Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heiden, Fedor Logginovitj - Heidenhain, Rudolf - Heidenstam, von, släkt - Heidenstam, Gerhard Johan Balthasar von - Heidenstam, Oscar Gustaf von - Heidenstam, Verner von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
751
Heidenhain—Heidenstam
752
ralguvernör i Finland och förvärvade sig en
viss popularitet, hl. a. genom att inleda
förbindelser med det finska partiet, vars ledare
Yrjö-Koskinen 1882
inträdde i senaten. H.
påverkades dock snart
av de ryska
angreppen på Finlands
konstitution. Han väckte
1889 ett förslag, att
tull- och postverken
samt penningväsendet
skulle förenas med de
ryska, och utarbetade
1891 ett långt gående
förslag till
»organisation av förvaltningen
av storfurstendömet Finlands län». H. fick
avsked 1897. M. G. S.*
Heidenhain [häFdonhäin], Rudolf, tysk
fysiolog (1834—97), från 1859 prof, i Breslau.
Arbetade främst på muskelmekanikens och
körtelhistologiens område, där hans studier
över spottkörtelcellerna varit banbrytande.
Hans son Martin H. (f. 1864), sedan 1899
prof, i Tübingen, har arbetat på
cellbyggnadens och den histologiska färgkemiens
område. Hans »Plasma und Zelle» (2 bd, 1907
—11) är en utmärkt handbok. E-kN-d.
Heidenstam, von, svensk släkt, urspr. från
staden Heide i Dithmarschen. Till Sverige
inkom 1746 Peter Petersen (1708—83),
som 1747 blev livmedikus hos arvprinsen
Adolf Fredrik, 1752 arkiater och 1770
adlades med namnet von H. Om hans son G. J. B.
von H. och dennes sonson O. G. von H. se
nedan. Den sistnämndes son Carl
Gerhard von H. (f. 1876 n/u) blev legationsråd
i Petersburg 1910 och i disponibilitet 1916
samt är sedan 1924 minister i Moskva. — G.
J. B. v. H:s brorson överingenjören Nils
Gustaf von H. (1822—87) var far till
skalden Verner von H. (se nedan). Den
sistnämndes kusins son kaptenen i Väg- och
vattenbyggnadskåren August Werner
Hugo von H. (f. 1884 2fl/4) är chefsingenjör
vid kinesiska kommissionen för Shang-hai
flod och hamn samt led. av kinesiska
rege-ringskommissionen för reglering av
Yang-tsi-kiang m. fl. floder. B. H-d.
Heidenstam,
GerhardJohanBaltha-sar von, diplomat (1747—1803); jfr
släktöversikten. Blev 1774 kommissionssekr. och
1782 minister i Konstantinopel. H. verkade
för Turkiets krigsförklaring mot Ryssland
hösten 1787 och avslöt 12 juli 1789
subsidie-fördrag med Turkiet. Då Gustav III mot
dettas bestämmelser slöt separatfred i Värälä
1790, förolämpades H. av de förtretade
turkarna. Han begärde och fick avsked 1791,
bosatte sig i Smyrna och återvände 1802 till
Sverige. Jfr även B r e n t a n o, G. J. v.
Heidenstam, OscarGustafvon,
skriftställare (f. 1840 S1/i2), sonson till G. J. B. von
H. Tjänstgjorde vid beskickningen i
Konstan
tinopel 1873—83, var t. f. generalkonsul i
Alexandria 1883—87 och ord. generalkonsul i
Rio de Janeiro 1887—93 samt blev
kammarherre 1893. H. har medarbetat i flera franska
tidskrifter och bl. a. utgivit en fransk
monografi om Lovisa Ulrika (1897) samt
»Marie-Antoinette, Fersen et Barnave. Leur
corres-pondance» (1913; jfr Fersen, sp. 270, och
anmälan i Hist. Tidskr. 1914). Sedan 1914 är
H. ordf, i Alliance frangaise i Stockholm.
Heidenstam, Verner von, författare (f.
1859 ®/7); jfr släktöversikten. H. föddes på
Olshammar, Hammars socken, vid Vättern
och Tiveden, växte upp utan syskon i en
avlägsen, gammaldags omgivning, gick några
år i skola i Stockholm men måste avbryta
studierna på grund av en nervös sjukdom
1876 och sändes på resor till s. Europa,
Egypten och Orienten. Han sysslade dels med
poetiska försök, dels med att rita och måla.
Blott på kortare besök återsåg han
hemlandet, utbildade sig till målare för Kronberg i
Rom och Géröme i Paris men fann snart, att
hans rätta uttrycksmedel var ordet, icke färg
och linje. Han drog sig tillbaka till
ensamheten i Schweiz och läste framför allt filosofi
och historia. 1887 återvände han på allvar
till Sverige, utgav 1888 »Vallfart och
vandringsår», vars fantasifulla och färgrika,
skön-hetsdyrkande och oppositionella dikter väckte
stort uppseende och som bildar epok i svensk
litteratur. Småskrifterna »Renässans» (1889)
och »Pepitas bröllop» (1890; tills, m. O.
Lever-tin) utvecklade det nya litterära programmet.
Reseskisserna »Från Col di Tenda till
Blocksberg» (1888) och turistromanen »Endymion»
(1889) följdes av det stora, delvis på vers
skrivna eposet »Hans Alienus» (2 dir, 1892),
rikt på mångsidigt skiftande inbillningssyner
och samtidigt en filosofisk dikt, riktad mot
den naturvetenskapliga intellektualismen och
proklamerande skönheten som det djupaste
uttrycket för livets önskan. »Dikter» (1895)
tolkade i mäktigt orkestrerade sånger en
sällsynt rik och fängslande personlighets idé- och
känsloliv. Den djupa och kvicka
folkpsykologiska essän »Om svenskarnes lynne» (1896)
bebådade den övergång till nationell och
patriotisk diktning, som fyllde nästa årtionde.
»Karolinerna» (2 dir, 1897—98) skildra och
förhärliga i fristående berättelser den
hjältemodiga striden mot fientlig övermakt under
Karl XII, vari H. ser den yppersta historiska
manifestationen av svenskarnas lynne.
Dikten »Ett folk» (1899) frammanar
folkindividualiteten och betygar skaldens samkänsla
med den nu levande nationen. I »Sankt
Göran och draken» (1900), två berättelser och
två dramer, behandlas kärlekens och
religionens problem. »Heliga Birgittas
pilgrimsfärd» (1901) tecknar kampen i den stora
människans själ mellan idén och lyckan, i
»Skogen susar» (1904) sammanfördes humoristiska
och sinnrika fabler, berättelser med antika
och svenska motiv, och i »Folkungaträdet»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
