Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helmershus - Helmert, Friedrich Robert - Helmfelt, Simon Grundel- - Helmholtz, Hermann von - Helminthiasis - Helminthica
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
807
Helmershus—Helminthica
808
Helmershus, egendom i österslövs socken,
Kristianstads län, vid Råbelövssjön; 70 har,
tax.-värde 80,000 kr. (1927). H:s odlade areal,
40 har, är till största delen planterad med
fruktträd, tills. 5,000 st. Trädgårdarna jämte
den slottsliknande huvudbyggnaden anlades
på 1890-talet av grosshandlare H. Örtengren.
H. var då Sveriges största fruktträdgård.
HeTmert, Friedrich Robert, tysk
geodet (1843—1917), 1886—1917 direktor för
preussiska geodetiska institutet och för
Internationella jordmätningens centralbyrå i
Pots-dam, därjämte sedan 1887 prof, vid Berlins
univ. Led. av sv. Vet.-akad. 1905. 1 sitt
klassiska verk »Die mathematischen und
phy-sikalischen Theorieen der höheren Geodäsie»
(2 bd, 1880—84) har H. vidgat grundvalarna
för den geodetiska vetenskapen och angivit
nya riktlinjer för dess utveckling. Han har
utfört och igångsatt omfattande
internationella observations- och beräkningsarbeten,
blev snart den ledande mannen inom
Internationella jordmätningen och lyckades göra
detta samfunds omfattande arbeten i hög grad
målmedvetna och fruktbringande. K. Rn.
Helmfelt, Simon Grundel-, frih.,
fältmarskalk (1617 25/9—77 14/7), son till
borgmästaren J. Grundel i Stockholm. Han
åtföljde 1634—35 riksrådet J. Skytte som
page på en
beskickning till England,
tjänstgjorde någon tid
hos svenske
residen-ten i Haag Spiring
(Silfvercrona) som
kanslist och
studerade 1640—41
fortifika-tionsvetenskap i
Ut-recht. H. följde 1641
Lennart Torstenson
till Tyskland, där han
förordnades till
ingenjör vid
huvudar
mén och deltog i flera belägringar. 1643
befordrades han till major vid artilleriet,
följde Torstenson till Danmark samt
utnämndes till generaladjutant. 1646 blev han
generalkvartermästare vid svenska
.huvudarmén, deltog i belägringen av Augsburg
1646 och bidrog betydligt till erövringen
av Schweinfurt 1647. För att bättre kunna
sköta sin hälsa förordnades H. 1647 till
kommendant i Leipzig och blev senare s. å.
överkommendant i Stade och övriga bremiska
fästningar. 1649 utnämndes han till överste
för allt Sveriges artilleri, 1655 till
generalmajor, Vid polska krigets utbrott 1655 fick
han befallning att med artilleriet inrycka i
Polen men sändes 1656 som guvernör till
Riga, vars befästningar han lät iståndsätta.
Han försvarade s. å. med tapperhet staden
mot en talrik rysk här. Hösten 1657
försvarade H. Riga mot polackerna samt rensade
Livland från fiender. 1658 blev han
generallöjtnant och generalguvernör över Ingerman-
land och Keksholms län. 1664 blev han
riks-tygmästare, 1668 fältmarskalk och
generalguvernör över Narva och Ingermanland samt
1673 riksråd. 1676 erhöll han högsta befälet
i Skåne. Han var under Karl XI högste
befälhavare i slaget vid Lund. I slaget vid
Sire-köpinge 14 juli 1677 fick han hästen skjuten
under sig och blev nedstött av en dansk
officer. H. hade 1646 adlats med namnet
Hjelm-felt och 1674 fått friherrlig värdighet
(Grun-del-Helmfelt). Hans hastiga framgångar
frammanade avunden; själv uppkomling, motsatte
han sig den högre adelns på börden grundade
anspråk att, oberoende av personlig förtjänst,
erhålla ämbeten. L. W:son M. (L. af P.)
Helmholtz, Hermann von, tysk fysiolog
och fysiker (1821 31/8—94 8/fl), lärjunge till J.
Müller (se d. o.). Blev prof, i fysiologi vid
univ. i Königsberg 1849, i Bonn 1856, i
Heidelberg 1858, prof, i fysik i Berlin 1871,
slutligen chef för Physikalisch-Technische
Reichs-anstalt i Charlottenburg 1887. H. var utan
tvivel en av 1800-talets snillrikaste och
mångsidigaste naturforskare. I sin avh. »Über
die Erhaltung der Kraft» (1847) behandlade
han, oberoende av Mayer och Joule,
energiprincipen och fastslog dess universella
betydelse för naturforskningen. Som
nerv-och sinnesfysiolog var H. en av alla tiders
främsta: han uppmätte intryckens
fortplant-ningshastighet genom nervbanorna, upptäckte
linsens ackommodation, uppfann ögonspegeln
(se d. o.) och grundläde vår tids kunskap om
och teori för färgförnimmelser (se Y o u n
g-Helmholtzska teorien). Han
skapade även den moderna fonetiken, i det att
han utredde Cortiska organets och
hörselbenens roll vid hörseln, och utarbetade en
fysikalisk teori för harmoniläran. Till den rena
kunskapsteorien höra hans undersökningar av
de geometriska storheternas förhållande till
sinnesförnimmelsen. H. lämnade värdefulla
bidrag till alla områden av fysiken, gav bl. a.
en teori för den anomala dispersionen,
till-lämpade den mekaniska värmeteorien på
kemiska och elektrokemiska problem,
undersökte virvelrörelsen inom hydrodynamiken
m. m. H. var dessutom en utmärkt populär
författare och föreläsare. Bland hans skrifter
må nämnas »Handbuch der physiologischen
Optik» (1859—66; 3:e uppl. 1909—11), »Die
Lehre von den Tonempfindungen» (1862; 6:e
uppl. 1913), »Wissenschaftliche Abhandlungen»
(3 bd, 1882—95), »Populäre wissenschaftliche
Vorträge» (1865—71; senare under titeln
»Vor-träge und Reden», 5:e uppl. i 2 bd 1903) och
»Vorlesungen über theoretische Physik» (6 bd,
1897—1925). Led. av sv. Vet.-akad. 1866. —
Monogr. av L. Königsberger (3 bd, 1902—03)
och F. Conrat (1904); minneshäfte i tidskr.
Die Naturwissenschaften 1921. — H:s porträtt
återges på vidstående plansch. E-k N-d.
Helminthi’asis (av grek. he’lmins, mask), se
Masksjukdom.
Helmfnthica, se Maskmedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
