Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heimdal (studentförening) - Heimdall (veckotidning) - Heimer - Heimskringla - Hein, Pieter Pietersz. - Heine, Bernhard - Heine, Heinrich (Harry)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
759
Heimdall—Heine, H.
760
senaste åren inom studentvärlden utövat en
livaktig verksamhet, mest inriktad på
politiska frågor. 1928 anslöt sig H. till Sveriges
nationella ungdomsförbund. Medlemsantalet
är f. n. (1928) omkr. 300. — Utom sina
publikationer, därav 107 folkskrifter (1893—1919;
1907—08 benämnda Heimdals Småskrifter),
har föreningen utgivit bl. a. en
tioårsberättelse (1901) samt en »Festskrift» (1911). A. U.
Heimdall, veckotidning i Stockholm 3 maj
1828—31 dec. 1832, av huvudsakl.
litteratur-kritiskt innehåll, utg. och redig, av J. E.
Ryd-qvist, som var den förnämste medarbetaren.
Bidrag lämnades av bl. a. Beskow, Atterbom,
Bottiger, Dahlgren och Thomander. H. följde
uppmärksamt både den svenska och den
främmande litteraturen i översikter, granskningar
och notiser. R-n B.
Heimer (isl. Heimir) omtalas i den isl.
Vol-sungasagan som fosterfar till Brynhild samt
i Ragnar Lodbroks saga som fosterfar till
Aslög (se d. o.).
Heimskringla (»Jordens krets»), med
anledning av begynnelseorden (»Kringla heimsins»)
i yngre tid givet namn på Snorre Sturlassons
»Konungasagor», vilka författades omkr. 1220
-—30 och behandla Norges historia från äldsta
tid till 1177. Arbetet vilar i allt
väsentligt på skrivna källor men bygger i vissa
stycken även på muntlig norsk och isländsk
tradition. Dessutom har Snorre med större
konsekvens och finare urskillning än någon
annan sagaredaktör utnyttjat skaldernas
historiska kväden. Skildringen har den i den
isländska konunga- och släktsagan vanliga
formen av en serie biografier över regenterna,
men kompositionen är överlägsen de äldre och
samtida sagaverken av samma art därigenom,
att de enskilda sagorna icke såsom i dessa stå
oförmedlade vid sidan av varandra utan äro
kronologiskt och pragmatiskt invävda i
varandra till en sammanhängande berättelse.
Även i fråga om historisk kritik överträffar
H. vida sina föregångare, detta såväl i valet
av de fakta, som berättas, som i fråga om
blicken för händelsernas inre sammanhang.
Allt detta i förening med en glänsande
personkarakteristik och en förträfflig stil gör H.
till den yppersta av alla isländska
konungasagor. — Det grundläggande arbetet om H.
är G. Storms »Snorre Sturlassons
historie-skrifning» (1873). Nämnas må även S.
Nordal, »Om Olav den helliges saga» (1914).
H. utgavs f. ggn av J. Peringskiöld (1697).
De nyaste och bästa upplagorna äro
ombesörjda av Finnur Jönsson 1893—1901 (i 4
bd) och 1911 (i 1 bd). Bland övers, från yngre
tid märkas en norsk av G. Storm (1899) samt
svenska av Hans Hildebrand (1869—71) och
E. Olson (1919—26). Em. O.
Hein, P i e t e r P i e t e r s z., se H e y n, P. P.
Heine [håi’ne], Bernhard, tysk kirurg
och fysiolog (1800—46), brorson till den på
sin tid bekante bandagisten Johann
Georg H. (1770—1838). H. införde mejsellik-
nande instrument i skelettkirurgien och
åda-galade genom djuroperationer benhinnans
betydelse för bentillväxt och benläkning. P. Hgld.
Heine [håi’no], Heinrich (tilll825 Harry),
tysk författare (1797 13/i2—1856 17/2). Efter
ett misslyckat försök som affärsman studerade
H. med understöd av sin rike farbror
bankiren Salomon H. (1767—1844) juridik i
Bonn, Berlin och Göttingen, där han blev jur.
dr 1825, och övergick s. å. från judendomen
till kristendomen. Han väckte
uppmärksamhet med »Gedichte» (1822) och de 1823 med
»Lyrisches Intermezzo» till ett band förenade
sorgespelen »Almansor» och »William
Rat-cliff». Tidigt van vid ett slösaktigt och
lättsinnigt levnadssätt, tillbragte H. flera år på
resor och under ett planlöst sällskapsliv, dels
i Berlin och Hamburg, dels i München, London
och Italien, och slog sig 1831 ned i Paris,
sedan han misslyckats vid försöken att vinna
anställning i Tyskland, som han blott såg på
korta besök 1843 och 1844. Av franska
regeringen mottog han till 1848 en årlig pension,
av sin farbror likaså men hade likväl
ständiga penningbekymmer, bkade genom det
kostsamma hushåll, som han förde tills, m. en
vacker, obildad parisisk butiksfröken,
Cre-scentia Mirat, som han gifte sig med 1841.
1845 drabbades han av svårt ryggmärgslidande,
som sedan 1848 band honom vid sjuksängen.
Trots svåra lidanden bevarade han själens
spänstighet och skaparkraft till det sista.
H:s lyrik anslöt sig från början till den
romantiska kärleks- och stamningsdikten,
särskilt i dess anknytning till folkvisan. Den
obesvarade kärleken först till kusinen Amalia
H. och sedan till hennes syster Therese gav
hans tidigare dikter prägeln av häftig
ungdomlig smärta. Med nervös känslighet för
ögonblickets stämningar och stegrad
virtuositet varierade han sedan dessa stämningar och
nådde med »Buch der Lieder» (1827)
mästerskapet i form och komposition: i korta strofer
av beundransvärt koncentrerad stilkonst
jublar och klagar, drömmer och hånar en
subjektivitet utan gräns. Lika suggestiva äro
hans romanser och ballader. Den musikaliska
formen, den känsliga rytmiken (särskilt i
»Nordseebilder»), den fina nyanseringen,
bildernas stämningsstyrka, den impressionistiska
snabbheten gjorde dessa dikter till
ojämförligt betydelsefulla mönster för den följ,
europeiska lyriken, ehuru H. själv lätt övergick
från virtuositet till maner. »Reisebilder» (2
bd, 1826—27; 2 bd, 1830—31), som inneslöto
både vers och prosa, gåvo ett ännu
fullständigare uttryck för H:s individualitet, och han
yttrade sig där om allehanda tidsfrågor och
kåserade halvt vemodigt, halvt bittert om sig
själv. I första delen ingick »Die Harzreise»,
där skogsidyll och saga, satir och parodi,
verklighet och fantasi omväxla i
verkningsfullt avvägda kontraster. Andra delen
innehöll »Das Buch Le Grand», där Napoleon I
förhärligades, tredje och fjärde »Die Bäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
