Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haüy, René Just - Haüy, Valentin - Haüyn - Hazara - Hazelius, släkt - Hazelius, Artur Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679
Haüy, V.—Hazelius, A. I.
680
tes 1848 av franska staten och uppställdes i
naturhistoriska museet i Paris. — Det var
väsentligen genom H:s insatser, som
kristallo-grafien utvecklades till en verklig vetenskap.
H. plägar därför betecknas som den
vetenskapliga kristallografiens egentlige
grundläg-gare (se vidare Kristallografi),
»kristallografiens fader». Viktigast av H:s skrifter
äro dels hans »Essai d’une théorie sur la
structure des crystaux appliquée ä plusieurs
genres de substances crystallisées» (1784), vari
H:s kristallografiska teori utförligt framlades,
dels hans stora »Traité de minéralogie» (1801;
2:a uppl. 1822—23). N. Zn.
Haüy [ayji’], Valentin, fransk
blindpedagog (1745—1822), bror till R. J. H. Öppnade
1785 i Paris en skola för blinda, den första i
sitt slag, med undervisning i vanliga
skolämnen, hantverk och musik. Ett av H.
utgivet arbete om blindundervisning (1786), tryckt
med stora, upphöjda bokstäver, som kunde
läsas av såväl blinda som seende, anses vara
det första blindtrycket. Som blindpedagog
verkade H. även 11 år i Ryssland. G. Å.*
Haüyn [ayjl’n], se Sodalitgruppen.
Hazära, en mongolisk ras i Afganistan,
lydande under dess emir och huvudsakligen
bosatt i höglandet kring övre Hilmend och
mellan Herat och Kabul. De utgöra mer än
600,000 människor och äro rena mongoler till
såväl yttre kännemärken som språk; de
uppdelas i en hel mängd olika stammar. H.
härstamma från invandrare på 1200-talet.
Hazelius, svensk släkt från Berga by i
Hassela socken (därav namnet) i Hälsingland, där
äldste kände stamfadern, bonden Esbjör
Eriksson, omtalas vid mitten av 1550-talet.
Sägnen om släktens härstamning från finska
invandrare beror på en förväxling. Son efter
far i fyra generationer, från 1672 till 1816,
verkade medlemmar av släkten som präster
i Bergsjö och Hassela pastorat. Mest
betydande av dem var den herrnhutismen
närstående prosten Per H. (1723—1800). Om hans
sonson J. A. H. och dennes son Artur I. H.
se nedan. Jfr V. Söderberg, »De herrnhutska
Hazelierna» (i Vår Lösen 1911). V. S-g.
Hazelius, Artur Immanuel, Nordiska
museets grundläggare (1833 30/h—1901 27/b),
son till J. A. H. Blev student i Uppsala 1854,
fil. dr 1860, utnämndes s. å. till huvudlärare
i modersmålet vid Nya elementarskolan i
Stockholm och blev 1864 lektor i svenska
språket och litteraturhistoria vid Högre
lärarinneseminariet. H. sysslade även med
språkvetenskapliga arbeten, verkade för stavningens
förenkling och var sekr. vid nordiska
rätt-stavningsmötet i Stockholm 1869. Under en
resa i Dalarna 1872 hade hans intresse riktats
på den gamla, även i dessa bygder försvinnande
allmogekulturen. Han insåg genast hur
nödvändigt det var att insamla föremål och
traditioner, som kunde belysa den försvinnande
folkkulturen och därmed möjliggöra studiet
och skildringen av det svenska folklivet
ge
nom tiderna. Oförtrutet grep han sig an
härmed, och redan 24 okt. 1873 kunde han öppna
sina samlingar för allmänheten. Det rastlösa
insamlandet fullföljde han alltjämt med
beundransvärd energi, och ingenting
försmåddes, allt medtogs. Till en början riktades
hans uppmärksamhet uteslutande på
allmogeföremål, ej blott inom Sverige utan över
hela Skandinavien. Småningom vidgades
hans intresse, så att alla samhällsklasser
blevo representerade i samlingarna. Dessa,
som först kallades
Skandinavisk-etnografiska museet, överlämnade han
1880 till svenska folket och förändrade
namnet till Nordiska museet (se vidare
d. o.). Vid anordnandet av sitt museum
följde H. delvis helt nya principer, avsedda att
på ett för besökaren tilltalande och tydligt sätt
illustrera dräkters, möblers och övriga
föremåls roll i det verkliga livet. Målade
(delvis även äkta) interiörer och påklädda
figurer förekommo rikligt, men den åsyftade
verkan kunde av tekniska skäl ej nås mer
än delvis. — Redan 1880 började tanken på
att bilda ett friluftsmuseum uppstå hos
honom, men först efter 11 år kunde Nordiska
museets avd. på Skansen på Djurgården
i Stockholm 1891 öppnas för allmänheten.
Här kunde ej blott föremål utställas i sin
naturliga miljö utan också folktraditionen
erhålla en levande framställning. Dans och
musik, festseder och lekar, dräktskick och
arbetssätt kunde här framföras i en vacker
miljö, ägnad att väcka och underhålla den
kärlek till fosterlandets kultur, som var H:s
stora livspatos. H. påtog sig för
förverkligandet av sina företag en oerhörd
arbetsbörda och, i förhållande till sin ställning,
halsbrytande ekonomiska risker men
lyckades med sin enastående energi småningom
göra den stora allmänheten till medarbetare.
Nordiska museet har vuxit till en betydande
institution, och den insats H:s livsgärning
gjort i den svenska kulturutvecklingen kan
knappast ännu överskådas. Tydligt
framträda dock redan spåren därav såväl i den
blomstrande svenska folklivsforskningen som
i det mäktigt växande intresset för
hembygds- och kulturminnesvård. Bland H:s
utgivna arbeten märkas »Det svenska
bibel-öfversättningsarbetet» (i Svensk
Litteratur-tidskr. 1868) och »Om svensk rättstafning»
(2 avh., 1870—71). Han deltog dessutom i
redigerandet av »Läsebok för folkskolan» och
utgav »Fosterländsk läsning för barn och
ungdom» (1868; ny uppl. 1869), »Svensk
folkläsning» (3 h., 1870) och »Småskrifter för
folket» (11 små h., s. å.) samt redigerade alla
skrifter, som utgingo från hans museum, ss.
»Minnen från Nordiska museet» (2 bd, 1879—
92), »Bidrag till vår odlings häfder» (5 h., 1881
—92), »Meddelanden från Nordiska museet»
(årg. 1881—98) m. fl. Led. av Vet.-akad. 1898.
Litt.: Fr. Böök, »A. H.» (1923). — H:s porträtt
återges på vidstående plansch. (N. E. H.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
