Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heine, Wolfgang - Heinemann, Lothar von - Heine-Medins sjukdom - Heinesen, Mogens - Heinicke, Samuel - Heinola - Heinrich von Laufenberg - Heinrich von Ofterdingen - Heinrich von Veideke - Heinricius, Gustaf - Heinse, Wilhelm - Heinsius, Antonie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
763
Heinemann—Heinsius, A.
764
socialdemokratiska partiet och var 1898—
1918 led. av tyska riksdagen samt 1919—20
led. av tyska nationalförsamlingen och
Preussens författnmgsgivande Landesversammlung.
H. var mars 1919—mars 1920 preussisk
inrikesminister. Han har skrivit en mängd
politiska och juridiska uppsatser i tidningar och
tidskrifter. V. S-g.
Heinemann [hai’-], Lo thar von, tysk
historiker (1859—1901), sedan 1898 prof, i
Tü-bingen. Skrev bl. a. en förtjänstfull
»Ge-schichte der Normannen in Italien», I (1894).
H:s far, Otto von H. (1824—1904), blev
1868 överbibliotekarie i Wolfenbüttel och
skrev bl. a. »Geschichte von Braunschweig
und Hannover» (3 bd, 1884—92).
Heine-Medins sjukdom [häTna-], se
Barnförlamning och Heine, J. von.
Heinesen, Mogens,» färöisk fribytare
(omkr. 1545—89). H. var född på Färöarna
av norska föräldrar. Efter några års holländsk
tjänst fick han 1579 monopol på Färöarnas
handel. Under strider med sjörövare
utnyttjade H. detta monopol och bedrog färingarna
ganska hänsynslöst. På grund av en process
var han åter i Holland, kom 1587 tillbaka till
Danmark men anklagades för kaperi. Då han
dömts till döden, lät hans gamle motståndare
Christoffer Walkendorff omedelbart verkställa
domen. Denna upphävdes dock på herredagen
i Kolding 1590, och H. begrovs högtidligt,
Walkendorff fick böta och störtades. Litt.:
Troels-Lund, »Historiske fortællinger», I (1910).
Heinicke [hål’-], Samuel, grundläggare
av dövstumundervisningen i Tyskland (1727—
90). Blev 1769 kantor och folkskollärare i
Eppendorf. Ett försök av H. att meddela en
dövstum undervisning efter en ny metod slog
så väl ut, att dövstumma från alla håll
överlämnades åt hans ledning. 1778 upprättade
han i Leipzig ett dövstuminstitut, det första i
Tyskland, och förestod det till sin död. Vid
undervisningen använde han först skrivmetoden
men sedermera, påverkad av K. Ammans skrift
»Surdus loquens» (1692), talmetoden (jfr D ö
v-stumundervisning). Även för
folkskolundervisningen hade H. betydelse genom
sin kamp mot bokstaverings- och för
ljudmetoden. Biogr. av H. E. Stötzner (1870). O. K.*
Héi’nola. 1. Stad i Finland, vid översta
loppet av Kymmene älv (Jyränkö ström), S:t
Mickels län; 27 kvkm, 1,822 inv. (1926).
Anlädes 1779 till residens för landshövdingen
över dåv. Kymmenegårds län; efter
länsregle-ringen 1831 fortfor staden att vara residens
i S:t Mickels län till 1843, då länsstyrelsen
flyttades till S:t Mickel. Stadsrättigheter fick
H. 1839. — 2. Landskommun i S:t Mickels län,
Finland, utgör jämte staden H. ett pastorat;
578 kvkm, 5,571 inv. (1926). O. Brn.
Heinrich von Laufenberg [häi’nri^ fån [-låu’-fønbärk],-] {+låu’-
fønbärk],+} schweizisk skald (d. 1460). Skrev
vackra psalmer, en poetisk bearbetning av en
latinsk hälsolära och lärodikter.
Heinrich von Ofterdingen [hai’nri^ fån
åTtordipon] kallas den sångare, som i dikten
om Wartburgstriden är Wolframs
motståndare, en säkerligen diktad gestalt.
Heinrich von Veldeke [häl’nri^ fån fäTdoko],
tysk skald (omkr. 1140—omkr. 1200), från
trakten av Limburg. Grundläde med sin dikt
»Eneit» det tyska riddareposet och skrev även
minnesånger m. m.
Heinrlcius, Gustaf, finländsk läkare (1853
—1915). Blev 1884 docent och var 1890—1915
prof, i barnförlossningskonst vid Helsingfors
univ. Utom vetenskapliga avh. och
läroböcker utgav han »Obstetrikens och
gynäkolo-giens historia i Finland» (1903) samt de
kulturhistoriska arbetena »Skildringar från Åbo
akademi 1808—1828» (1911), »Anteckningar
om Immanuel Ilmoni» (1912) och »Från
samhällslivet i Åbo 1809—1827» (1914), alla tre i
Sv. litt.-sällsk:s i Finland skrifter. H. E. P.
Heinse [hai’nzø], Wilhelm, tysk
författare (1749—1803); slöt sig som ung till
Wie-land och Gleim. J. G. Jacobi anställde H. i
redaktionen av tidskriften Iris i Düsseldorf.
Där väcktes hans konstsinne, och 1780—84
vistades H. i Italien. Därefter trädde han i
tjänst hos kurfursten av Mainz, vilken
utnämnde honom till »lektor» (1787) samt
hovråd och bibliotekarie i Aschaffenburg (1789).
Efter debuten, »Sinngedichte» (1771), följde
översättningarna »Begebenheiten des Enkolp»
(1773) från Petronius, »Die Kirschen» (s. å.)
från Dorat och »Laidion» (1774) m. m. H:s
romaner »Ardinghello, oder die glückseligen
Inseln» (1787) och »Hildegard von Hohenthal»
(1795—96) fyllas av estetiska och sociala
resonemang. Framställningen är glödande och
färgrik; stark sinnlig lidelse och
konstentusiasm äro huvudingredienserna i hans
författarskap. Litterärt utgår H. från Wieland men
överträffar honom i uttryckets kraft. Bästa
uppl. av H:s verk är C. Schüddekopfs (10 bd,
1902—25). Monogr. av Sulger-Gebing (1903),
W. Brecht (1911) och A. Jolivet (1922). R-nB.
HéFnsius, A n t o n i e, nederländsk
statsman (1641—1720). Blev 1662 jur. utr. dr i
Orleans och 1679 pensionaris (borgmästare) i
Delft. Efter en beskickning till Frankrike 1682
blev H. dess fiende och
ivrig anhängare av
Vilhelm av Oranien.
Han blev 1689
rådspensionär i Holland och
ledde som Vilhelms
förnämste medhjälpare
republikens
utrikespolitik. Efter dennes död
1702 bildade H. jämte
Marlborough och prins
Eugen det triumvirat,
som ledde de
förbundna makterna mot
Frankrike under spanska tronföljdskriget.
Han avvisade 1706 Ludvig XIV:s anbud om
separatfred. H. gick in på freden i Utrecht
1713, ehuru denna långt ifrån gav
Hol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
