståndare.
Denne var en grym och våldsam krigarnatur
och måste vid kungavalet 1104 vika för sin
farbror Nils. Han deltog 1132 i upproret mot
denne men slöt sig sedan till Nils mot sin
halvbror Erik Emune. Efter slaget vid
Fote-vik (se F o t e v i k e n) blev H. jämte 10 söner
halshuggen i Jylland. P. E-t.
Harald (Harold), engelska konungar.
1. H. Har fot (omkr. 1016—40), son till
Knut den store och dennes frilla Ælfgifu, var
under sin barndom lydkonung i Danmark med
Thorkil den höge som förmyndare men
uppehöll sig sedan i England. Vid faderns död
1035 kom han i strid med sin halvbror
Harde-knut (se d. o.) om väldet i England; 1037
lyckades han vinna hela landet. H. var en
våldsam och ärelysten man; hans tillnamn
kan möjl. förklaras av ett lidelsefullt
jaktintresse.
2. H. Godwinsson (omkr. 1022—66),
son till jarl Godwin (se d. o.) och den danska
hövdingadottern Gytha. blev efter sin fars
död 1053 jarl i Wessex och var under den
svage Edvard Bekännaren den verklige
innehavaren av kungamakten. Vid dennes död
1066 valdes H. till konung men blev genast
anfallen från två håll, av norske konungen
Harald Hårdråde och hertig Vilhelm av
Nor-mandie; Harald besegrade han vid Stamford
bridge 25 sept., varvid denne stupade i slaget,
men i striden mot Vilhelm förlorade han
vid Hastings 14 okt. krona och liv (se
England, sp. 850). H. var högväxt och ståtlig, i
striden tapper, som regent måttfull och klok.
Litt.: J. Steenstrup, »Englands erobring ved
hertug Vilhelm af Normandiet» (1877). Å. S-n.
Harald, norska konungar.
1. H. H å r f a g e r, den förste konungen
över hela Norge (trol. omkr. 860—930), son
till Halvdan Svarte (se d. o.). H. fortsatte
sin fars landvinningar genom att erövra
Mjö-senbygden. I förening med Håkon
Grjotgards-son (se d. o.) angrep H. Tröndelagen, som dock
aldrig kom att tillhöra H:s rike på samma
sätt som Vestlandet, vars tidigare styresmän
besegrades och fördrevos genom slaget i
Hafrs-fjord (omkr. 872). Sagornas berättelser om
H:s statsordning måste i huvudsak förkastas
som opålitliga; däremot har sägnen om att
han »tog odalen (den fulla äganderätten) från
bönderna» en historisk bakgrund, i det att
H. i de erövrade landsdelarna (särskilt
Vestlandet) uppträdde på samma sätt som
vikingarna i de nordiska statsbildningarna på
Brittiska öarna. Många västnorska stormän
och bönder drogo därför till Island. Snorres
berättelse om att H. delade riket mellan sina
söner är oriktig; till tronarvinge insatte H.
sin drottningfödde son Erik (Blodyx). J. Schr.
2. H. G r å f ä 11 (d. omkr. 974), son till
Erik Blodyx och den danska kungadottern
Gunhild, blev omkr. 960 konung i Norge.
Tillnamnet Gråfäll fick han enl. sagorna,
därför att han ständigt gick klädd i en
grå-verkskappa. Danske konungen Harald
Blåtand, H:s fosterfader, hade bistått H. och
hans bröder i att vinna Norge. Under
ledning av sin mor förde de en energisk kamp
mot fylkesreaktionens representanter och
dräpte flera illegitima ättlingar till Harald
Hårfager samt den tröndske jarlen Sigurd,
vars son Håkon ingick förbund med den
danske kungen. H., som lockats ned till
Danmark, dräptes där omkr. 974. J. Schr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
