Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hatt (huvudbonad) - Hatt (botanik)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Hatt
624
Bild 1. Tessal isk
hatt(pe-tasos).
Bild 2. Hatt från tiden
omkr. 1300.
Bild 3. Hatt från
1400-talets förra hälft.
Bild 4. Nederländsk hatt.
1620-talet.
blandning av hår av bäver, bisam, utter, säl
o. s. v.), dels av ull (blandningar av får- och
lammull). Fälbhattar
(cylinderhattar) göras med stomme av lärft, som styvas
med schellack och överdrages med silkesfälb.
Chapeaux-claques tillverkas av ylletyg eller
atlas över en fjädrande metalltrådsställning,
så att de kunna hopfällas och åter utspännas.
Till halmhattar nyttjas vanl. vissa
halmsorter men även trä- och bladfibrer. Stråna
blekas, sammanflätas, komma i handeln som
flätor och färgas i många fall.
Panama-hattar tillverkas av bladfibrer av
palmväxten Carludovica palmata; efterapas av sämre
stoff. S. k. äkta panamahattar komma mest
från n. ö. delen av Sydamerika.
Damhattar förfärdigas ofta av tyg (siden, sammet
o. s. v.) på en stomme av styvt material.
Under antiken gick man mest barhuvad,
men på resor och vid arbete ute buro greker
och romare h., mest den låga, platta och
bred-skyggiga tessal iska h. (kdusi’a pe’tasos),
försedd med hakrem, vari den ofta fick hänga
nedanför nacken (bild 1). Under
medeltiden-omtalas först på 900-talet h. (av halm eller
ylle), på 1000-talet filthattar; ett årh. senare
fingo dessa uppvikta brätten. Omkr. 1300
uppkom en hattform med baktill uppviket
brätte (bild 2); på 1400-talet brukades hattar
med hög kulle (bild 3). Omkr. 1550 spred sig
från Spanien ett hattmod med styv, veckad
kulle och smalt brätte (se bild vid art. F
i-1 i p, sp. 327). Under 1600-talets början
utträngdes den spanska h. och baretten av den
nederländska h., som hade brett, elegant
svängt brätte och ofta stor plym (bild 4). Den
under trettioåriga krigets dagar brukade
»svenskhatten» var mjukare och hade lägre
Bild 9. Paradhatt
för svenska civila
tjänstemän.
Bild 10.
Damhatt. 1838.
kulle. Under Ludvig XIV slog man upp
brättet först på en sida, sedan på tre, vilket mod
bibehöll sig ända inemot 1700-talets slut (bild
5). För att ej bringa peruken i oordning bar
man ofta denna h. under armen (chapeau-bas).
Den trekantiga h. blev under franska
revolutionen och första kejsardömet »tvåkantig», i det
att det ovalt skurna brättet uppfästes fram och
bak eller på sidorna (bild 7). Under
revolutionstiden infördes cylinderhatten (bild 6), som
därefter ända in på 1900-talet har bibehållit
sig som fälbhatt (bild 8) i lindrigt växlande
former, vid sidan av vardagslagets
rundkul-liga, styva eller mjuka filthattar och de om
somrarna ofta brukade halmhattarna. —
»Trekantig hatt» (faktiskt tvåkantig) ingår i
paraddräkten för generalspersoner,
Generalstabens officerare och vissa andra stabsofficerare i
armén samt även för flottans officerare, civila
ämbetsmän och hovämbetsmän (bild 9). Den
spanska h:s typ går modifierad igen i
doktorshatten (se Doktor, med bild på sp. 1101).
H. i egentlig mening bars av kvinnor först
in på 1300-talet. Den strutformiga henninen
(se Dräkt, bild 90) samt även filthattar
brukades. 1500-talets kvinnohuvudbonader
voro av växlande form, men under 1500- och
1600-talet liknade de ofta männens.
1700-talets svärmeri för herdeliv gav insteg åt
schäferhattarna av halm, lågkulliga med
naturligt fallande brätte. Från franska
revolutionen till 1860 bibehöll sig i växlande
skepnader den som »kråka» formade halm- el.
sidenhatten med nackkulle och vitt
framspringande skärm (dess typ ses på bild 10).
Det senaste halvseklet har sett
damhattmoderna växla från de minsta till de största
dimensioner, i fantastisk formrikedom och
utstyrsel med konstgjorda blommor, band,
plymer, fågelfjädrar o. s. v. Den s. k.
klock-hatten har, djupt nedtryckt på huvudet,
bibehållit sig som grundform under det
senaste årtiondet. — Jfr även bilder vid art.
Dräkt. (A. Lwn.)
Hatt, bot., den del av fruktkroppen, som
uppbär fruktlagret hos hymenomyceter,
murklor m. fl. svampar. H. är oftast försedd med
en från undersidan, stundom kanten, utgående
fot eller direkt fäst vid underlaget, antingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
