Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellenistisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
Hellenistisk konst
800
Bild 1. Den dramatiske diktaren och musan.
Hellenistisk relief; diktarfiguren bär Menandros’ drag.
strid mot giganterna (bild 2), som omgav
sockelbyggnaden till det stora altaret i
Perga-mon (se d. o.). Utmärkande för den äldre
skolan äro förståelsen av ett främmande folks
egenart och skärpa i detaljernas utarbetning.
Den yngre skolan ansluter sig icke till den
äldre utan snarare till Skopas och hans
fort-sättare; den visar en översvallande rik
fantasi, som virtuost utnyttjar alla konstens
hjälpmedel; den har ej med orätt kallats en
antik barock.
Till den rhodiska skolan hör ett av den
antika konstens allra främsta verk, Nike från
Samothrake (bild 5), utmärkt för storhet och
kraft i rörelsen och ett underbart samspel
mellan dräkt och kropp. Dess berömdaste verk är
Laokoongruppen (se d. o.), numera daterad till
omkr. 50 f. Kr., i vilken den fysiska smärtan
är uttryckt med största virtuositet.
Besläktad med den rhodiska är skolan i Tralleis
(s. v. Mindre Asien), vars huvudverk är den
s. k. »Farnesiska tjuren» (se bild vid art. A
m-f i o n). I Alexandria tycks skulpturen ej ha
intagit den ställning, som man kunnat vänta;
vad som med större visshet kan föras dit är
mindre statyer och statyetter, som utmärka
sig för skarp, nästan karikerad
karakteristik, t. ex. »Gumman med vinkruset» (bild
11), »Den lutspelande negergossen» (bild 10).
Den atenska skolan, som präglas av en
akademisk kyla, betyder konstnärligt mindre men
mera för konstens förmedling till Rom.
H. utmärker sig mera för effektfullhet än
för känsla. Detta framträder särskilt i
gudabilderna — ett utomordentligt undantag är
Demeter från Knidos, en gripande bild av den
sörjande modern (avb. vid art. Demeter);
den berömde Zeus från Otricoli är ganska
teatralisk, Poseidon från Melos poserande, de
många Afroditebilderna ofta blott kvinnliga
aktstudier (t. ex. den badande Afrodite; bild
7); ett framstående men gåtfullt verk är
Afrodite från Melos (se A f r o d i t e). I
porträtten framstår h:s förmåga av skarp
karakteristik, t. ex. Demosthenes (se d. o.),
huvudet av en hellenistisk diktare (kallad
Se-neca; bild 12) och idealporträttet av den blinde
Homeros. Därjämte finnes en mera
idealiserande riktning. Samma förmåga visar sig i
återgivandet av barnakroppen, som nu f. ggn
framställes i sin egenart (Boethos’ »Gosse med
gås»; bild 9), och i bilder av barbarer,
vilkas etnologiska typ skarpt uppfattas.
»Sliparen» (bild 4) i Florens är en skytisk slav, vars
fulhet endast överträffas av ansiktsuttryckets
elakhet; han har varit grupperad tills, m. en
hängande Marsyas (se d. o.) och slipar kniven
för att utföra exekutionen. Till samma
riktning höra bilderna från det lägre folket,
käringar, seniga fiskare, knotiga bönder, och i
viss mån även satyrbilderna, i vilka man
finner ett uttryck för det naturbundna, t. ex.
»Barberinske faunen» (bild 8), som sover
ruset av sig. »Knytnävskämpen» (museet i
termerna i Rom; bild 6) är en slående
framställning av den fördummade
sportmaskinen. Den naturliga fortsättningen av denna
riktning är karikatyren, som var mycket
omhuldad. Kunnandet fördjupades särskilt i
anatomiskt hänseende, sedan man börjat
dissekera och därigenom fått större kännedom
om muskulaturen; en berömd muskelfigur är
»Borghesiske fäktaren» (se d. o.). Även
landskapet uppmärksammades mer än förr; det finns
många landskapsreliefer och djurlivsbilder.
H., som länge varit misskänd, har numera
blivit rättvisare uppskattad; den visar en
underbar rikedom och storhet. I vad mån
skulpturens utveckling sammanhänger med
måleriets är ovisst, då det senare är förlorat;
antikens berömdaste målare, Apelles (se d o.),
levde på övergången till denna tid. Säkert
är, att den hellenistiska skulpturen visar ett
vida mer måleriskt kynne än den äldre.
Väggmålningar i mängd äro bevarade från denna
och den omedelbart följande tiden (de mest
bekanta från Pompeji); de äro utförda av
yrkesmässiga målare och torde ibland vara
kopierade efter berömda målningar, ehuru
detta sällan kan påvisas. De visa dock hur
högt konsten stod och hur utbredd den var.
Från den romerska tiden härstamma de
bekanta mumieporträtten från Fajum, de enda
bevarade antika exemplen på enkaustisk
målning (bild 15—16; se Enkaustik).
Konsten populariserades; småkonstens verk
(statyetter i brons och terrakotta) och
dekorativ skulptur smyckade även medelklassens hem.
Vid hoven och hos de rika voro
ciselerings-konsten och gemskärningskonsten högt
uppburna. Här har Alexandria spelat en ledande
roll, helt annorlunda än i den stora konsten.
De främsta av de antika skurna stenarna äro
den kamé, som framställer ett ptolemaiskt
härskarpar, och den s. k. Tazza Farnese, en
allegori på Egyptens fruktbarhet (se G e
m-m e r, plansch 1). Alexandrinska arbeten äro
likaså några bland de främsta silverkärlen,
Athenaskålen från Hildesheim och skålen med
Libya från Boscoreale.
Arkitekturens utveckling är otillräckligt
känd, därför att de hellenistiska storstäderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
