Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hegel, Georg Wilhelm Friedrich - Hegel, Karl von - Hegelian - Hegelska skolorna - Hegemoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
741
Hegel, K. v.—Hegemoni
742
denna utveckling i den dialektiska metodens
form. Han tvingades därvid ofta att göra
våld på materialet, men hans synpunkter
kasta ofta ett överraskande och förklarande
ljus över det, som behandlas, överallt söker
H. visa, att de olika momenten i utvecklingen
icke äro tillfälliga och falska utan att de med
nödvändighet framgå ur varandra och därför
ha en uppgift att fylla vid realiserandet av
det ändamål, som leder all utveckling.
H. har klandrats för sin stil, som man
funnit tung, klumpig och dunkel. Han har själv
kallat Kants terminologi barbarisk, men det
förefaller, som om detta ord än bättre passade
in på hans egna nybildningar. Denna kritik är
dock oberättigad, ty endast en sådan stil som
H:s kan återge den inträngande logiska
analysen och de dialektiska tankarnas
utveckling. Den är fast och märgfull och höjer sig
understundom till dityramb. — H:s verk
ut-gåvos genom »ein Verein von Freunden des
Verewigten» (18 bd, 1830—45; bd 19 1887).
I denna uppl. ingå, förutom de av H. själv
utgivna skrifterna, även
föreläsningsanteck-ningar. En ny uppl. i 20 bd påbörjades 1927.
— Litt.: B. Croce, »Cio chi è vivo e cio
che è morto della filosofia di Hegel» (1907;
även i fr., eng. och ty. övers.); K. Fischer,
»H:s Leben Werke und Lehre» (2 bd; i
»Ge-schichte der neueren Philosophie»; 2:a uppl.
1911); A. Phalén, »Das Erkenntnisproblem in
Hegels Philosophie» (1912); K. Leese, »Die
Geschichtsphilosophie H:s» (1922); G. Aspelin,
»H.» (1926). — H:s porträtt återges på
vid-stående plansch. C. H-m.
Hegel, Karl von, tysk historiker (1813
—1901), son till G. W. F. H. Var 1841—56
prof, i Rostock, sedan i Erlangen samt var
1850 led. av Erfurtparlamentet. Hans
»Ge-schichte der Städteverfassung von Italien»
(2 bd, 1847) bröt i åtskilliga avseenden
nya banor. H. ledde sedan 1862 utgivandet
av »Chroniken der deutschen Städte vom 14.
bis ins 16. Jahrhundert», 1—27 (1862—99),
och bearbetade där själv krönikorna för
Nürnberg, Strassburg, Köln och Mainz. H. skrev
även »Städte und Gilden der germanischen
Völker im Mittelalter» (2 bd, 1891), »Die
Entstehung des deutschen Städtewesens»
(1898) och en självbiografi, »Leben und
Erin-nerungen» (1900). G. W-k.
Hegeliän, anhängare till G. W. F. Hegel;
se Hegelska skolorna. — H e g e 1 i
a-n i’s m, filosofi av Hegels skola.
Hegelska skolorna, filos. Ej långt efter
Hegels död uppkommo filosofiska principstrider
inom hans skola. Dessa rörde sig närmast om
religiösa problem, men schismen utvecklades
snart till att gälla även kunskapsteoretiska
och ontologiska spörsmål. Det kritiskt
idealistiska och rationalistiska Hegelska systemet
utvecklades därvid å ena sidan till en förstelnad
kyrklig dogmatism, å andra sidan till en
radikal empirism och materialism. Detta
förhållande är icke förvånande, ty Hegel hade ju
i sitt system velat på en gång upphäva och
uppbevara alla principiella filosofiska
motsägelser. Lärjungarna ägde icke heller Hegels
kraft att sammanhålla motsägelserna, och
utvecklingen inom skolan har bekräftat den
gamla regeln, att lärjungarna i allm. äro
ensidigare än mästaren. — 1835 utgav D. Fr.
Strauss sitt berömda verk »Das Leben Jesu,
kritisch bearbeitet», vari han betecknar
evangeliernas berättelser om undren som myter.
Detta arbete framkallade den egentliga
brytningen, och i en stridsskrift präglade Strauss
de bekanta termerna om Hegelska skolans
höger, center och vänster.
Högern hävdade uppfattningen, att tron är
identisk med vetandet, och ansåg, att teismen,
själens odödlighet och Kristi gudamänskliga
väsen äro grundade i Hegels system.’ Till
denna riktning räknas bl. a. G. A. Gabler
(1786—1853) och K. Fr. Göschel (1781—1861;
konsistorialp resident). Vänstern hade ett
starkt fäste i den s. k. Tübingenskolan, som
till ledare hade F. Chr. Baur (se d. o.) och
till vilken även Strauss räknas och till vars
anhängare Bruno Bauer (se d. o.) hörde. Den
kanske intressantaste företeelsen i de
Hegelska skolornas historia är utvecklingen av
Hegels idealistiska historiefilosofi till Marx’
och Engels’ materialistiska
historieuppfattning. Enl. marxismen är ej — som Hegel
lärt — den förnuftiga friheten utan
ekonomiska förhållanden den innersta drivkraften.
Rätten, religionen och sedligheten äro
endast en ideologisk överbyggnad över dessa
förhållanden. I marxismen föreligger ett det
Hegelska systemets dialektiska upphävande.
Hegels preussiska statsfilosofi blir där en
socialistisk teori, som anser, att det
socialistiska samhället kommer att med inre
dialektisk nödvändighet utveckla sig ur de nuv.
förhållandena. Marx var påverkad av L. A.
Feuerbach, som också kan räknas som
tillhörande Hegelska vänstern. Bland Hegelska
centern märkas bl. a. J. K. Fr. Rosenkranz
och C. L. Michelet. I Italien har utvecklats
en stark Hegelskola (A. Vera, B. Spaventa
m. fl.). Den förnämste svenske hegelianen var
J. J. Borelius (se d. o.). Intresset för Hegels
system är f. n. märkbart stigande, ej blott i
Tyskland, där nykantianismen tenderar att
övergå i nyhegelianism, utan även i de
engelsktalande länderna. C. H-m.
Hegemoni (grek. hegemoni’a, lat.
principå-tus, ledning, anförarskap) kallades i det forna
Grekland den off. erkända övervikt, som
tillkom en mäktigare stat i förhållande till
andra, med denna förbundna stater. Det
rättsliga förhållandet var reglerat i en
förbunds-akt, som lämnade förbundsmedlemmarna större
eller mindre frihet men alltid överlämnade
anförarskapet i krig åt den ledande staten.
I regel menar man numera med h. den
faktiskt förhärskande ställning, som den ena
staten efter den andra intog (Sparta, Aten,
Tebe, i mindre mån, och från 338 f. Kr. Ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
