Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hegel, Georg Wilhelm Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739
Hegel, G. W. F.
740
sin motsägelsefullhet slå över i varandra och
tillsammans bilda en sig-själv-utvecklande
process. Denna tankegång förenas i hans
system med den för transcendentalfilosofien
grundläggande förutsättningen, att allt vara
endast finnes i uppfattningen. Det varande
blir då för H. tänkandet, och detta måste
vara oändligt och vidare identitet av subjekt
och objekt. Idéerna, som enligt det
föregående bilda världsutvecklingens process, fattas
då som tankar, som tänka sig själva. Denna
idéernas utveckling får icke fattas som
tid-lig; den är ett slags otidlig logisk process.
Den följer därvid en bestämd rytm, som
förlöper i tes, antites och syntes. I tesen, i
vilken idén säges vara i sitt i-sig-vara, är
begreppet identiskt med sig självt. Men
då detta begrepp liksom alla andra är
motsägande, slår det över i sin motsats,
antitesen, i vilken idén är i sitt »Anderssein», för
att slutligen i syntesen återvända till sig
själv ur sitt utom-sig-själv-vara. Tesen säges
vara den rena omedelbarheten, under det att
antitesen är det förmedlade. I syntesen
tänkas motsatserna vara på en gång
upphävda och »uppbevarade». H. kan nu aldrig
finna ett motsägelsefritt begrepp, varför
syntesen i sin tur visar sig vara motsägande och
ger anledning till ny dialektisk utveckling.
Därigenom, att H. aldrig kan uppställa
en motsägelsefri idé, får utvecklingen icke
något- slut. H. tänker visserligen, att
utvecklingens mål skall vara upphävandet av all
motsägelse, så att slutmålet blir den absolut
motsägelsefria absoluta syntesen, men denna
tanke kan aldrig realiseras, varför den
dialektiska processen, som de Hegelska idéernas
tidlösa utveckling kallas, fortsätter in
infi-niUim. Det sista momentet — den absoluta
filosofien — slår nämligen på grund av sin
motsägelsefullhet över i det första
momentet — det rena varat. Den dialektiska
utvecklingen bildar därför en cirkel eller ett
system av cirklar, varför den också liknas
vid en orm, som biter sig själv i stjärten.
Som ett exempel på denna dialektiska metod
kan första trilogien i logiken nämnas.
Utvecklingen måste börja med det rena varats
begrepp. Men denna tes är som det rena varat
utan varje bestämdhet så tom, att den slår
över i sin motsats, det rena intet (antitesen).
Men det rena varat är dock något och därför
skilt ifrån intet. Syntesen blir då övergången
från det ena begreppet till det andra, och
detta tredje begrepp är förändringen,
»Wer-den». Denna är dels övergången från varat
till icke-varat (uppkomsten) och övergången
från icke-varat till varat (undergången). Men
denna syntes, »förändringen», är själv
motsägelsefull, varför den slår över i sin
motsats, och den dialektiska utvecklingen
fortsätter. — H:s fenomenologi framställer
medvetandets utveckling ifrån det filosofiskt
obildade stadiet — den sinnliga uppfattningen
— till det rena varat, varmed filosofien
börjar. Han kallar sin metafysik för logik
och ställer sig därmed i opposition emot den
vanliga, ända från Aristoteles allmänt gängse
uppfattningen, att logiken endast är en
formell vetenskap. Form kan enl. H. icke
förefinnas utan innehåll, varför logiken måste
vara en vetenskap icke endast om formen
utan även om innehållet. Som vetenskap om
det materiellt bestämda tänkandet blir
logiken själv metafysik. Ty tänkandet är ju enl.
H. det absoluta. Logiken är då filosofiens
första del och börjar med varat och dess
övergång i icke-varat och förändringen. Den
innehåller även den berömda utredningen om
väsendet och fenomenet.
Filosofiens andra del, naturfilosofien, är
systemets svagaste parti trots den
skarpsinniga analys av de naturvetenskapliga
grundbegreppen, däribland av tiden och rummet,
som där ges. Tredje delen är andens filosofi,
som har tre delar: den subjektiva anden, den
objektiva anden och den absoluta anden. I
den första delen finner man bland annat
psykologien, och denna slutar med en
undersökning om viljans begrepp, om vilket H.
förklarar, att dess innersta väsen är friheten
eller självbestämningen. Detta begrepp
leder över till den objektiva andens filosofi, ty
denna vetenskap behandlar just det innehåll
viljan ger sig själv i rätten och sedligheten.
Det mest berömda momentet i denna del
av systemet är historiens filosofi. H. anser,
att de historiska förloppen icke bilda ett
planlöst virrvarr utan att man i dem kan
finna en djup mening, då de alla ske för att
realisera den förnuftiga friheten.
Världsanden leder den historiska utvecklingen för
att medelst denna realisera sitt ändamål
friheten, och den använder sig därvid av de
mänskliga individerna och av folken för att
småningom ge verklighet åt detta.
Människorna drivas nu av sina passioner, framför
allt av tillfredsställandet av självhävdelsen,
men världsanden ordnar utvecklingen så, att
individerna, då de tillfredsställa sina lidelser,
på samma gång tjäna den förnuftiga
frihetens sak. I denna del av systemet finner
man det bekanta ordet: det förnuftiga är
verkligt och det verkliga förnuftigt. — Varje
folk har sin särskilda uppgift att fylla vid
realiserandet av denna, och då den är
uppfylld, försvinner detta folk från den ledande
platsen och efterträdes av ett annat.
Världshistorien är därför världsdomen. Varje folk
äger en överindividuell folkande; över alla
folkandar står världsanden.
I den absoluta andens filosofi behandlar
H. det absoluta, vilket i konsten
framträder i den sinnliga åskådningens form,
i religionen i känslans och föreställningens
form och i filosofien, som är det absoluta
självt, i det rena tänkandet. H. gav en om
imponerande lärdom vittnande framställning
om den utveckling, som dessa vetenskapers
föremål undergått, och han sökte pressa in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
