Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hefnerlampa - Heftye, Thomas Johannesen - Heftye, Thomas Thomassen - Hegar, Friedrich - Hegel, släkt - Hegel, Georg Wilhelm Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
737
Heftye—Hegel, G. W. F.
738
ljus el. H e f n e r 1 j u s. Ljusstyrkan mätes i
horisontal led hos den fria lågan från en h.
med amylacetat som brännämne och försedd
med en rundbrännare med fullveke av 8 mm
diameter; den inställes så, att lågans höjd
(utan lampglas) blir 40 mm. Se
Belysning, Elektrisk belysning, sp. 629,
och Ljusenhet. G. H-r.
Heftye, Thomas Johannesen, norsk
affärsman, mecenat (1822—86), först delägare
i, från 1864 chef för familjens gamla ansedda
bankir- och skeppsredarfirma. H. var en högt
ansedd kommunalman i Oslo och arbetade
ivrigt på stadens förskönande.
Heftye, Thomas Thomassen, norsk
ämbetsman (1860—1921), son till Th. J. H.
Blev ingenjörkapten 1895, var 9 juni—21 okt.
1903 försvarsminister (i Blehrs ministär),
därefter överstelöjtnant och militärkonsulent vid
norska statsrådsavd. i Stockholm. Efter
uni-onsbrottet 1905 var han till sin död
general-dir. för telegraf- och statstelefonväsendet med
undantag av 18 mars—10 april 1908, då han
åter var försvarsminister (i Gunnar Knudsens
ministär). H. var medlem av den
internationella kommission, som styrde Sönderjylland
under folkomröstningen 1920. Han omkom vid
en järnvägsolycka. O A. ö *
Hègar, Friedrich, schweizisk tonsättare
och dirigent (1841—1927). Verkade som
orkester- och körledare i Zürich, var 1876 —1914
även dir. för Züricher Musikschule och från
1914 för konservatoriet i Zürich. H. var högt
uppburen som tonsättare. Berömda äro ora
torierna »Manasse» och »Ahasvers Erwachen»
en violinkonsert i D dur och manskvartettei
(»Totenvolk» m. fl.). T. N.
Hegel, dansk bokförläggarsläkt F r e d
e-rik Vilhelm H. (1817—87) anställdes vid 15
års ålder i Gyldendalske boghandel (se d. o.),
förestod från 1838 firmans förlagsverksamhet
och övertog först bokhandeln och 1850 även
förlaget, som han utvecklade till ett av de
största i Norden. Hans son Jacob
Deich-mann Frederik H. (1851—1918) upptogs
1877 som kompanjon i faderns firma och blev
ensam ägare av denna 1887. Sedan firman
1903 övergått till ett a.-b., var H. till sin död
ordf, i dess styrelse. Han hopbragte en
ytterst värdefull samling kopparstick och
raderingar. Sonen Frederik Jacob D e i c
h-m a n n H. (f. 1880) har sedan 1912 tillhört
det stora förlagsbolagets direktion, från 1916
som ledare, och verksamt bidragit till
förlags- och bokhandelsverksamhetens
modernisering. Jfr även L. C. Nielsen, »Frederik
Vilhelm H. Hans forgængere og hans slægt»
(2 bd, 1909). P.E-t.
Hegel, Georg Wilhelm Friedrich,
tysk filosof (17 7 0 27/s—1831 14/n). Under
studieåren i Tübingen 1788—93 var H. vän
och kamrat med Hölderlin och Schelling.
Under det att Schelling med ett underbarns
receptivitet trängde in i
transcendentalfilo-sofiens grundtankar och utvecklade dessa,
mognade H:s filosofiska begåvning långsamt
H., som 1805 blev e. o. prof, i Jena, utgav
först året därpå sitt första betydande verk,
»Phänomenologie des Geistes». Den kritik,
som han däri riktade emot Schellings identi
tetssystem, bröt ifrån den sistnämndes sida
vänskapen emellan dem. Sedan H. efter
slaget vid Jena tvungits att lämna nyssnämnda
univ. och arbetat som redaktör och
gymnasielärare, blev han 1816 prof, i Heidelberg och
kallades 1818 till Berlin, där hans framgång
var mycket stor; han samlade kring sig en
lysande skara lärjungar och var efter få år
den tyska filosofiens dominerande gestalt. —
H. skildras av samtida som
gammalborger-ligt genomärlig och rättfram; i sitt sätt och i
sitt uppträdande hade han intet av det
romantiska geniet. Hans betydelse som filosof är
enastående; hans system är utan allt tvivel det
västerländska tänkandets väldigaste produkt.
Vid skapandet av detta har en skarpsinnig
analys samverkat med en systematiserande
syntes, som skapat enhetliga sammanhang
mellan tillvarons alla företeelser.
H:s filosofiska utveckling påverkades
starkast av Kants system. I likhet med Fichte
och sin vän Schelling ansåg H. dock, att man
omöjligen kunde stanna vid kriticismen, enär
dess outvecklade förutsättningar krävde ett
utförande. Han avböjer Kants uppfattning,
att man först av allt måste grunda
kunskapen: H. anser, att det är lika dåraktigt att
uppställa en kunskapsteori, som det var av
den gamle skolastikern att vilja lära sig
simma, innan han kommit i vattnet. Ty
kunskapsteorien förutsätter kunskapen. I
filosofien måste man börja med kunskapen
själv, som är tänkandet, och detta är det
absoluta. H. antar således i motsats till
Kant, att metafysiken som vetenskap är
möjlig. Detta absoluta måste vara identitet
av subjekt och objekt, enär det annars vore
osjälvständigt. Schelling hade uppställt en
sådan identitet som högsta princip, men han
hade därvidlag begått flera fel. Han hade
otillräckligt grundat det absoluta; detta
kommer hos honom omedelbart som ett skott ur
en pistol. Den Schellingska identiteten är
vidare alltför fattig och tom; den är den
natt, i vilken alla kor äro svarta. Själv vill
H. avhjälpa dessa brister genom att grunda
identiteten — något som sker i hans
feno-menologi — och genom att låta det absoluta
i sig äga allt som innehåll. Detta innehåll
utgöres av alla de begrepp, som konstituera
den vanliga världsbilden. H:s kritiska ana
lys finner svagheten i dem alla. Ingen
filosof har så avslöjat de logiska bristerna både
i den vanliga världsuppfattningen och i den
vetenskapliga. Men i st. f. att förkasta dessa
begrepp, som han kallar idéer, på grund av
deras inre motsägelser söker H. förena dem
till en enhetlig verklighet. Han upphöjer
därvid motsägelsen till alla tings högsta
princip, i det att han låter idéerna på grund av
IX. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
