Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heine, Heinrich (Harry) - Heine, Jacob von - Heine, Thomas Theodor - Heine, Wolfgang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
761
Heine, J, v.—Heine, W.
762
von Lucca» och »Die Stadt Lucca», vilkas
kvickhet och tidssatir knappast uppväga de
litterärt och moraliskt lika ovärdiga
angreppen på skalden August von Plåten. I Paris,
vars litterära kretsar och societet H. blev
förtrogen med, var han förmedlare mellan franskt
och tyskt. H. fortsatte sitt prosaförfattarskap
med »Die romantische Schule» (1833; »Den
nyare sköna litteraturen», 1838),
»Französi-sche Zustände» (1833; urspr.
tidningskorres-pondenser), »Der Salon» (4 bd, 1835—40), som
innehåller skildringar av fransk konst och
teater, »Zur Geschichte der Religion und
Phi-losophie in Deutschland» och berättelser, samt
den skarpa teckningen av Börne (1840).
Hans åskådningar, aldrig strängt genomförda,
byggde socialt på saint-simonismen, politiskt
på ett kungadöme utan medstyrande adel och
kyrklig hierarki; med Das junge
Deutschland delade han övertygelsen, att konsten
och samtiden skulle stå i »hänförd samklang».
Som prosaist var han en outtröttlig, kvick,
hänsynslös förfäktare av sina idéer, vars
smidiga, gärna koketta stil ägde en lätthet och
ett behag som ingen annan landsmaus. Tyska
förbundsdagens beslut 1835 att förbjuda H:s
och hans meningsfränders skrifter drabbade
honom tungt, och hans hat särskilt mot
Preussen stegrades.
Till Paristiden hör även en rik poetisk
alstring. »Neue Gedichte» (1844) fortsätta
tongångarna från »Buch der Lieder» men omfatta
också en grupp politiska dikter; »Deutschland,
ein Wintermärchen» (s. å.; sv. övers, av Hj.
Procopé 1906, av Hj. Söderberg 1919),
satiriska resebilder, står trots lysande
enskildheter icke högt som helhet. »Atta Troll» (1847;
sv. övers. 1926) däremot, som angriper
samtida tendensdiktning, är verkligen
romantikens sista fria skogsdikt, som H. själv
betecknade den. »Romanzero» (1851) når i vissa
sånger och ballader upp till det bästa av hans
tidigare diktning; mindre värde har »Doktor
Faust. Ein Tanzpoem» (s. å.). »Modern» och
»intressant», är H:s poesi till stor del
beräknad på effekt; han tog dissonansen till
konstprincip, och litteratören behärskade alltför
ofta skalden. Karaktärens svagheter blevo
ödesdigra för skaldskapets utveckling; äkta
tragik möter dock i dikterna (från hans sista
månader) till »La Mouche», den unga tyska,
som med kärlek och förstående vårdade och
omhuldade den döende. — H:s samlade verk
äro utg. av E. Elster (1924 ff.; bästa, uppl.), O.
Walzel, R. Unger, Beyer, Quensel och Wegener;
hans brev av F. Hirth (1914 ff.; 4:e [slut-]
bandet väntas); »Gespräche mit H.» av H.
Houben (1925). Dikter av H. äro övers, av
K. A. Renvall och K. Collan (1849), D. A.
Kruhs (1877), H. A. Ring (1885), Ida Nilsson
(1889), A. Victorin (1906), G. G. Molin (1917),
Hj. Procopé (1920) m. fl. H. är kanske
världens oftast tonsatte skald. — Litt.: Bibliogr.
av F. Meyer (1905); monogr. av A.
Strodt-mann (2 bd, 1867—69), J. Legras (1897), G.
Brändes (1898), G. Plotke (1913), H. Wendel
(1917) och M. J. Wolff (1922). — H:s porträtt
återges på vidstående plansch. R-n B.
Heine [håi’no], Jacob von, tysk ortoped
(1800—79), kusin till B. H. Ledde i Kannstatt
en vida berömd ortopedisk anstalt. H. utgav
numera klassiska arbeten på ortopediens
områden, näml. »Ueber spontane und
kongeni-tale Luxationen» (1842), »Beobachtungen über
Lähmungszustände der untern Extremitäten»
(1840) och »Spinale Kinderlähmung» (1860).
Den i Sverige mer än i andra länder
uppträdande akuta, epidemiska barnförlamningen
(poliomyelitis acuta epidemica) kallas numera
allt oftare Heine-Medins sjukdom
efter H. och svensken Oscar Medin. P. Hgld.
Elsass-Lothringen.
»Nå, nu är flickan väl gammal nog .för att gå själv.
Sergeant, var god lär henne den preussiska marschen I»
(Teckning av Th. Th. Heine i Simplicissimus 1911.)
Heine [haFne], Thomas Theodor, tysk
tecknare (f. 1867). Vann sitt rykte huvudsaki.
genom teckningar, till en början i Fliegende
Blätter, sedan i Simplicissimus, fulla av hån
över tysk kälkborgerlighet men framför allt
över ämbetsmannadryghet, över militarism,
polisväsen, präster, arbetsgivare och skollärare.
Före världskriget var han en av de mest
konsekvent ettriga undergrävarna av det tyska
samhället. Som karakteristiker och
typskapare står H. i främsta ledet bland samtida
tecknare; hans fyndighet tävlar med hans
skadeglada elakhet. Många samlingar av H:s
teckningar äro utgivna. Hans målningar i
olja äro av mindre betydenhet. Monogr. av
H. Esswein (1904). G-g N.
Heine [haTno], Wolfgang, tysk
politiker (f. 1861). Blev advokat, slöt sig 1884 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
